Smithologi

Det var 1997 och den 22-åriga Zadie Smith pluggade engelsk litteratur vid universitetet i Cambridge. Samtidigt skrev hon på sin debutroman. Hon hade ett 80-sidigt utkast av boken, ett långt ifrån färdigt manus, men det räckte för att de brittiska förläggarna skulle känna vittring. De flesta aspirerande författare får nöja sig med välvilliga refuseringsbrev eller, om de faktiskt får debutera, att se sina verk slukas av papperstuggaren redan något år därpå. Zadie Smiths utkast orsakade i stället en hungrig budgivning, där förlaget Hamish Hamilton avgick med segern – ryktet säger att de köpte rättigheterna för motsvarande ungefär två och en halv miljoner kronor.

Tre år senare, i januari 2000, publicerades »Vita tänder« och tajmingen kunde knappast ha varit bättre. Ett millennieskifte är inte bara symboliskt i största allmänhet, det är också en tidpunkt då frågan om hur den nya generationens litteratur ska komma att se ut infinner sig. Med Zadie Smith blev frågan överflödig innan den ens hann ställas: en ung, svart kvinna med rötterna i arbetarklassens London i färd med att göra akademisk och litterär karriär, knockade världen med en roman om det mångkulturella London, skriven med örat tätt intill stadens bultande hjärta och rykande asfalt.

En månad in på det nya millenniet hade man hittat sin generationsförfattare.

»Vita tänder« var en intelligent, spirituell, streetsmart och exakt så modern roman som någon kunde ha önskat sig. Och inte blev det sämre av att författaren själv framstod som den nya litteraturens förkroppsligade dröm: ung, slående vacker, välformulerad och med en närhet till den förortskultur som undantagslöst tycks få kulturetablissemanget att svettas lite extra. Smiths kombination av intellektuell stringens och tidsenlig gatumodestil, gjorde att inte bara hennes litteratur utan hela hennes persona upplevdes som akut samtida och ja, faktiskt cool. »I sin turban, tjockbågade glasögon och stora sneakers, ser hon ut som en mer ljushyad version av Lauryn Hill«, skrev The Guardians Stephanie Merritt i en av de tidiga intervjuerna. Ett tydligt exempel på hur även Smiths utseende blev en viktig beståndsdel i berättelsen om »den nya generationsförfattaren«. Hon blev en symbol för det urbana mångkulturella Storbritannien, som man kanske inte ens visste att man längtat efter – ungefär som när Jonas Hassen Khemiris »Ett öga rött« kom 2003 och fick hela Litteratursverige på fall.

Hon vann otaliga priser och jämfördes med storheter som Salman Rushdie. »Vita tänder« översattes till över tjugo språk, utdrag publicerades i såväl klassiskt intellektuella medelklasstidningar som i tabloiderna, och boken stack upp ur var och varannan väska. Köpte man en bok i present i Sverige 2001, var det »Vita tänder« man köpte. Ungdomar fick den i studentpresent, och inte bara i ett exemplar utan flera. Den är en av relativt få romaner av sin sort, tegelstenstjock och litterärt högkvalitativ, som blir en omedelbar bästsäljare och snackis – att jämföra med andra böcker som Joyce Carol Oates »Blonde« eller Jonathan Franzens »Frihet«.

Världen öppnade sig för Zadie Smith.

Det är 2012 och »NW« ligger på bokdiskarna i England och USA. Tolv år har gått sedan debuten och det är hennes första roman på sju år. Smith intervjuas i de stora morgontidningarna, boken recenseras överallt – ibland flera gånger i samma publikation. Smith, som gav ut tre romaner mellan det att hon var 24 och 29 år, kallar den själv för den första roman hon skrivit som vuxen författare. Vägen fram till »NW«, som ges ut på svenska i juni, har kantats av ett antal litterära framgångar som gjort Zadie Smith till ett namn att räkna med i den anglosaxiska världen, på båda sidor av Atlanten.

Men hon skriver från en annan utgångspunkt, en fundamentalt annorlunda litterär plattform, nu än vad hon gjorde när hon debuterade.

»Den här rösten jag talar med numera, denna engelska röst med sina runda vokaler och konsonanter på mer eller mindre rätt ställe – detta är inte min barndoms röst«, sa hon under en föreläsning på New York Public Library 2008. »Jag plockade upp den på universitetet«, fortsatte Smith, »på den tiden trodde jag uppriktigt att det här var den bildade människans röst, och om jag inte hade den bildade människans röst så skulle jag heller aldrig kunna vara en sant bildad person.«

Föreläsningen, som också finns med i hennes essäsamling »Changing My Mind«, under titeln »Speaking in Tongue«, är en utmärkt illustration av det som i brist på bättre kan kallas för Zadie Smiths klassresa. Hon föddes 1975, och växte upp i ett London som har stora likheter med de miljöer hon skildrar i både »Vita tänder« och »NW«, med en jamaicansk mor som tog en examen i socialt arbete först efter trettio, och med en engelsk far som slutade skolan redan som tolvåring. En akademisk och skönlitterär bana var alltså ingen på förhand utstakad väg för unga Zadie. Att hon hamnade på Cambridge var ett resultat av att hon, som hon säger, »hade turen att gå på en normal kommunal skola«, där goda betyg öppnade för möjligheten att plugga varhelst hon ville – detta var innan Storbritannien införde avgifter för högre utbildning.

