Sluta lalla

Han dök upp i slutet av helgens Eurovisionsändning för att dela ut Azerbajdzjans jurypoäng. Överdrivet glad, överdrivet utdragen och tillräckligt irriterande för att de svenska tv-kommentatorerna skulle stöna »kom igen nu«. »I’m a little bit surprised but anyway«, sa han om de åtta poängen till Italien. »I’m a little bit surprised again but anyway«, sa han om de tio poängen till Georgien. »I´m not surprised at all«, sa han slutligen om de tolv poängen till Ryssland.

Programledarna höll god min. Värdstaden Wien hade förvisso satsat allt på sin slogan »building bridges«, att bygga broar, men det är tveksamt om man hade räknat in kompisröstande inför öppen ridå i det konceptet. En stund senare, när det meddelades att Ryssland var i ledning, buade publiken. Och en av programledarna kände sig nödgad att komma med en tillrättavisning.

»Please remember that our motto is building bridges. And music should stand over politics tonight.«

Kvällen saknade inte höjdpunkter. Den ihållande omfamningen mellan Måns Zelmerlöw och Conchita Wurst – årets och fjolårets vinnare – kanske tillhör det finaste ögonblicket i tävlingens historia. Och vem kan inte sympatisera med temat för årets Eurovision Song Contest: öppenhet, acceptans, tolerans.

Ändå lämnar mig dessa mastodontevenemang i nationsbyggarbranschen alltid med en bitter eftersmak. Stadskärnor som spolats rena, mångmiljonbelopp som lagts på svulstiga scenlösningar och glada reklamfilmer där den egna nationen, oavsett vilka brott den har på sitt samvete, framstår som en dröm lika oproblematiskt lallande som reklamfilmernas mjuka kullar och skrattande barn.

Inte för att det är något fel på mjuka kullar och skrattande barn, problemet är bara att vad skit som helst kan gömmas därunder. Nation branding, imagebyggande som går ut på att ge ett land så många förhärligande karaktärsdrag det bara går, handlar till syvende och sist om en avancerad form av duperande. Duperande genom bortträngning. På samma sätt som bilden av det europeiska samförståndet som ESC vill förmedla bygger på en aktiv bortträngning av verklighetens deprimerande kaos. Som att Ukraina valde att hoppa av tävlingen för att Rysslands invasion av landet lämnat kassorna tomma. Så buades också det ryska bidraget – Tolmachevy Sisters – ut vid fjolårets musikfest i Köpenhamn. Orättvist, ja, människor och nationer bör skiljas åt.

Men också ett utslag för tävlingens sanna dna: flaggviftande i nationens tjänst.

I »Nattens bibliotek« skriver den argentinske författaren Alberto Manguel om biblioteket som ett hem. Bortom den egna bokhyllan, bortom alla länders nationalbibliotek: »ett bibliotek som är större än allesammans därför att det innehåller vart och ett av dem: ett ofattbart stort och idealiskt bibliotek där alla böcker som någonsin skrivits finns och även de som existerar enbart som möjligheter, som kommande verk«.

Så länge Eurovision Song Contest är uppbyggt kring nationsgränser, och inte kring idéer, får man leva med dessa ynkliga, men åtminstone verkliga, rop av missnöje.

Förresten, jag glömde säga att buropen aldrig nådde tv-publiken. Ljuddämpande teknik såg till att eliminera dessa otrevligheter.