Slutet är här för pseudosuccén

Det var gåtan som ingen ville veta svaret på.

Den 2 oktober i fjol publicerade den italienska tidningen Il Sole 24 Ore en artikel av journalisten Claudio Gatti. Efter världssuccén med romansviten Neapelkvartetten var författarpseudonymen Elena Ferrante till sist avslöjad.

I artikeln granskades utbetalningar från Ferrantes förlag Edizioni E/O som tydligt pekade mot ett namn. Översättaren Anita Raja hade under flera års tid tagit emot stora summor, långt över normalersättningen för en översättare. Gatti kunde också visa att hon under samma period blivit ägare till flera lyxboenden.  Ferrantes förläggare Sandro Ferri blev rasande och kallade granskningen för »vidrig«.

»Nu räcker det med förföljelse, hon är inte kriminell«, sa han till tidningen La Reppubblica. Många av Elena Ferrantes läsare stod på förläggarens sida. De ville inte veta.

I Italien delades författare, kritiker och kulturpersoner i två läger – några uttryckte lättnad över att masken hade fallit, medan andra, anförda av Sandro Ferri och författaren Michela Murgia, högljutt försvarade Ferrantes rätt till anonymitet. »Det är inte journalistik, det är katter som rotar i soptunnor«, sa Michela Murgia om Gatti, vars namn betyder katter på italienska.

En tweet i Anita Rajas namn med erkännandet »Ja, jag är Ferrante« visade sig efter något dygn vara fejk.

Raja själv gick inte att nå.

»Från Via Tasso framstod mitt gamla kvarter som en avlägsen och blek stenhög, bara lite obestämt stadsavfall vid foten av Vesuvius.«

Neapelsvitens fjärde och avslutande bok »Det förlorade barnet« börjar med att berättarjaget Elena Greco återvänder till Neapel, nu som firad författare. Kvar nere i barndomskvarterets skuggade gränder finns väninnan Lila som tvingades sluta skolan och aldrig kunde göra någon bildningsresa. För Lila är kvarteret världen, hon har aldrig lämnat Neapel. Även den begränsningen har hon lyckats vända till sin fördel, tänker Elena irriterat.

Sådan är deras dynamik. Rollerna som de tilldelades i barndomen ligger fast. Elenas klassresa har inte gett henne något vidare överläge i vänskapsrelationen eller kvarteret. Det är Lila som har makten.

Som barn fann de en frizon i sin vänskap där de tillsammans skapade varandra. De starka banden skyddade dem, men förslavade också Elena. Genom Neapelseriens fyra delar försöker hon skriva sig fri från beroendet av den självtillräckliga och skoningslöst genomskådande Lila.

När Elena Ferrante debuterade 1992 med romanen »L’amore molesto« (Plågsam kärlek) valde hon familjeförlaget Edizioni E/O i Rom. Förläggarparet Sandro Ferri och Sandra Ozzola Ferri har bevarat hennes hemlighet i 25 år.

Det lilla oberoende förlaget ligger på en lummig och stillsam bakgata i stadsdelen Prati. Hösten 2015 var jag där som reporter för SVT:s »Babel« inför den svenska utgivningen av Neapelserien.

– Ferrante valde oss för att försäkra sig om att hennes önskan att vara anonym skulle respekteras och ingen skulle pressa henne att träda fram, förklarade förläggarna.

Sandro Ferri och Sandra Ozzola Ferri ställde villigt upp på att bli intervjuade. Småskrattande matade de nyfikenheten med enstaka fakta. Jo, Elena Ferrante var en enda person och inte en redaktion, som någon påstått. Hon var en kvinna i samma ålder som sina huvudpersoner, medgav de, och ja, det fanns självbiografiska spår i romanerna.

– Någon har till och med påstått att vi själva är Ferrante och att hela vår familj skriver böckerna tillsammans, sa Sandro Ferri och log illmarigt mot kameran.

Förläggarna berättade om sin målmedvetna internationella lansering av Neapelsviten. Edizioni E/O startade ett amerikanskt systerförlag och spred förhandsöversatta exemplar till utvalda kritiker. I marknadsföringen ingick naturligtvis mystiken kring pseudonymen.

Elena Ferrante ställde tidigare upp på skrivna intervjuer som finns samlade i antologin »Frantumaglia«. De innehåller biografiska detaljer om hennes bakgrund som i dag snarare betraktas som villospår.

Åtta månader efter avslöjandet vill Sandro Ferri inte längre säga ett ljud. Han går först med på en mejlintervju, men när några av frågorna handlar om Gattis reportage blir det tvärstopp. »Det här intresserar oss inte längre«, meddelar han kort.

I dag har även Ferrante själv slutat att ge intervjuer. Anita Raja går fortfarande inte att nå.

