Snabbtestet avslöjar: Bach bättre än Jay Z
Precis som hårtorkar och strumpbyxor kan granskas av Råd och Röns testpaneler, kan man med några enkla regler avgöra om en poplåt eller ett orkesterverk håller hög kvalitet.
En bekant stannar till på gatan och berättar om en diskussion han hamnat i under en middag. Någon har påstått att Bachs musik är av högre kvalitet än den från rapartisten Jay Z, och min vän är fundersam. »Så kan man väl inte säga, allt kan väl vara av hög kvalitet i olika genrer. Johan du som är musiker, vad säger du?«
Min första tanke håller jag inne med, att det var något av det mest idiotiska jag har hört. Självklart är Johann Sebastian Bachs musik av högre kvalitet än, ja, i stort sett allt annat i hela världen och inte bara musik, utan även robotgräsklippare, ölkepsar, relativitetsteorier och danska designmöbler.
Ingenting är så fantastiskt som H-mollmässan men det orkar jag inte förklara där på gatan. Jag ska hämta barnen på skolan och det här kräver en längre utläggning.
»Man kan ju tycka så olika om kvalitet«, ljuger jag och hastar vidare. Men, jag tycker egentligen att kvalitet i musik är något absolut, och definitivt inte föremål för subjektiv bedömning. Precis som hårtorkar och strumpbyxor kan granskas av Råd och Röns testpaneler, kan man med några enkla regler avgöra om en poplåt eller ett orkesterverk håller hög kvalitet.
- Det ska vara ett gediget hantverk.
- Ha en viss grad av komplexitet.
- Förmedla en unik personlig röst.
- Vara nyskapande.
Johan Norberg tipsar:
My Funny Valentine, Miles Davis in concert
När kvintetten spelade några klassiker ur standardrepertoaren under en konsert 1965 skapades musikhistoria, och ett bokslut över hur långt man kan ta en improvisation utan att släppa låtens grundform. Världens bästa jazzskiva.
Mount the Air,The Unthanks
Systrarna Rachel och Betty Unthanks gör musik som är skirt innerlig, med röster som är både sträva och vackra, som ett grovt akvarellpapper. Kan med fördel njutas direkt efter världens bästa jazzskiva.
Tillfälligheternas spel – vägar till John Cage, Karl Aage Rasmussen (Bo Ejeby förlag)
Det är oavbrutet intressant, inspirerande och roligt att läsa om Cage, den amerikanske tonsättaren som skapade 4’33’’, ett stycke tystnad. En bok om en av det förra seklets största musikgestalter i fint komprimerad sammanfattning.
Om man uppfyller dessa fyra kriterier har man nått kravet på kvalitet, den som finns hos Bach, Björk ellerBillie Eilish. Själv älskar jag en massa musik som knappt uppfyller en enda av dessa punkter, som Calle Jularbo och Creedence Clearwater Revival, medan andra, som Count Basies storband – utan att vara nyskapande eller komplexa – befinner sig på en så svindlande hög hantverksnivå att jag fnissar av lycka när de drar igång med Whirly Bird från skivan Live at the Sands.
Jazzvisionären George Russell uppfyller alla fyra kriterier men jag tycker ändå att hans musik är skittråkig att lyssna på, så vi ska inte blanda ihop resonemanget kring kvalitet med om man tycker om musiken eller inte. Tycke och smak är ett helt annat område som inte går att pressa in i något regelverk, och det är väl bra att det är på det viset.
Just därför kan man jämföra, och säga att rapartisten Jay Z är fantastisk medan Johann Sebastian Bach är jättedålig, eller tvärtom. Det är när någon menar att all musik kan vara av lika hög kvalitet, fast i olika genrer som jag blir lite stel och ordningsmannen i mig vaknar. Den som anses vara världens bästa rappare, har ju inte behövt öva lika länge som världens bästa kompositör – inte ens som världens sämsta kompositör, om man ska vara noga. Vissa saker är svårare, och av högre kvalitet, och annat, enklare och av lite lägre kvalitet. Så är det med den saken.