Nu har den bildade rösten blivit Zadie Smiths enda röst, det slangbetonade språk hon talade hemma i Willesden Green, London, har hon med åren slipat bort. Det är inte så konstigt. Sedan hennes tredje roman »Om skönhet«, har hon i huvudsak ägnat sig åt att dels undervisa i skönlitterärt skrivande vid Columbia University och New York University, dels åt klassisk kulturjournalistik – essäer, kritik och intervjuer. Åren i den akademiska världen har gjort henne till en offentlig intellektuell, en röst i kulturjournalistiken som skiljer sig från andra med en kombination av humor och bildning, utsökt stilistik och otippade ämnesval. För den svenska publiken är hon nästan uteslutande känd som romanförfattare, helt enkelt eftersom hennes övriga produktion inte finns översatt. Det är synd, för det är i Smiths essäistiska texter hennes penna är som allra skarpast.

Genombrottet. Debuten »Vita tänder« i början av 2000-talet fick ett enormt genomslag och Zadie Smith kallades en generationsförfattare och en symbol för det urbana mångkulturella Storbritannien. Med »NW« tar Smith till en ny stil för att fortsätta sitt porträtt av det moderna London. Bild från 2002. 

Det är inte fel att tro att Zadie Smith, med det kulturella kapital hon rekordsnabbt tjänade in med sin skräll till debut, har ganska fritt svängrum i den litterära offentligheten. Men att »Vita tänder« skulle ha gett henne carte blanche att skriva vad och hur hon vill, menar hon inte stämmer. Med de sista hundra sidorna av »NW« stötte hon på patrull, ingen av dem som läste tyckte att det höll, och hon fick snällt skriva om alltihop från början. »Tjugo människor har redigerat den här boken, om och om igen, och om det fortfarande är skräp, så är det mitt fel«, förklarade hon i en intervju i amerikanska Interview Magazine.

Trots att Zadie Smith numera endast tillbringar somrarna i hemstaden – övrig tid bor hon i New York med maken och författaren Nick Laird och dottern Kit som snart ska få ett syskon – återvänder hon till sina rötter i den nya romanen. »NW« står för North West, mer specifikt för Londons nordvästra delar – och i någon mening återknyter hon till debuten.

Handlingen kretsar huvudsakligen kring Leah och Keisha/Natalie och deras liv i den fiktiva stadsdelen Caldwell i nordvästra London. De två kvinnorna är barndomsvänner, Leah vit, Keisha svart, och några av de få elever från deras grundskola som via universitetsstudier lyckats ta sig vidare från den utpräglade arbetarklasstillvaro de kommer ifrån. Smith låter läsaren ta del av väninnornas och stadens liv med en form som understryker det fragmentariska och oordnade i tillvaron. »Jag ville uttrycka den där känslan av jag-alienering, eller upplevelsen av att inte riktigt ha ett jag överhuvudtaget«, förklarade Smith i Interview Magazine.

Med »NW« befäster Zadie Smith sin roll som den ultimata uttolkaren av modernt Londonliv, vilken debuten förlänade henne. Tematiskt känns det mesta igen – multietniskt, arbetarklass, förort – men stilistiskt skiljer den sig radikalt från hennes tidigare romaner. Initialt är den svårgenomtränglig, med en märklig blandning av hård Londonslang och avancerad meningsuppbyggnad, på ett sätt som säkert skrämmer bort de läsare som uppskattat Smith för det mer traditionellt episka berättandet. Men författaren tycks ha ett behov av att ständigt förnya sin romankonst, och de som hoppats på uppföljare i samma anda som »Vita tänder« har knappast fått sina önskningar uppfyllda. »Jag blir uttråkad, så har det alltid varit«, har hon  förklarat i en intervju apropå sin ovilja att upprepa sig.

Hur hon ska förnya sig nästa gång och hur länge världen får vänta på ytterligare en roman signerad Zadie Smith är oklart. Kanske blir det inte ens fler. Hon är inte främmande för tanken att lägga romanskrivandet på hyllan: »det vore helt okej för mig att följa E M Forsters modell, han skrev sex romaner när han var ung, och sen skrev han aldrig riktigt någon mer«.

Nedslående? För alla läsare, ja. Men för Smith själv, en 37-åring som redan har sin plats i litteraturhistorieskrivningen säkrad – »Vita tänder« hamnade bland annat på Time Magazines lista över de hundra bästa engelskspråkiga romanerna mellan åren 1923 och 2005 – är det fullständigt begripligt.

»NW«, i översättning av Alva Dahl, ges ut på Albert Bonniers Förlag den 7 juni.

 Fakta | Zadie Smiths bästa essäer

»Joy« i New York Review of Books (2013). En sprudlande intellektuell och personligt hållen essä om skillnaden mellan lyckorus och vardagsglädje, där Smith bland annat beskriver hur hon älskar all mat.

»The House That Hova Built« i New York Times (2012). Engelsk poesi och hiphop är de konstformer som ligger Smith närmast om hjärtat. Den här texten är ett slags hybrid mellan essä och intervju med Jay-Z.

»Brief Interviews with Hideous Men: The Difficult Gifts of David Foster Wallace« i »Changing My Mind« (2009). En både rolig analys och vacker minnestext om den då rätt nyligen bortgångne David Foster Wallace.