Stefano Scanu, bokhandlare i Rom, ser tystnaden som en indirekt bekräftelse och är säker på att Anita Raja är Ferrante. Men Claudio Gattis envetna jakt är samtidigt ett fattigdomsbevis för den italienska kulturen, tycker han.

– Problemet, säger Stefano Scanu, är att vårt personfixe-rade samhälle inte längre begriper eller accepterar en författares val att inte framträda offentligt. Det är som att säga att konstnärliga verk inte har något värde utan sin upphovsperson.

Men när debattstormen kring utpekandet av Anita Raja hade bedarrat blev allt som vanligt igen.

– Läsarna fortsatte att läsa Ferrante som om ingenting hade hänt, säger Stefano Scanu. Hon drog sig tillbaka till sitt hemliga hörn, men hennes böcker fortsätter att fylla bokhandlarnas fönster. Det visade att kvaliteten på hennes verk inte har någonting att göra med mysteriet som omgärdar böckerna.

I backspegeln framstår fixeringen vid att bevara hemligheten som aningen löjlig.

Claudio Gattis kritiker hävdade att avslöjandet var ett intrång i privatlivet och förlaget och författaren är förstås irriterade över att ha förlorat kontrollen över identitets-leken. Men den som skriver ett verk för offentligheten måste kanske också acceptera att människor kommer att undra över personen bakom.

Att avslöja pseudonymen var en dålig idé av ett annat skäl och det är att myten kring en okänd författare alltid kommer att överträffa verkligheten. Skimret runt den Neapelfödda »Elena Ferrante« som gräver ur minnen från barndomens fattigkvarter och vars namn ekar av den legendariska italienska efterkrigsförfattaren Elsa Morante är förstås mycket större än det kring en okänd översättare i Rom med intellektuell medelklassbakgrund.

Att skriva under pseudonym är också en dålig idé, åtminstone om författaren i och med detta tror sig ta bort fokus från sin person eftersom effekten blir den motsatta.

Men Ferrantes vilja att vara anonym berodde inte enbart på en tillbakadragen personlighet. Det fanns också ett litterärt motiv, en tanke om en övning.

– Läsaren ska bli tvungen att nöja sig med bara boken, sa Sandro Ferri 2015.

Neapelkvartetten är en sorts HBO-litteratur som likt tv-serierna hämtar kraft ur själva omfånget i sig. De fyra böckerna, som författaren själv ser som en enda roman, sträcker sig från 1950-talet fram till våra dagar. Det är en kvinnohistorisk krönika om frigörelsens pris som följer Italiens utveckling från efterkrigstidens växande välstånd, via det politiska 1970-talet till korruptionsskandalernas 1980- och 90-tal. Genom berättelsen krockar Italiens moderna sidor med kvarlevande urgamla, antika drag. Böckerna är som en karta över förtryckande strukturer – från det trånga kvarterets camorrastyre och hederskultur till den kvinnofientliga akademiska miljön.

Med sina planteringar, långa linjer och starkt laddade ögonblick är de som gjorda för att bli tv-dramatik och nästa höst kommer också en serie i 32 delar. Att läsa Neapelkvartetten är som att uppleva ett syntolkat tv-program där allt som sker i bild samtidigt återberättas av en speakerröst. Det är en historia nästan helt utan undertext. Ferrantes tankeskärpa när det gäller känslor är rakbladsvass. Hon går rakt in i kärnan, pang på, förstärker med symbolik och undviker humor helt. Närvaron och suggestionskraften gör läsningen utmattande och överväldigande.

Berättarjaget Elena vet allt om sig själv och andra, kan sätta ord på minsta ryggmärgs-reaktion. Det finns inte en baktanke som hon inte är medveten om. När modern slår, älskaren sviker och hotet från camorran kryper allt närmare registrerar hon detta med sakligt lugn.

I intervjuer har Ferrante alltid betonat att ledtrådarna till hennes person finns i romanfigurerna. Och i den avslutande boken är det som om hon till sist uppenbarar sig.

Väninnorna Lila och Elena, som i seriens början representerade olika temperament, skilda förutsättningar och motsatta livsöden, smälter allt mer ihop. Till slut framträder de som två sidor av samma person. Elena är skalet och Lila innanmätet. Elena är den som får böckerna skrivna och utgivna. Lila vill, likt en som döljer sig bakom pseudonym, sudda ut sig själv. Kampen mellan Lila och Elena blir en författarens inre strid med sig själv, mellan viljan att träda fram och dra sig undan. När Elena förråder genom att inte kunna motstå frestelsen att skriva om något onämnbart löses konturerna av Lila upp.

Det är hon som är hjärnspöket. Lila är »Elena Ferrante«.