Smörsocialistens sista svängom

Det är en tio år gammal SVT-intervju. Thorsten Flinck berättar om sin beundran för Björn Afzelius och säger sig vara präglad av honom som konstnär och krigare.

– Vad krigar du mot? frågar reportern Ingvar Storm vänligt.

– Alla kulturjournalistgrisarna som ständigt skrev ner honom, svarar Thorsten Flinck.

Han växlar till ett föraktfullt tonfall och förvandlar sig till musikrecensent.

– »Här står denna människa som utger sig för att vara socialist och sjunger sina dansbandssmöriga låtar i tighta jeans och platåskor och är egentligen bara ute efter ett knull.«

Det är en exakt beskrivning av allt hos Björn Afzelius som provocerade de kritiker som njutningsfullt sågade honom. Han var snygg. Han skrev enkla melodier som gjorde sig bra i dansbandstappning. Kvinnorna älskade honom. Hans texter svallade av känslor.

Sekunden därpå är Thorsten Flinck inne i en historia om hur Afzelius smugglade pengar till den kubanska oppositionen och satt hemma i köket och fyllde i tipsraden tillsammans med Ulf Dageby samtidigt som han i telefon skänkte bort sina gager till Palestinagrupperna.

Ingvar Storm försöker bryta in med en fråga.

Flinck fladdrar med ögonlocken och tar sats.

– Om du vill påverka människor så måste du riskera att vara svart och vit, och lite fyrkantig. Och riskera att få höra det.

Vid sin död 1999 hade Björn Afzelius sålt fler skivor på svenska än någon annan artist. Ändå dröjde det femton år innan historieskrivningen om hans liv och gärning påbörjades. Förra året kom Gunnar Wessléns biografi »Björn Afzelius – en god man (och bara en människa)« och Marianne Lindberg De Geers pjäs »Johnny Boy«. Och nu går en film upp på biograferna, Magnus Gerttens och Stefan Bergs dokumentär »Tusen bitar«. Filmen lägger de sista bitarna i pusslet Afzelius och med det träder han slutligen fram som människa. Dimman kring honom håller på att skingras.

Nästan allt som har sagts och skrivits om Björn Afzelius har handlat om hans undflyende karaktär. De som levde nära honom vittnar om att ingen egentligen kände honom. Han gick inte att nå.

– Man fick aldrig tag i honom, säger Marianne Lindberg De Geer uppgivet i filmen.

Hennes pjäs »Johnny Boy« som spelades på Stockholms stadsteater var en självbiografisk uppgörelse med deras tio år långa kaosartade förhållande. De bodde ihop periodvis och fick dottern Rebecca tillsammans. Men Björn var konstant otrogen på sina turnéer.

1978 spelade han in relationsskivan »Johnny Boy«. Den hade Magrittes målning »De älskande« på omslaget, den berömda bilden av ofullbordad kärlek där mannen och kvinnan kysser varandra med ansikten täckta av vitt tyg som förhindrar att läpparna möts.

»Johnny Boy« var Afzelius alter ego, ett uttryck för »grabben hela dagen«, en osynlig, gäckande skugga, en John Doe. I pjäsen kämpar tre kvinnor för att nå fram till honom. De tigger, längtar och förintar sig själva, ringer till hotellreceptioner mitt i natten och sover utanför hans dörr. Den ena av dem, Marie, är baserad på Marianne Lindberg De Geer själv. Hon ställer honom till svars, men möts av en mur och olika varianter av »aldrig kan man få lugn och ro«.

Det är ingen vacker bild av en solidaritetssångare som var för upptagen med att skriva låtar om strejkmöten för att bry sig om sina nära. Men pjäsen handlar egentligen lika mycket om kvinnors hopplösa tålamod med Björn Afzelius. Rollfiguren Johnny är opålitlig, dikterar alla villkor och skickar oupphörligt dubbla budskap. Marie gillar kanske max tre av alla hans låtar. Hon tycker att de ofta är sentimentala och frågar honom varför alla tjejer antingen måste gråta eller dö i dem.

Det är enkelt att driva med Björn Afzelius, alldeles för enkelt. Han skrev blödiga sånger om strålande stjärnor och ljuvliga vindar, han bar fladdriga kortärmade paisleyskjortor och han kryddade sina framföranden av »Till min kära« med arriba!-utrop. Han skrev också en ohämmat sexistisk roman där hans alter ego, en svensk rockstjärnehjälte och förste älskare, räddar kubaner undan diktaturen och lägrar »mulattor«.

Med 2014 års stränga krav på moralisk oantastlighet framstår han förstås som en karikatyr av kulturmannen.

Både filmen »Tusen bitar« och Gunnar Wessléns bok berör hans många kvinnor och antyder sexmissbruk. Afzelius verkar ha varit en mardröm att älska och leva ihop med. Liksom för många andra män födda på fyrtiotalet sträckte sig hans frihets- och jämlikhetsideal inte längre än till klassanalysen. Frågan är hur rättvist det är att göra politik av detta femton år efter hans död som kritiker tenderar att göra. Eller varför man över huvud taget ska bedöma artisters relevans genom att recensera deras karaktär.

Björn Afzelius är dömd att vara evigt otidsenlig. Det är förstås ett tecken på hans integritet. Han passade inte in i Hoola Bandoola Band där alla medlemmar hade sin bakgrund i jazz och dixie, medan han gillade Elvis. På sjuttiotalet var han omöjlig för att han inte betedde sig som en renlärig proggare. På 2010-talet blir han en relik som inte hämtade sina barn på dagis.

