Southern gothic – genren som gav oss »True detective«

Hört talas om vattenmockasinen? En släkting till huggormen, tre gånger så tjock med nattliga jaktvanor och ett vävnadsförgörande gift. En effektiv simmare som tyst tar sig fram mot sitt mål av varmt blod. Kort sagt en orm av gammaltestamentarisk kaliber: Stursk, flyr inte från hot och när den vidgar sitt gap, vitt mot det svarta vattnet, förstår du hur den fått sitt vardagsnamn: Cottonmouth.

Landskapet denna orm slingrar genom är den amerikanska södern. Virginia till Florida till östra Texas. Svarta bakvatten, ångande våtmarker och ekskog beslöjad av spansk mossa. Det är landskapet du ser i tv-serien »True detective«. Louisiana i första säsongen. Arkansas i tredje. (Andra säsongen hoppar du bara över.) »True detective« har ett till synes beprövat upplägg: en duo av dysfunktionella poliser på mordutredning. Men serien lockar med mer än sina olösta mordgåtor. Det är utredarnas inre liv vi vill åt. Ska de undkomma sina försvarsmekanismer, räddas från nihilism, bortträngning och besattheten av ett olöst fall? För seriens djupaste rötter går inte till krim utan till Southern gothic, en genre som använder landskapet för att blottlägga människors själ.

Genrer brukar definieras av berättelsens drivkraft; deckarens »vem är mördaren?« och kärleksromanens »kommer de få varandra?«. Den gotiska genren bygger i stället på en atmosfär. Sprungen ur medel­tida arkitektur: europeiska slott med spiror, spetsbågar och skulpterade monster som leder alla nattliga regnskurar ner i lämplig vallgrav. Gotiken kännetecknas av sina element. Hemsökta hus, övernaturliga varelser, galenskap och dåligt väder. Ting som likt Dickens dörrknopp i »En julsaga« förvandlas till bärare av kosmiska budskap.

USA:s gotik har en annan källa än den europeiska. Den fick sin själ av puritanerna, protestanter i det tidiga USA:s New England, som var övertygade om att den som inte fick Guds nåd var fördömd. Det var frälsning eller förbannelse, det övernaturliga som slogs ihop med det undermedvetna: En estetik som fortfarande strömmar från författare som H P Lovecraft och Edgar Allan Poe.

I sydstaternas specifika gotik byts spökslotten mot förfallna plantagevillor och stormnätter mot hänsynslös sol. Blåregnet doftar. Magnolian står i blom. Livskraftig växtlighet i kontrast mot mänsklig förruttnelse och död. Gemensamt för det gotiska sinnestillståndet är att det tycks uppstå ur förlorade paradis. Och vem saknar sin forna espri mer än den amerikanska södern? »Antebellum«, förkrigstiden, är den identitetsbärande eran i sydstaternas parlör. Tiden innan det amerikanska inbördeskriget. Scarlett O’Hara bor fortfarande på Tara. Halva söderns befolkning är förslavad vilket möjliggör en strålande bomullsexport och lyxliv för en vit societet. Krinoliner, dueller, debutantbaler i pelarförsedda plantagevillor representerade ett sätt att leva som snart skulle vara borta med vinden.

Syd förlorade kriget. Slaveriet förbjöds. Men även post-bellum präglades södern av klassklyftor och rasism. Söderns politiker har en mörk historia av att korrumpera röstsystemet för att undanhålla svarta sin lagstadgade rätt. Ekonomin skulle drabbas igen, av depressionen på 1920-talet och sandstormar åren efter. Förmögenheter raderades, familjehem förföll. Fina flickor lämnades med bara sin uppfostran och en kappsäck. Kampen för att hålla kvar vid en inbillad eller förlorad storhetstid uppfyller flera av sydgotikens hjältinnor. Blanche DuBois i Tennessee Williams »Linje lusta«. Emily i William Faulkners novell »En ros för Emily«.

