”Sommarjobbet lärde mig allt om betor och hierarkier” 

Det var som att kliva in en annan värld. Grindarna öppnade sig på måndagsmorgonen direkt efter skolavslutningen. Några minuter strax före sju gick jag igenom vakten, hämtade ut mitt passerkort och drog det i stämpelklockan. Inne på fabriksområdet började den riktiga sommaren! Första året var jag nybliven gymnasist, sista gången hade jag precis tagit min lärarexamen. I nio år var jag en av många unga säsongsarbetare på Hilleshög, utanför Landskrona.   

Berättelsen om företaget Hilleshög börjar några år in på 1900-talet då Svensk Sockerfabrik AB försöker få fram en sockerbeta som passar skånsk mylla och väderlek. Hilleshög är egentligen namnet på den lilla by där det allra första förädlingsarbetet äger rum. Ortsnamnet lever sedan kvar som beteckning på den stora anläggning som verksamheten växer till. Snabbt är Hilleshög den utsädesproducent som försörjer den inhemska marknaden och en försiktig export av svenskt betfrö påbörjas.  

Det verkliga genombrottet kommer först på sextiotalet, då Hilleshögs forskare tar fram ett frö som innebär slutpunkten för den ytterst slitsamma gallringen. Det monogerma betfrö som får namnet Monohill blir inget mindre än en sydsvensk odlingsrevolution som skonar ryggar och sparar arbetstid. Nu sätter man ett frö och får en vacker planta med fet sockerkropp. Ett minne blott är den vilda fröboll som gav en hel bukett bångstyriga skott. Under flera decennier är Hilleshög världsledande som leverantör av sockerbetsfrö.  

Jag kunde småningom den där framgångssagan utantill. Vid uppstarten fick vi en historisk genomgång av en av förädlarna, liksom en lägesbeskrivning av vad de för tillfället riktade in sig på att optimera i frösorterna. Skälet var att en av feriearbetarna i slutet av säsongen ställt fel fråga: ”Vad ska egentligen alla de här gröna, spetiga växterna bli för något?” Då hade ynglingen stirrat på plantorna ett par månader. Det dög inte. Vi skulle veta vad vi hade för händerna.  

Sommarjobbet lärde mig mer än betans historia. Det gav en serie lektioner i outtalade regler och hierarkier, välkända på många arbetsplatser. Inne på området var det inte primärt någon klocka som bestämde när rasterna började respektive slutade. Det avgjordes av hur långt det var till trolig kontroll av förman. Reste man sig för tidigt för att självmant återgå i arbete gjorde man sig förmer. Satte man sig på fel plats eller gick in i fel dusch efter dagens slut, fick man föredömligt snabbt reda på det. ”Det här är min kabin. Stick!” väste någon utanför.  Det vara bara att vrida av vattnet och på blöta fötter tassa ut. Mellan forskarna i Slottet (så hette huset) och fält och växthus gick skarpa linjer.  

Vi gick till Slottet för att hämta instruktioner. De överlämnades i pärmar sammanställda av någon assistent, en lunta för varje odlingsområde. Ibland fick vi två, ibland tre och i dessa förväntades vi bokföra var dags arbete ute på fältet. Men det var att märkvärdiga sig på helt fel sätt att bära på gaffelpärmar inne på fabriksområdet. Det skapade någon slags oklarhet kring vilket lag vi tillhörde: jobbarna eller Slottsfolket? Vi lät de där bibborna bo i bilen.   

För sommarjobbet var också friheten i en hyrd bil. Två och två fick vi lämna fabriksområdet utrustade med en svartvit specialkarta. Den visade var de små provodlingarna, så kallade separationer, fanns. Vårt uppdrag var att kontrollera varje planta på varje odling och bedöma hur väl den överensstämde med det som förädlaren tänkt.  

Upptäcktes något fel rensades felet ut och paketerades i plastsäck. En snittplanta skulle därtill ritas av i den tjocka pärmen. Vi bedömde hur fertila eller hur sterila stockarna var. Ja, det finns grader i detta. Sädesfälten omkring våra fröodlingar bedömde vi främst utifrån om de var lämpliga att kissa i eller inte. Den högresta rågen kategoriserades som utmärkt, korn värdelöst och raps ett härke oftast fyllt med insekter.  

I ett numrerat pärlband låg separationerna längs den nordvästskånska kustens okända grus- och åkervägar.  Det hände att vi körde fast, rev ner ett stängsel eller blev hängande med halva karossen i ett dike som vi missbedömt djupet på. Ärligt talat minns jag inte nu hur vi tog oss ur det alla gånger. Först de sista åren hade vi mobiltelefoner med oss.  

Det jag däremot minns är att vi alltid var ytterst noga med tiden. Rasterna höll vi nästan på minuten, fast vi var så långt ifrån förmannen det gick att vara. Det var något med ansvaret: trots att vi var unga och oerfarna, gick det in att vi förväntades förvalta friheten vi fått. Skötte vi oss inte skulle någon annan få platsen nästa sommar. Det var det sista vi ville.  

Radion var en ständig följeslagare. Radio Malmöhus på förmiddagen och P1:s följetong och Sommarprat på eftermiddagen. Efter lunch lyssnade vi mer och babblade mindre. En dag matade lokalradion ut varning efter varning för ett omfattande åskväder som väntades dra in. Vi arbetade på under det att luften blev kvalmigare och skyn över oss mörknade.  

När det första mullret hördes, hoppade vi in i bilen och körde till kusten för att vänta ut ovädret från första parkett. Vi var alldeles ensamma på den vidsträckta stranden. Mellan himlen och Öresund slog ljungelden på ett sätt som jag sedan aldrig återupplevt. Havet brusade mäktigt till svar. Varje försök att kontrollera naturen kändes som vådlig hybris mot denna makalösa urladdning.  

Just denna sommar läggs forskningsverksamheten ner och fabriksgrindarna stänger för gott i Landskrona. De nya ägarna ser större lönsamhet på en jätteanläggning i Belgien. Det må så vara, men Hilleshög är ett stycke svensk historia och jag vårdar mina minnen ömt. Aldrig någonsin kommer jag sluta lägga en vit sockerbit i varje kaffekopp. Det är ju en prima Monohill-beta avtecknad på asken.

***

Läs även: De tjocka barnen blir ständigt flera

Läs även: Ta det piano med Adornos essäer