Slumpen avgör inte alls

Woody Allens senaste film, Slumpen avgör, hade premiär i Sverige för två månader sen. Under Venedigs filmfestival möttes den av applåder och det verkar inte ha hänt på länge, så Allen var enligt rapporter aningen omtumlad. Kanske också för att Variety kallade den för Allens bästa film på tio år. Och visst har filmen fått positiva recensioner även i Sverige, men på sitt sätt ganska ljumma. 

Snart 89-åriga Allens förhållningssätt till sin första familj har blivit utförligt beskrivet i medierna. Gifter man sig, och får barn, med sin styvdotter Soon-Yi Previn får man räkna med det. Till det kom anklagelser om att han skulle ha begått sexövergrepp på Mia Farrows och hans adoptivdotter Dylan, utredda som brott men har aldrig bevisats. Ändå ses alla hans senare i filmer i ljuset av debatten om hans påstådda brott.  Allt detta gjorde att han cancellerades på hemmaplan och han skulle därför ha fått hålla till godo med att spela in i Frankrike. Oavsett detta har Allen tidigare spelat in i London, Barcelona och Rom. Och Midnight in Paris, 2011. Också efter att kritiken av hans privatliv inleddes har han spelat in åtskilliga filmer i hemlandet, även om han inte fått med sig de stjärnskådespelare han varit van att omge sig med. 

Så vad handlar filmen om? 

Rikt gift, självupptagen, snygg tjej bestämmer sig för att en uppdykande, och dyrkande, gammal skolkamrat är bra att inleda en affär med. Ja, hon bestämmer sig inte ens. Det bara händer. Och hon fortsätter vara sitt självupptagna snyggjag, men har problem med sin kontrollerande man. Utan att avslöja mer, går det att påstå att det blir lite Matchpoint av alltihop, ett av Allens mästerverk.  

Men i Slumpen avgör får vi tyvärr stå ut med en del mångordig övertydlighet. Kanske tycker den nyblivna européen att det ingår i det franska, och det kan han ju ha rätt i. Ett spänningsfält finns i att huvudpersonen har en man som överraskar, men inte heller han verkar vara Allens fokus. Man får en känsla av att Woody Allen är mindre intresserad av sina rollfigurer, än av Paris. 

– Som ung filmmakare ville jag vara en europeisk regissör som Ingmar Bergman eller någon av fransmännen. Först skulle den här filmen handla om amerikaner i Paris, sedan ändrade jag det till en helfransk film. Så nu kan jag kalla mig en europeisk regissör. (Aftonbladet 4/9 -23) 

Med en osviklig känsla för att sätta foten i klaveret lyckas han sedan dra uppmärksamheten bort från filmen genom att återigen kalla sig själv för, nästan en reklampelare för MeToo-rörelsen. Han berättar om att han i sina femtio filmer alltid haft bättre roller för kvinnor. alltid haft många kvinnor i filmteamet och alltid gett lika lön oavsett kön. Och ingen av de hundratals kvinnor han jobbat med framför kameran har någonsin klagat på hur de har behandlats. 

Suck. Här ser vi en man som trots att han i åratal levt med dåligt rykte för sin inställning till kvinnor, inte förstår att skydda sin film, utan till och med ber sina fiender att stiga fram. Oavsett hans många och ofta charmiga filmer, infinner sig orden gråhårs dinosaurie.  

Men kanske blir det en fortsättning. Allen berättar att han i många år ville spela ina en film i Stockholm, men så blev det inte. 

– Jag hade en bra berättelse, men det gick inte att övertyga finansiärerna om att satsa på den. (SvD 23/8 -24). 

Om Slumpen avgör blir han sista film, återstår inte så mycket annat än att konstatera att det ibland inte alls är slumpen som avgör. Det som avgör är hur övertygande man är. Och det sägs att han jobbar på en ny film som kan komma att spelas in i… New York. Eller blir det Italien? 

***

Läs även: Woody Allen – cancellerad av alla utom fransmännen

Läs även: Journalister som överstepräster