Sofia Nerbrand: ”Mobben i Malmö borde veta hut”

Vi är en liten brokig skara som håller på att planera en musikfest. På Davidshallstorg, i hjärtat av Malmö. Det är dock inte vilket party som helst, utan ett välkomstfirande av Israels bidrag som tävlar i Eurovisions semifinal på torsdag kväll. 

Men jag är, för att vara helt ärlig, inte säker på om jag ska gå på festen. För jag är för första gången i mitt liv rädd för min egen säkerhet – i min egen hemstad. Och jag är inte ensam om min oro. Musiker som vi har tillfrågat törs inte komma och spela. Inte bara för att de är rädda för fysiska attacker, utan för att organisationer som Isolera Israel har fått mängder av artister att hoppa av sina gig under Eurovisionveckan – de vill inte riskera sin framtida försörjning.  

Privatpersoner som funderar på att komma till gatufesten ställer frågor om vad som görs för att vi inte ska råka ut för självmordsbombare eller lynchning.  

Kommer den svenska polisen att vara beredd att skydda Israelfans med skarp ammunition eller vattenkanoner om tusentals Palestinaaktivister rusar in? 

Det är en fullkomligt bisarr situation.  

Att man i Sverige, med polistillstånd och polisbeskydd, inte känner sig trygg. Och jag är varken judinna eller israel, men jag önskar vara en mensch som backar mina judiska medmänniskor. Antisemitismen påverkar deras vardag på ett oacceptabelt sätt. Det ”nya normala” är att uniformerad polis vaktar utanför den judiska förskolan varje dag så att föräldrar ska kunna lämna och hämta sina barn i fred. Hade vi accepterat det om det hade varit ett regnbågsdagis? 

För tolv år sedan startade vi därför kippavandringar. Syftet var att minska rädslan att visa sin judiska identitet på stan, men också att sprida mer kunskap om det judiska till fler Malmöbor.  

Då var det viktigt för mig som arrangör att bjuda in både höger och vänster och vi lyckades till sist att få med den dåvarande starke mannen i stan, Ilmar Reepalu, som var ökänd för sin Israelfientlighet, att tala på Möllevångstorget.  

Så spolar vi fram bandet till den 7 oktober förra året. Det finns ett före och ett efter denna blodiga lördag. Drygt 1100 personer skändades, jagades, våldtogs, brändes och mördades av Hamas. 253 fördes som gisslan till Gaza.  

I Malmö firades de bestialiska övergreppen i högljudda bilkaravaner med Palestinaflaggor redan samma helg. På sociala medier hurrades det.  

Stadens judar döljer därefter sin tillhörighet ännu mer. Några köpte till och med adventsljusstakar och satte i fönstren före jul för att smälta in bättre.  

Några israeler, som jobbar i den framgångsrika spelindustrin i Malmö, vågar inte prata hebreiska på bussen. Unga judar ber sina föräldrar att inte göra något publikt under eget namn.  

Vad som kan liknas vid ett posttraumatiskt stressyndrom har inte minskat efter att antisemitismen har skanderats på gator och torg i hela västvärlden. Tvärtom. Att tusentals maskerade aktivister ropar efter en ny intifada och hindrar judiska studenter från att delta i undervisningen på amerikanska elituniversitet väcker frågan bland många judar i diasporan om de är säkra någon annanstans än i Israel.  

Jag besökte Israel under den andra intifadan för drygt tjugo år sedan när självmordsbombare gjorde varje plats osäker. Då verkade det helt osannolikt att man i Sverige i framtiden – dagens samtid – ens skulle reflektera över att människor som lever här skulle utgöra en fara. Men nu är det så. 

Rädslan för våld skadar också vårt öppna samhälle.   

Jag har ägnat mig åt opinionsbildning i ett kvartssekel, och har egentligen bara en gång tidigare behövt ställa mig frågan om jag törs publicera något och det var under Muhammedkrisen 2006. Som ansvarig utgivare och chefredaktör för samhällsmagasinet Neo behövde jag fatta beslut om vi skulle trycka teckningar av profeten.  

Stämningen var minst sagt obehaglig, och de stora tidningsdrakarna hukade. Själv anpassade jag mig till läget genom att ha en turban med en dynamitgubbe från en av Muhammedteckningarna på omslaget till Neo.  

Självcensuren, tystnaden, fegheten breder ut sig när ens meningsmotståndare är beredda att ta till våld och terror.  

Nu är vi i ett liknande läge igen.  

Sydsvenskan bjöd nyligen in till ett panelsamtal om Eurovision och Israels medverkan på Stadsbiblioteket i Malmö – men väldigt många, inklusive företrädare för SVT och Malmö stad, tackade nej till att medverka på scenen. Själv ställde jag upp för att vittna om hur rädda många judar är i Malmö.  

Vi försöker skydda vårt öppna samhälle med hjälp av barriärer runt hela Malmö Arena och Folkets park, drönare med kameror i luften, polisförstärkning från grannländerna och så vidare. Men roten till det onda är tankar, idéer och ideologi.  

Antisemitism. Islamism. Terrorism.  

Låt oss tala klartext, det är ett stort antal invånare med rötter i Mellanöstern som baserat på sitt agg mot judar utgör hotet. Tillsammans med den vänster som nu tydligt har valt sida.  

Ett par veckor efter den 7 oktober arrangerade undertecknad, tillsammans med ett antal andra engagerade Malmöbor en manifestation mot islamism och antisemitism. Det var bara några dagar efter att ett par svenskar mördats, på grund av att de var svenskar, av en islamist i Bryssel.  

Ändå valde den nuvarande kommunstyrelseordföranden, socialdemokraten Katrin Stjernfeldt Jammeh, att inte närvara. Hon använde någon undanflykt om att det skulle kunna finnas Israelflaggor bland deltagarna på torget. På den vägen är det tyvärr sedan dess. Det S-ledda Stadshuset kan man inte räkna med och Vänsterpartiets mångtusenhövdiga demonstrationståg på 1 maj handlade inte om att tona ner antisemitismen, om man säger så.  

Kampen mot antisemitism och islamism borde inte vara en höger/vänsterfråga. Det handlar om humanism. 

Och det är inte Eurovisionbesökare eller judar som ska behöva lida. Israels tävlande Eden Golan ska inte behöver gömma sig på sitt hotellrum under hela sin vistelse i Malmö. 

Det är mobben, förövarna, som borde veta hut. 

Läget är bistert i Malmö. En del menar att Eurovision borde flyttas till en annan del av Sverige i sista stund. Det vore dock ett fundamentalt slag mot det öppna samhället – och ett misslyckande för ordningsmakten.  

Det är också avgörande att fler inser hur allvarlig antisemitismen och terrorromantiken är, inte bara i Malmö utan i hela västvärlden.  

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet/Norra Skåne 

***

Läs även: I Malmö räcker det att presentera sig som israel för att bli spottad på

Läs även: Hotbilden mot judar är alarmerande