Snille med smak

Redan i upptakten av sina memoarer »Publisher« slår Tom Maschler an tonen för ett förläggarliv utöver det vanliga. Det är en het augustidag 1961 i småstaden Ketchum i Idaho. Den 27-årige Maschler har just blivit utgivningschef på det anrika, men smått sömniga brittiska bokförlaget Jonathan Cape. Nu sitter han i Ernest Hemingways arbetsrum ditkallad av änkan för att gå igenom efterlämnade manuskript. Det har bara gått en månad sedan den deprimerade författaren sköt sig i huvudet i gryningen med ett hagelgevär.

– Det var förstås sorgligt att aldrig få träffa Papa Hemingway, säger Tom Maschler. Men det var ändå ett stort ögonblick att få tillträde till hans kvarlämnade papper.

Bland luntorna dolde sig det som blev en av Hemingways stora postuma kritikersuccéer och en av hans mest lästa böcker: »En fest för livet«. Den briljanta skildringen av bohemåren i 1920-talets Paris.

Episoden är talande för Tom Maschlers liv i den litterära världen. Med ett nästan osvikligt väderkorn har han nosat rätt på kvalitativa bästsäljare och nya berättare. Som ledande förläggare i Storbritannien i 30 år lyckades han dra till sig namn som Doris Lessing, John Fowles, Bruce Chatwin, Roald Dahl, Thomas Pynchon, Philip Roth, Kurt Vonnegut, Salman Rushdie, Martin Amis, Ian McEwan, Julian Barnes och inte mindre än tretton Nobelpristagare.

– Jag kan inte förklara det annat än med magkänsla. Böckerna som jag gett ut är de jag själv tycker är bra och som jag har orkat läsa ända till sista sidan, säger Tom Maschler.

Han ser pigg och sportig ut i rödrutig skjorta och mörk solbränna från franska Medelhavskusten, där han numera bor stora delar av året. De bruna ögonen blixtrar, och han pratar fort och intensivt med en lätt läspning. Doris Lessings karakteristik verkar träffande. I sina memoarer skrev hon: »Han går på högoktanigt bränsle. Det är inte ofta du träffar folk som verkligen får dig att inse hur sakta dina egna hjul rullar i jämförelse.«

Den 73-årige Maschler föddes i Berlin samma år som Hitler kom till makten. Fadern Kurt ägde ett bokförlag, vars ledande författare var Erich Kästner, mest känd för ungdomsboken »Emil och detektiverna«. Kästners böcker kastades på nazisternas flammande bokbål, och livet för den judiska familjen Maschler blev alltmer kringskuret. De tvingades fly, först till Österrike och sedan till släktingar i Sverige.

– Jag kommer väl ihåg hur SS-soldaterna stormade in i vårt hem i Wien och beslagtog allt. Jag har aldrig kunnat återvända till Tyskland, annat än till Frankfurtmässorna. Jag klarar inte ens att höra tyska talas, säger Tom Maschler.

År 1960 anställdes han på Cape och fick en tursam start. På en rundresa i USA träffade han dussintals förläggare, och antecknade frenetiskt namnen på nya böcker, telefonnummer och adresser. Hemma igen lyckades han inte tyda klottret på alla lappar, och ringde upp kollegan Bob Gottlieb på Simon & Schuster.

– Jag hade en idiotanteckning om en bok med namnet »Catch 18«, men den var redan såld. Så jag frågade Gottlieb vad det innebar. Vilket sammanträffande, sa han. Vi har just fått veta att förlaget som sitter på rättigheterna vill backa ur. Vill du ha boken? Javisst, sa jag, och fick kontraktet för bara 250 pund.

Maschler ler stort när han berättar om sitt första fynd. För »Catch 18« blev mer känd under namnet »Catch 22«, »Moment 22«. Det var Joseph Hellers succéartade debutroman, vars antikrigstema slog an i England. Heller själv var en blyg person, minns Maschler.

– Jag skulle ordna en fest för honom på Manhattan, och frågade vilka han ville bjuda. Jag känner inga amerikanska författare, svarade han. Så jag bjöd 20–30 personer, Norman Mailer och andra. Men det var svårt att komma Heller in på livet. Han kunde vara hånfull, och samtidigt oerhört slagfärdig.

Festen pågick natten lång, men det var inte på det partyt som Mailer knivhögg sin andra fru med en pennkniv. Det var på en annan famösare tillställning, inflikar han.

Framgången med »Moment 22« följdes upp med bland annat »V« av Thomas Pynchon, och John Lennons surrealistiska bilder och dikter i »His Own Write«. Fast Maschlers favoritförfattare blev blivande Nobelpristagaren Gabriel García Márquez, som han lanserade i England på 60-talet.

Bakgrunden var att kubanska dissidenter bjöd in honom efter revolutionen för att presentera latinamerikansk litteratur. Och han lät sig övertalas att köpa inte mindre än fem titlar av den för honom okände Márquez.

– Den femte boken var inte ens skriven ännu, men den visade sig så småningom bli »Hundra år av ensamhet«, berättar han och skrockar förtjust.

Mat är ett genomgående tema i Maschlers memoarer, för att inte tala om olika berusningsmedel. Han blev hög på LSD i sällskap med beatrörelsens Allen Ginsberg (det resulterade i skriften »Wales – A Visitation«), men när han skulle dricka en välgångsskål med Isaac Bashevis Singer hade restaurangen bara äppeljuice och mineralvatten.

Vem har varit besvärligast att samarbeta med? Han funderar en stund, och säger till sist Nadine Gordimer. Den sydafrikanska Nobelpristagaren 1991 är petig, menar han och skakar på huvudet.

– Hon blir tokig över små typografiska missar. En gång skrev hon och påpekade fyrtio sådana fel.

Maschler arbetade också nära John Fowles, och förverkligade sin gamla filmdröm genom att även producera filmversionen av »Den franske löjtnantens kvinna«. Men han fick en smärre chock när han läste Fowles dagböcker, som publicerades för några år sen. De innehåller antisemitiska och homofoba utfall, och Maschler beskrivs som en »homosexuell butch, som måste våldta och sätta på allt han får syn på«.

– Fowles var en märklig person. Min fru sa att han kanske var hemligt kär i mig. Svårt att veta om det stämmer. Jag var i alla fall verkligen inte kär i honom.

När Maschler ser tillbaka på sin långa karriär är han ändå mest nöjd över sin insats att skapa Booker-priset 1969. På den tiden fanns nästan inga litterära priser i England. Maschler såg avundsjukt på Frankrikes Goncourtpris, som betydde mycket för bokbranschen. På ett möte med kollegor lanserade han idén om ett nytt, stort pris. Men varifrån skulle pengarna tas?

– Jag stegade upp till förlaget The Booker Brothers, som hade tjänat stort på att köpa rättigheterna till Ian Flemings och Agatha Christies böcker. Efter en vecka var finansieringen klar. Och det mest fiffiga var att vi nominerade flera böcker till en slutlista, så att inte bara en enda roman drar nytta av priset, betonar Tom Maschler.