Slog och överlevde

Den 16 oktober i fjol kom en nyhet som skulle toppa musiksajterna världen över. Neneh Cherry var på gång med sitt fjärde soloalbum, det första på snart två decennier. Det var stort. Den svenska sångerskan är en levande ikon. Och visst, det nya albumet »Blank Project«, är producerat av Four Tet och innehåller en låt med Robyn. Men det kommer nog inte att få någon bredare spridning. Det är minimalistiskt och experimentellt och kräver tid av lyssnaren. »Blank Project« är inte heller producerat för att bli ­levebröd för radio-dj:s. Det aspirerar inte på att ta vid där debutskivan slutade, »Raw Like Sushi«, som blev musikvärldens motsvarighet till en blockbuster. Neneh Cherry vill blicka framåt, inte bakåt.

– Jag är allergisk mot att göra det uppenbara … För mig handlar [»Blank Project«] mer om att vara här och nu, än att vara fången eller försöka återuppfinna något slags nostalgi, har hon sagt i en intervju med musiksajten Pitchfork.

Men hur mycket hon än vill slå sig fri från det förflutna är chansen att hon lyckas liten. Neneh Cherry är något så motsägelsefullt som ett 25 år gammalt one hit wonder med ett inflytande på samtida popkultur som ja, saknar motsvarighet.

Allt började med ett telefonsamtal. Det var i början på 1980-talet, Neneh Cherry bodde i London, var 18 år och hade fått reda på att hon var gravid. Hon lyfte luren och slog numret till sin mamma Moki Cherry i Skåne, för att berätta. Så nervös att hon hörde sitt eget hjärta slå. Men modern tog det hela med ro, och delade ut ett råd som skulle forma Nenehs liv och karriär.

– Livet är stort. Var kvinna, mor, konstnär – människa – allt på samma gång. Dela inte upp livet, utan dela det med ditt barn. Annars förlorar du dig själv, sa hon.

Det var precis så Moki hade gjort med Neneh. Tagit med henne till designskolan Beckmans i Stockholm där hon studerade i mitten av 60-talet, och låtit henne ligga där i en korg under arbetsbordet.

Neneh Cherry lyssnade på rådet och när dottern Naima föddes lät hon henne vara med under hela vägen uppåt i Londons musikscen. Några år senare, 1989, var hon med barn igen med en ny man, musikproducenten Cameron McVey. Det var då hon gjorde det så legendariska uppträdandet i den brittiska BBC-showen »Top of the Pops« (det var en institution, som mest hade programmet 15 miljoner tittare). Höggravid, iklädd en transparent top, svart kort trikåkjol, cykelbyxor och stora sneakers, rappade hon »Buffalo Stance« och fick tv-studion att kännas som en nattklubb. Hon dansade ned på huk. Publiken tjöt.

Att det fanns konservativa tv-tittare som fann det stötande att rappa och utföra full koreografi gravid i åttonde månaden, spädde bara på Neneh Cherrys popularitet. Som ger eko än i dag.

När debutskivan »Raw Like Sushi« släpptes ett par månader efter tv-framträdandet såldes den i över två miljoner exemplar. Skivan skrevs och producerades till största del av Cameron McVey. Neneh och Cameron hade träffats på Heathrows flygplats. Båda var på väg till en plåtning i Japan där coola London-kids – modeller, stylister, fotografer, makeupartister – valts ut för att modella som Ray Petris Buffalo-gäng. Ray Petri var en inflytelserik stylist, som bland annat fick kjol på män att bli högsta mode.

– Låten [»Buffalo Stance«] handlar om vårt gäng, vår tid och vår mentor Ray. Buffalo var lika med klassiskt. Ingen av oss var inne på slit och släng-modet och det var därför vi drogs till varandra. Ray lärde oss att vi aldrig skulle vara rädda för att vara oss själva, har Neneh Cherry berättat i New York Times.
Hitsingeln bygger också på delar ur Sex Pistols-managern Malcolm McLarens hiphop-låt »Buffalo Gals«. »Buffalo Stance« var inte Nenehs originallåt, utan en cover. Från början släpptes den som b-sida till floppande singeln »Looking God Diving« av Camerons duo Morgan-McVey.

»Buffalo Stance« hamnade i topp-tre i elva länder och vann pris på Brit Awards.

Det var varken en slump eller enbart en pr-mässigt lyckad kupp att uppträda höggravid på bästa sändningstid. Magen och i förlängningen moderskapet blev till en av de viktigaste delarna i Neneh Cherrys konstnärskap. Det är bara att kika i texterna på »Raw Like Sushi« för att förstå hur mycket som kretsar kring hennes föräldraskap – och att utmana konventioner. Nu är hon varken den första eller sista kvinnliga artisten som skriver om mödraskap. Men att ständigt förena det med artisteriet både var och är ovanligt. I dokumentären »The Rise of Neneh Cherry« hänger bebisen Tyson med i en bärsele överallt.

