Som man skriver får man ligga

På nättidningen Dagens Arena ställde man sig i veckan kritisk till att ingen skrivit om spekulationerna kring Lena Anderssons roman »Egenmäktigt förfarande« förrän nu. I ett års tid hade det ju surrats om att filmregissören Roy Andersson skulle vara den verkliga förlagan till Hugo Rask. Han som dumpar Ester Nilsson.

Frågan är berättigad. Men. Vad gjorde Dagens Arena själv åt saken?

Det är bra att Roy Andersson nu väljer att kommentera ryktet. (Intervjun finns att läsa i sin helhet i veckans tidning.) Spekulationerna hade växt sig alltför stora. Lagt sig som ett outtalat raster på i stort sett varje kulturmans-debatt som blossat upp sedan Åsa Beckman i en DN-artikel förklarat manstypens stilla död.

Frågan var också om tystnaden talade.

Hade Roy Andersson nått en sådan upphöjd status som kulturman att omgivningen vördnadsfullt lät honom vara?

Jag är rädd att du blir arg, sa reporter-Niklas när han efter inspelningen av »Skavlan« skjutsade Roy Andersson hem och förde Lena Andersson på tal.

Regissören avfärdar relationens allvar. Den var väl inte så mycket att gråta över, verkar han tycka.

Attityden har väckt folkdjupets vrede.

Provocerande kanske, men inte hälften så provocerande som att många nu öppet lider med Lena Andersson.

Satans Roy! Stackars Lena!

Författaren ser onekligen obekväm ut där hon sitter med sina blossande kinder i »Babel«-studion, strax efter att Roy Andersson kommit ut som Hugo Rask.

Men när Jessika Gedin ber henne kommentera utspelet ger hon ett svar. Ett rimligt svar: »Det är Hugo Rask som är Hugo Rask.«

Hon är van vid att bemöta frågor om det självupplevda i romanen vid det här laget. »Det är en förödelse i vår tid att man inte kan gå utanför sig själv, leva sig in i någon annans liv«, suckade hon till svar på bokmässan i Göteborg.

Jag är den första att hålla med. Samtidigt är det bara att tugga i sig: den som sveper in verkligheten i alltför skira fiktiva slöjor får också frågor på det.

För bara ett år sedan satt hon glad och bekväm i samma »Babel«-studio. Näsduken tronande i kavajfickan. Jessika Gedin undrade lite om titeln. Vem är det som ägnar sig åt egenmäktigt förfarande egentligen, är det Ester eller är det Hugo?

Lena Andersson svarade: »Det är väl båda, men jag tycker ändå kanske mest han då. Men också hon lite grann, faktiskt. Hon tar också olovligen för sig.«

Analysen är giltig också för författaren Lena Andersson. Att låta den uppblåste konstnären Hugo Rask låna identifierbara drag av verklighetens Roy Andersson är att olovligen ta för sig. Likaså att göra som Roy Andersson. Att utan att ha läst boken skriva in sig själv i romanen.

Således tar de varandra olovligen i besittning. De är varandras jämlikar.

Att ta Lena Andersson i försvar gentemot Roy Andersson är nära nog en antifeministisk handling.

Hon är en av landets skarpaste författarhjärnor.