Snubbar som jobbar

Har författarna blivit löneslavar? Eller är det löneslavarna som har börjat skriva? Det har kommit en våg av arbetsplatsskildringar på sista tiden, senast Kristian Lundbergs bok »Och allt ska vara kärlek«, fortsättningen på hans Ivar Lo-belönta »Yarden«. Båda handlar om Lundbergs tid som underbetald hamnarbetare i Malmö.

Förra året fick Måns Wadensjö Katapultpriset för sin gestaltning av arbetet på en förlossningsavdelning. Och poeten Emil Boss debuterade nyligen med en diktsamling om sitt jobb i kassan på en mataffär.

Emil Boss surnade förresten nyligen till på kritikern Marie Lundström i en artikel i Aftonbladet, för att hon i ett radioinslag efterlyst poeter som skriver om arbetets kärna och inte främst har en negativ attityd. Som exempel använde Lundström poeten Johan Jönsons förtvivlade och hatiska diktsamling »Efter arbetsschema« om det tunga slitet på ett gruppboende.

Frågan är: Räknas man fortfarande som en riktig låglönearbetare om man har dubbel blick på jobbandet? I annat fall blir slutsatsen att riktiga arbetare saknar förmåga att reflektera och formulera sig kring sitt arbete. I ögonblicket du formulerar dig kring arbetets tvång blir du i så fall snyltare på dem som inte uttrycker sig, det vill säga en utifrånblickande författare, en intellektuell. Och intelligent analys förväntas inte ingå i låglöneidentiteten.

De nya arbetsplatsskildringarna är förstås protester mot den fördomsfulla synen. Intressant nog utförs de här protesterna oftast av män. Var är då kvinnorna?

Tyvärr är kvinnor, ända in i litteraturen, mycket sämre än män på att genom kritiskt ifrågasättande kräva bättre villkor. Det finns visserligen undantag: Jenny Wrangborg, med diktsamlingen »Kallskänken«, och Helene Rådberg, som jobbade i många år inom barnomsorgen innan hon klev över den förbjudna formuleringsgränsen. Men till och med hos den ursinniga Rådberg syns skillnaden mot manliga författare. Där män spyr galla över såväl överhet som underhet, över både arbetsgivare, kunder och patienter, vågar de kvinnliga poeterna inte helhjärtat låta sig förblindas av ilska: det finns ett konstant medvetande om att alltför hård kritik riskerar att drabba de ännu svagare, i Rådbergs fall barnen.

De kvinnliga arbetsplatskritikernas roll är alltså mer komplicerad än de manligas, åtminstone hos dem som jobbar inom vård och omsorg. Och att döma av det nya uppsvinget för hemmafruidealet, så verkar många kvinnor snarare drömma om att fly än ta itu med sin arbetssituation i litterär form.

Jag tänker inte lägga nån värdering i hemmafrulängtan just nu, även om jag har god lust, utan konstaterar i stället att hemarbetet också är ett arbete som rimligen borde resultera i mer reflekterande texter än feelgoodpepp och receptböcker med cupcakes. Och tro mig, de kommer retroaktivt, när karljäveln sticker och horder av hemmafruar står panka framför vidbrända ugnar och gråter.

Jag väntar på fler arbetsplatsskildringar skrivna av kvinnor, av missnöjda hemmafruar och anställda inom vården. Jag hoppas på en Sonja Åkessonrevival. Snart kommer vi att greppa pennan och förnya strofen »vara vit mans slav«.

Aase Berg är poet och litteraturkritiker.