Neneh Cherrys explosiva musik har många andra element som gör den kongenialisk med samtidens sug efter låtar som faktiskt säger och betyder någonting. I hennes attityd och texter finns ett rebelliskt, feministiskt och antirasistiskt uppsåt. Något som inte minst adapterats av artister som Robyn de senaste åren. Uppväxt på 70-talet i New York, i knät på legendarer som Miles Davis, Allen Ginsberg, Ornette Coleman och i samma hus som Talking Heads, blev Neneh matad med intellektuella politiska tankar. Hennes liv är som en OS-gren i hisnande namedropping. När hon flyttade till London blev hon en del av stadens postpunkscen, där hon hämtade ännu mer näring till sin ideologiska odling. I början av 1980-talet var Neneh Cherry ett barn av sin tid och spelade mest i punkband. Hon släppte singeln »Stop the War«, som handlar om Falklandskriget och är en sällsynt mix av protestsång, soul och rap.

Rent tekniskt är Neneh Cherry inte ett äkta one hit wonder. Inte om man jämför med exempelvis hennes egen bror, Eagle-Eye Cherry, vars superhit »Save Tonight« försvann lika snabbt som den dök upp. Från »Raw Like Sushi« var även låtarna »Manchild« och »Kisses on the Wind« på de internationella listorna och härjade. Och flera år senare, 1994, fick Neneh en storsäljare igen, tillsammans med den senegalesiske sångaren Youssou N’Dour och låten »7 Seconds Away«. Hon har heller aldrig lämnat musikscenen, och trots allt släppt tre album mellan åren 1989 och 1996. Dessutom har hon ägnat sig åt samarbeten med världsartister som Chrissie Hynde, Gang Starr, Massive Attack, Eric Clapton och Damon Albarn.

Den smala frijazzskivan »The Cherry Thing« överöstes av lovord 2012.

Men Neneh Cherrys musikaliska karriär har inte följt sin kurva. Bagaget är för tungt. »Buffalo Stance« har den märkliga förmågan att ständigt ligga helt rätt i tiden och vara allt det där som unga kvinnor tycks vilja identifiera sig med. Låten handlar om frigörelse. Om det som Ray Petri lärde sitt Buffalo-posse: att alltid vara sig själv, stå för och älska det. Neneh och gänget kring henne lyckades med det som resten av popvärlden behövde två decennier för att hitta. Nämligen ideologiskt laddad musik, som det går att dansa till. För kvinnor i popvärlden har det under 1990- och 2000-talet handlat om antingen eller. Feministpunkare eller stringtrose-twerk, argt »tjejband« eller skör singer/songwriter. Artister har försökt passa in snarare än att vara unika.
Bortsett från VHS-kvaliteten på det gamla »Top of the Pops«-klippet hade det kunnat vara en video från i dag. Då hade »Buffalo Stance« fått en viral spridning bland de rätta musikbloggarna, och Nenehs namn varit en av de heta nykomlingarna på sommarens festivalaffischer.

Att hon låg så långt fram i progressionen har blivit Neneh Cherrys välsignelse – och förbannelse.

Den 9 februari 2009 äntrade den brittiska artisten M.I.A. Grammygalans scen, gravid i nionde månaden. Iklädd en transparent top. Det uppträdandet hade kanske aldrig ägt rum om det inte vore för Neneh Cherry. Kanske hade den svenska artisten Min Stora Sorg heller inte poserat gravid på sina skivomslag och senare med sin nyfödda.

Under tiden fortsätter Neneh Cherry att vara det hon och Buffalo-truppen stod för: sig själv. I annat fall skulle »Blank Project« låtit helt annorlunda.

Albumet »Blank Project« släpps den 25 februari på Smalltown Supersound.

Fakta | Neneh Cherry

Namn: Neneh Marianne Karlsson.

Ålder: 50 år i mars.

Familj: Mamma Moki Cherry och styvfadern Don Cherry. Eagle-Eye Cherry är hennes halvbror och Titiyo hennes halvsyster på pappa Ahmadu Jahs sida. Make och tre döttrar.

Bor: I Stockholm. Växte upp i Hässleholm, New York och London.

Diskografi: »Raw Like Sushi« (1989), »Homebrew« (1992), »Man« (1996), »Laylow« (2006), »Medicine« (2009), »The Cherry Thing« (2012), »Blank Project« (2014)