Smärtpunkten

Den sista gången som Astrid Lindgren knackade på dörren till villan på Hoppets allé var 1996. Adressen var bokstavlig, »Håbets allé« i Köpenhamn finns på riktigt, men hon hade haft anledning att också förstå namnet metaforiskt. Här fanns en gång i tiden en familj som erbjöd sig att ta hand om hennes första barn när hon själv inte kunde göra det. De var nu borta för länge sen, och paret som kom och öppnade dörren visste ingenting om historien. De blev rätt förvånade när den världsberömda barnboksförfattaren plötsligt stod där på deras stentrapp.

Hon frågade om hon kunde få komma in, gå en trappa upp och sitta där ensam. Det fick hon. Där uppe hade hon, 70 år tidigare, ammat den son hon då nyss fött i hemlighet på Rigshospitalet. Hon kunde fortfarande se -äppelträdet i trädgården där han lekte under de första tre åren av sitt liv.

Den här historien beskrivs i den på svenska nyutkomna biografin »Denna dagen, ett liv« av Jens Andersen.

Anledningen till att Astrid Lindgren lämnade ifrån sig sitt barn, som hette Lasse, var en händelse i hennes hemstad som »skakade Vimmerby mer än när Gustav Vasa drog in stadsrättigheterna«, som hon själv skrev med en friskhet som täckte över den kanske största smärtpunkt som fanns i hennes liv. Hon hade alltid varit bra på att skriva. Redan som 13-åring fick hon en skoluppsats publicerad i Vimmerby tidning, vars gifte chefredaktör Reinhold Blomberg gav henne plats som volontär, en sorts journalistelev, när hon hade slutat skolan, och sedan förälskade sig i henne. När Lasse föddes i en svår och lång förlossning var Reinhold 49, Astrid 19. De försökte båda till varje pris låta det förbli en hemlighet, trots att det redan var den sämst bevarade hemligheten i hela Vimmerby.

Astrid Lindgren själv ville ogärna prata om händelsen senare i livet heller. Det var först efter hennes 70-årsdag hon sa någonting om det alls, och inte ens då var hon särskilt tydlig. Helst hade hon nog velat hålla fast vid sina småländska föräldrars motto: »Vi sä’r inget utåt.«

Ingenting av det här är längre några nyheter. Men särskilt känt är det kanske inte heller, åtminstone inte i det allmänna medvetandet. Det kommer det bli ändring på nu. Att Astrid Lindgren lämnade bort sin son under hans första viktiga levnadsår spelar en avgörande roll i biografin, men också i Kristina Lindströms dokumentärserie »Astrid«, som kommer att sändas i SVT i jul. Båda ser det som en värdefull nyckel till hela hennes författarskap. Kanske kan den hjälpa oss förstå den kombination av utsatthet och frihet som finns med i så många av hennes verk.

Sedan tonåren hade Astrid Lindgren alltid haft ett mollackord inom sig. Till sin tonåriga läsare Sara Ljungcrantz skrev hon i ett brev: »Fullt och helt är det ingen människa som öppnar sig, även om hon längtar efter att kunna göra det. Men varenda en är instängd i sin ensamhet.« Hon berättade också att när hon var 19–20 år ville hon »ta livet av sig stup i ett«.

Astrid Lindgren hade vid den tiden blivit en »obemärkt kvinna«, och kring sådana fanns en hel industri. Det var inte alltid kärlek som var drivkraften för de fosterfamiljer som erbjöd sig att mot betalning ta hand om andras barn. Jens Andersen berättar om de beryktade »änglamakerskor« som, om de nu fanns eller inte, sas se till att små barn dog för att de skulle kunna ta emot nya barn, och nya inbetalningar.

Men Astrid Lindgren hade tur. Lasses fostermamma i Köpenhamn var den präktigaste kvinna hon träffat på i sitt liv, sa  hon. Själv hoppade hon runt mellan olika anställningar och olika inackorderingar i Stockholm, fattig och ensam. Hon längtade ständigt efter Lasse och åkte till honom så ofta hon kunde, fyra–fem gånger om året, och då hann de ofta bara umgås ett dygn, eftersom Astrid Lindgren måste vara tillbaka på jobbet igen på måndagsmorgonen. Lasse var i Danmark under de första tre åren i sitt liv, tills hans fostermamma blev akut sjuk, och sedan hos morföräldrarna i Vimmerby i ett och ett halvt år.

Det var när hon jobbade på Kungliga Automobilklubben som hennes chef Sture Lindgren blev förälskad i henne och anhöll om hennes hand. Hennes villkor var att sonen äntligen skulle få flytta in hos henne och så blev det också. Tillsammans fick de också dottern Karin, och det var hon som en dag sa – bara helt ur det blå – »Berätta om Pippi Långstrump mamma!«. Och så blev det som det blev, Pippihysteri.

