»Sopranos« sista offer

Stora lass av gåslever, friterade räkor, chilimajonnäs, och därtill åtta drinkar – pina coladas, romshots, öl.

Tabloidpressens fascination för mängden mat och dryck som skådespelaren James Gandolfini sägs ha satt i sig under sin sista måltid visste inga gränser. Troligtvis var det mesta bara båg. Troligtvis var han inte alls lika omåttlig i sitt ätande som antyds.

Men det ändrar inte sanningshalten i påståendet att »Soprano«-skådisen, som dog samma kväll i en förmodad hjärtattack, inte levde sunt.

Groddar byggde inte Gandolfinis kropp.

Ändå dessa till synes förvånade reaktioner från underhållningsindustrin, pressen, fansen.

Bara 51 år, och hjärtattack!

Men förundran klingar falskt. Det är ett känt faktum, ett mycket sorgligt sådant, att James Gandolfinis övervikt och ohälsosamma image starkt bidragit till hans karriär. Till och med sanktionerats av Hollywood. Det var just i kontrasten mellan en stor skurkaktig kroppshydda och ett litet skört inre, som hans så hyllade tolkning av den neurotiske maffiabossen Tony i tv-serien »Sopranos«, växte fram.

Hur många roller skulle Gandolfini ens ha fått om han hade bantat bort låt säga 50 pannor? Inte många. Kanske ingen.

Hollywood behöver sina sköna, roliga tjockisar. John Goodman- och Jack Black-typerna.

Svagheten för transfetter blir liksom en del av dessa skådespelares varumärke.

Aldrig att man skulle moralisera över en mans fetma. Snarare finns en fascination – och outtalad beundran – av mannen som unnar sig. Livsnjutaren. En kvinnlig Hollywood-motsvarighet till Gandolfini, med samma status och liknande imposanta kropp? Nej, otänkbart. Det säger en del att Roseanne Barrs mest uppmärksammade roll hittills, är som anskrämlig hämnare i »En hondjävuls liv och lustar«.

Ungefär samtidigt som Gandolfinis matvanor blev ett offentligt samtalsämne, gick sångerskan Amy Winehouses bror ut i den brittiska tidningen Observer och sa att det var bulimin, snarare än hennes fördömda bruk av alkohol och droger, som dödat systern två år tidigare. Hennes kosthållning: Haribogodis.

Att brodern så långt efteråt kände sig manad att gå ut med något som borde ha varit så uppenbart för alla som minns hennes magra kropp – att hon var sjuk – blottar ett sorgligt faktum. Att moraliserandet kring Amy Winehouses leverne fortsätter.

Så betraktas mäns och kvinnors försummade kroppar olika – med fascination, respektive förakt.

»Han lufsade runt barfota som en tam grizzlybjörn i turkos utanpåskjorta«, var den beskrivning av James Gandolfini som Dagens Nyheters Nicholas Wennö gjorde efter ett möte med skådespelaren i Venedig.

Alla vill krama den mjuka grizzlybjörnen, om det är en hane vill säga, ingen vill kännas vid benranglet.

Till syvende och sist handlar det om en nöjesindustri – skvallerpressen inräknad – som exploaterar självdestruktiva beteenden. Som äter sina egna barn och sen uttrycker sorg över att de inte längre finns.

 Utställningen »Amy Winehouse: A Family Portrait« öppnar på Judiska museet i London den 7 juli.