Solkigt slut för Boris Johnson

Lika snabbt som Boris Johnson gick från att vara en skruvad politisk kåsör till att bli toppolitiker, lika snabbt förpassades han i våras till rollen som turnerande pratkvarn på all världens konferenser. Och efter sommarens utredningar om hans lögner i parlamentet förefaller han tystad för gott.  

Så det är i sin ordning att historiker och inte journalister dissekerar honom och hans gärning i boken Johnson at 10. Men om Johnson var smickrad över att två välkända brittiska historiker, Anthony Seldon och Raymond Newell, grundligt studerat hans politiska gärning lär inte boken få honom att gå till historien som Churchill nr 2, vilket han drömt om. Snarare framstår han som Henrik VIII:s efterföljare – intresserad av makt och kvinnor men oförmögen att behålla det han åtrår.   

Få brittiska politiker har nått och lämnat scenen så oförutsett. Och alla i brittisk politik verkar angelägna om att få bort spåren efter Boris Johnson. Fyra år efter valsegern är han en pladdrande pinsamhet. Men när jag läser Seldons och Newells närmast besatta granskning av alla hans misstag kan jag inte låta bli att undra om inte Boris Johnson trots allt kommer att få en plats i historien – som den förste av en ny tids politiker som inte främst utövar sin makt i parlament och ministerier utan i det semiotikern Roland Barthes kallade ”ideosfären”, det intellektuella klimat vi lever i. Boris behöver mikrofoner mer än väljare.  

Författarna rullar ut detaljernas oändliga spikmatta. De har intervjuat hundratals personer som i olika funktionerar arbetat med, för och emot den politiska trollkarlen. Johnson at 10 är inte en biografi i vilken författarna försöker förstå huvudpersonens psyke utan en gammaldags petig redogörelse för exakt vad premiärministern gjorde – vilket oftast betyder vad han gjorde fel. De frossar i detaljer, en kategori av verkligheten som Johnson alltid förhållit sig till som en vegan till råbiff. Manusförfattare av tv-serier kommer att lusläsa Johnson at 10 för dess många osannolika, fängslande och absolut korkade scener från maktens ostädade kontor där skräpmat, billig sprit och grovt språk präglade arbetsmiljön. 

Det är långt från hur pjäsen började. Mitt eget intresse för Boris Johnson väcktes av hans knasroliga artiklar om EU och hans spretiga men läsvärda författarskap, som omfattar allt från en Churchillstudie till en rolig barnbok på vers.  

Att jämställa Johnson med Trump är att missa vem Boris är. Visst – bägges medarbetare har vittnat om att Chefen inte bryr sig om detaljer. Men medan Trumps ointresse verkar bero på oförmåga förefaller Johnsons ointresse bero på ett behov av ständig förändring. Till och med när han blev utrikesminister i Theresa Mays regering tog det enligt Seldon och Newell bara ett par månader innan han tyckte det nya jobbet var långtråkigt och överlät bestyren till andra. Likt ett barn verkar Johnson alltid ha trott att det verkliga livet är någon annanstans – och där är det fest! 

”Politik är det möjligas konst men även det omöjligas vetenskap”, sade Harold Macmillan, parafraserande Bismarck. Själv skulle nog Boris Johnson hellre instämma med Olof Palme: ”Politik är att vilja”. Att jämföra dessa två politiker må vara att svära i Folkhemskyrkan men Palme och Johnson liknar faktiskt varandra: bägge är påhittiga, språkligt drivna skribenter och inspirerade talare. Bägge var fåfänga och gillade att briljera med sina kunskaper framför motståndare och väljare. Bägge hade problem med den politiska vardagen men blommade upp när något oväntat hände. Bägge nådde nya väljargrupper som gillade att den som kunde reglerna inte följde dem. Återstår att Palme var allvarlig och ville förändra världen. Boris Johnson ville underhålla. Allvaret segrar förstås i politiken men när han var som bäst spred Johnson hopp. Kanske kunde Storbritannien verkligen förändras… 

Seldon och Newell ser inte mycket gott i Johnsons handlande men i avsnittet om hur Brexit vanns framstår han som smartare än medarbetarna. Johnson förstod att detta var en strid som måste vinnas utanför sammanträdesrummen. Hans slogan ”Get Brexit Done. Unleash Britains Potential” fångade kongenialt anti-EU-andan. Till skillnad från traditionella Tories ville Johnson satsa på infrastruktur och ett socialt rättvisare Storbritannien. Och hans nationalism var inte präglad av främlingshat. En man för vår tid kan tyckas. Och ändå gick allt så fel… 

Min egen favoritbild av Boris Johnson visar honom hängande i en sele några meter över marken. Rund, sprallig och glad – ett välnärt barn som tycker allt är toppen. Nedanför står de vuxna och beundrar honom. Bilden togs olympiaåret 2012 då Boris Johnson var Londons borgmästare. Publiken är charmad men också förvånad. Ingen brukade bry sig om vad Londons borgmästare sade eller gjorde, men just denne borgmästares charm, påhittighet och lust att synas skapade en aura av glädje ingen annan politiker besatt. Boris Johnson var närmast gullig när han cyklade på Londons gator, mer släkt med Paddington än med överklassen. Partikamraterna började fundera på om inte hans popularitet kunde utnyttjas som rikspolitiker?  

Idag vet vi att svaret blev nej. Det blev ett solkigt slut där ingenting av charmen och påhittigheten fanns kvar. En småskuren lögnare kan inte ge hopp och glädje. 

Det märkliga med Boris Johnsons hantering av partygate, alltså lögnerna kring hur regeringskansliet festade trots förbud mot folksamlingar under covidpandemin, är att han helt missade väljarnas upprördhet. Han som varit så skicklig på att läsa av folkopinionen förstod inte betydelsen av fair play. Väljarna fick inte träffa sina gamla, inte samlas för bröllop eller begravning medan fotfolk och ministrar på nr 10 Downing Street avslutade arbetsdagarna med sprit och chips.  

Johnson hade kunnat stoppa stormen genom att be om ursäkt och genom att tala sanning i parlamentet men svarade med att skylla på allt och alla – från storbankerna och BBC till nära medarbetare.  

När han slutligen avsattes talades det mycket om partivännernas svek men boken visar att den som verkligen svek Johnson var Boris själv. Han förstod sin tid men inte att en stor clown måste ta världen på allvar.

***

Läs även: Ryssland ser Sverige som en aggressiv granne

Läs även: Livet efter en fars självmord