Vid den här tiden jobbade Astrid Lindgren nästan jämt. På förmiddagarna skrev hon nya succé-böcker, på eftermiddagarna var hon chef för barn- och ungdomsutgivningen på Rabén & Sjögren, på kvällarna redaktörade hon manus från andra författare. Hon var slagfärdig i repliken, och ofta med i radio och i den tidens kolorerade tidskrifter. Hon var folkkär. Men inom henne fanns ett vemod och en oro som den stora publiken inte fick veta något om. Den förstärktes av situationen med Sture, som drack för mycket och var otrogen och som började prata om att skiljas redan tidigare. Astrid var aldrig kär i honom, men trots det stred hon med näbbar och klor för att hålla ihop familjen, mest för lilla Karins skull. Det som hände med Lasse blev hennes stora, avgörande livsproblem. Det skrev hon själv i sin dagbok. Hon tänkte inte låta något liknande hända igen.

Vid den här tiden fanns det en och annan kritiker som dömde ut hennes Pippiböcker som »sinnessjuka fantasier«, men den allvarligaste kritiken kom på 1970-talet, vars stränga ideologiska kulturklimat dömde ut hennes konst som reaktionär. Bara en viss sorts fantasi, till exempel den om ett socialistiskt Sverige, kunde vara av gagn för barnen, förklarade författaren Sven Wernström under ett seminarium 1970. Själv skrev han barnböcker om den kubanska revolutionen och blev förebild för en ny generation barnboksförfattare.

Tidskriften Ord & Bild kallade Emil i Lönneberga för blivande »agrarkapitalist«, som pekade fram emot »ett nytt och för-såtligare förtryckarsamhälle«, och även Pippi, Bullerbybarnen, Madicken, Nils Karlsson-Pyssling, Mio, Lillebror och Karlsson på taket stämplades som ideologiskt suspekta.

Det var förstås en analys som var präglad av sin tid. Ett både enklare och rimligare sätt att kritiskt kategorisera hennes verk politiskt vore med begrepp som feministiskt, antiauktoritärt, grönt och moraliskt uppfordrande humanistiskt.

Och även nu, 70 år efter den första Pippi-boken, kan det uppstå ett vilt ideologiskt fäktande kring ett ord i hennes berättelser, där båda hållningarna egentligen är så ideologiskt förblindade att de missar poängen. De hör ordet »negerkung« och vevar i gång reflexmässigt, och bortser medvetet från att ord har olika betydelser och värdeladdningar i olika tider.

Men det finns också ett annat sätt som Astrid Lindgren missförstås på. Leklandsbyggare, filmbolag, reklamare, lärare och kanske en och annan bibliotekarie verkar vilja förstärka det glada och frihetliga i hennes verk och tona ner utsattheten och vemodet. Antagligen görs det i all välmening, för att skydda barnen från det svåra. Men Astrid Lindgren tyckte att skyddandet ofta gick till överdrift. Hon skrev i Dagens Nyheter 1959: »Om det är konstnärligt riktigt gjort, ska en berättelse också kunna tala allvar om död, och det får barna, banne mig, finna sig i. Döden och kärleken är det stora som människan upplever, det intresserar alla åldrar. Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver likaväl som en vuxen uppröras av konst. Man måste riva upp en själ som eljest sover, alla behöver ibland gråta och förskräckas.«

Astrid Lindgren tog alltid de svagas parti, och de svaga i ett samhälle är ofta barn. Jens Andersen räknar upp personer i Astrid Lindgrens värld som saknar föräldrar -eller på annat sätt saknar en grundläggande trygghet och omsorg från familjen. Det är Pippi Långstrump, Nils Karlsson--Pyssling, Kajsa Kavat, Mio, Lillebror och Karlsson, Rasmus och Paradis-Oskar, barnen på Sunnanäng, Pelle på Saltkråkan, Skorpan, Birk och Ronja. Och det finns ännu fler.

De starkaste är ofta flickor, starka nog att bryta mot konventionerna. De skaffar sig sin egen frihet, så långt de kan, och ju fler som bryter mot meningslösa konventioner, desto friare blir alla människor i det samhället. Astrid Lindgren var inte stark nog att själv stanna kvar i Danmark och fortsätta amma sin nyfödde son, utan hon åkte hem till familjen i Vimmerby över jul, för annars skulle hon dra skam över sina föräldrar, och det ville hon inte. Det var en av de saker hon sedan kom att ångra mest i livet, och det är som om hon med sina anarkistiska ungar inte bara ville ta revansch för det, utan också med dem som exempel få de uppväxande släktena att säga ifrån lite mer, förstå sitt eget värde, bli friare.

Astrid förlät aldrig sig själv för att hon lämnade bort Lasse under hans första fem år, berättar hennes sonson Nils Nyman i Kristina Lindströms dokumentär. Och den som letar efter paralleller mellan biografi och författarskap kan knappast få det mycket tydligare serverat för sig än när Gunvor Runström, Astrid Lindgrens brorsdotter, frågar henne om vilken händelse i hennes liv som påverkat hennes författarskap mest, och Astrid svarar: »Jag tror att jag hade blivit författare även om det här med Lasse inte hade hänt, men jag hade inte blivit en berömd författare.«