Musikaliskt är det förmodligen åttiotalsproduktionerna och det beskedliga gunget som står i vägen för oreserverad acceptans. »Trött dansbandsrock« -kallade Håkan Lahger musiken som Afzelius gjorde som soloartist. När albumet »Innan tystnaden« kom ut la Bert Karlsson direkt beslag på »Till min kära«, gav den till dansbandssångaren Stefan Borsch och meddelade: »Jag skiter i om den handlar om kamp, det är en hit.« På visningen av »Tusen bitar« fnissar sextioplussmännen fortfarande högt när Borsch framför sin cover och i en scen sjunger »Se på Vietnam och se på Nicaragua!« inför en foxtrotdansande publik. Detta trots att varenda rockartist som är influerad av rockabilly eller country någon gång har gjort en dansbandslåt, samtidigt som dansbandssoundet är stommen i stora delar av den svenska populärmusiktraditionen. Lyssna bara på tidiga Abba och snart sagt alla schlagerlåtar som skrevs på 1900-talet.

Man behöver inte dyrka Björn Afzelius som artist för att störas av det drypande föraktet i formuleringarna från tiden då han var lovligt byte. Till och med dödsrunorna var njugga, Afzelius »såg ut som en folkskollärare«, skrev Aftonbladet.

Men om rockkritikens rädsla för stora känslor hindrade recensenterna från att se kvaliteterna så var det just innerligheten som fick publiken att älska honom. Snarare än texter skrev Björn Afzelius ryggmärgsreaktioner. Att lyssna på honom innebär att hela tiden vara beredd med skämskudden, för när som helst kan man hamna i ett revolutionsromantiskt skillingtryck. Och lika snabbt blir han existentiellt knivskarp och omöjlig att värja sig mot. Det kan vara raden om barnet som är »ett tillgivet djur« i »Ikaros«, eller det lilla ordet »kanske« i »Tusen bitar«: »Säger du att du är min vän så är du kanske det.« För att det ska bli konst som stannar i människors hjärtan måste man våga vara en smula patetisk. Och svart och vit och lite fyrkantig, som Thorsten Flinck sa.

Den viktigaste förklaringen till Björn Afzelius dragningskraft är att man tror på honom när han sjunger. Och han kunde skriva melodier, fler än en låt skulle lika gärna kunna vara en Burt Bacharach-klassiker.

Kompisen Mikael Wiehe beundrar Björn Afzelius politiska engagemang.

Den omtalade rivaliteten med Mikael Wiehe tar relativt liten plats i de nya levnadsteckningarna. I filmen »Tusen bitar« går motsatsparet bredvid varandra, magistern och hans elev, tänkaren och känslomänniskan, Wiehe i prydligt knäppt skjorta och Afzelius med sin uppknäppt ned till midjan. Den ene är respekterad och den andre älskad.

I intervjuerna efter hans död ser Wiehe sorgsen ut och talar nästan bara om Björns politiska engagemang, allt stöd till sandinisterna i Nicaragua. Det verkligt personliga om honom vill, eller förmår, han inte beröra.

Av de tre Afzeliusporträtten är dokumentärfilmen det mest helgjutna och känsliga. Det är också här som han blir som mest avmystifierad. Filmen rör sig runt frågor om vad vi vet om dem som står oss nära, och om det överhuvudtaget går att känna en annan människa.

Han framträder som en person som skapade sin egen ensamhet, som någon som längtade efter sammanhang men var snabb med att överge. Han framstår som en stark individualist, driven av ett inre tvång, som levde instängd i sin manliga konstnärsroll. I dag undrar vännerna bedrövat varför de inte såg hur vidöppen han var i sina texter förrän det var för sent. Trots att han skrev rader helt befriade från undertext, rader som »När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag skräckbilder tydligast av allt«, frågade ingen om det var självupplevt.

Historien om den skadade relationen till mamman, som till stor del berättas via musik och stillbilder, är djupt omskakande. I det ordnade klaustrofobiska sextiotalshemmet fanns grymhet och psykisk instabilitet. När Björn Afzelius var 24 år gammal begick hon självmord. Han hittade henne död i sängen.

Den enda gång som trendvägraren Björn Afzelius borde ha lyssnat till tidsandan var då en läkare rådde honom att sluta röka.

»Det är bara ett tidens tecken«, lär han ha svarat och fortsatte tills lungcancern tog hans liv.

»Tusen bitar« har biopremiär den 5 september.

Fakta | 2,5 miljoner sålda album

Föddes 1947 i Hakarp utanför Huskvarna och växte upp i Hökarängen i Stockholm, Landskrona och Malmö.

Våren 1970 träffade han Mikael Wiehe och blev medlem i Hoola Bandoola Band. 1974 gav han ut sitt första soloalbum »Vem är det som är rädd?«. Några av hans största hits är »Sång till friheten«, »Till min kära«, »Ikaros« och »Tusen bitar«. Han har sammanlagt sålt cirka 2,5 miljoner album i Norden.

1993 gav han ut romanen »En gång i Havanna«, i vilken han gjorde upp med det politiska systemet på Kuba som han en gång prisat.

1999 avled Björn Afzelius i lungcancer, 52 år gammal.