Unikt för söderns gotik är också att den tar näring från diskriminering och samhällsklyftor. Sydstater intar många osmickrande placeringar på listor om utbildning, arbete och BMI. Carson McCullers, Flannery O’Connor och Truman Capote var tre litterära underbarn som skrev fram söderns själ genom att ge röst åt de förfördelade. Men knappast med någon ömkan eller sentimentalitet.

Flannery O’Connor späckade sina berättelser med tandlöshet, underbett och individer som Gud skapat så oskyldiga att de inte säger ett ord. Men hennes världar belyser inte orättvisor i sig, utan de psykologiska draman som uppstår i deras kraftfält. Hur den som vurmar för den svage också kan belägga sin protegé med ett orimligt krav på upphöjdhet. De hopplöst gemensamma dragen hos den vita människa som vill ha kvar den segregerade bussen och den som gör allt för att visa upp sig med en svart vän. Lyten gör ingen ädel. Den som är fattig i anden, knappast salig.

I »Hjärtat jagar allena« berättar Carson McCullers om den dövstumme John Singer och hans relationer på en bruksort i 30-talets Georgia och gör specifik vanförhet till universell identifikation.

Truman Capote hittar skönhet där andra hade ringt socialtjänsten. »Other voices, other rooms« är hans delvis självbiografiska och subtilt gayskimrande debutroman som tar oss till den djupaste södern, förbi träsk där »tigerliljor växt sig till ett manshuvuds storlek«, för att bo hos den tolvårige Joel Knox riktiga pappa, mister Sansom. Men mister Sansom är inte där. Joel söker men hittar bara en rad excentriska karaktärer samt vår vattenvana vän: hopringlad, pilformat huvud på skaft. Joel paralyseras som en fågelunge. Hur har pappas ögon hamnat i vattenmockasinen?

Söderns visuella vokabulär föds ur både dess natur och dess trosuppfattningar. Detta är USA:s bibelbälte. Dominerat av evangelikalismen med inslag av pingstvänner, katoliker, urinvånarnas religiösa traditioner, haitiernas voodoo och folktron hos Louisianas cajun. En spirituell smältdegel som under 1700-talet höll på att ta södern i en humanare riktning. Många missionerande präster predikade om slaveriets avskaffande och ville befria den afroamerikan som tog emot Jesus. Så blev det inte. Svarta kristnades men slaveriet sanktionerades av gud.

Religiösa/konservativa värderingar influerar fortfarande söderns politik. Sydstaternas valkartor har lyst republikanrött sedan 60-talet med allt vad det innebär av bristande hbtq-rättigheter och attentat mot abortkliniker.

Tv-serien »True blood« (baserad på Mississippiförfattaren Charlaine Harris »Sookie Stackhouse«-romaner) bygger en parallell mellan fiktionens diskriminering av vampyrer och söderns attityder mot homosexuella. På kyrkskylten i introt står skrivet: »God hates fangs« (huggtänder på svenska).

Medborgarrätts­rörelsen startade i södern, av nödvändighet. Det var i Montgomery, Alabama, år 1955, som Rosa Parks vägrade att resa sig för en vit man på bussen. Protesten växte till en bojkott där alla svarta, och många stöttande vita, nästan lyckades ruinera bussbolagen genom att traska till jobbet under mer än ett år. 1956 beslöt Högsta domstolen att segregering av offentliga färdmedel var oförenlig med grundlagen. 1964 förbjöd USA rasdiskriminering fullt ut.

Men rasism kan ta sig mer subtila uttryck. Det var med dessa skådespelaren Mahershala Ali övertygade skaparen av »True detectives«, New Orleans-födde Nic Pizzolatto, att göra huvudpersonen svart. Förslaget var förankrat i både yttre och inre realism. Alis morfar var polis i Arkansas under 60- och 70-talet. Utanförskapet hos en svart polis i en vit polisstyrka på en plats stöpt i rasistisk historia skulle bara stärka karaktärens befintliga alienation.

Ali, själv muslim inom Ahmadiyya, en särskilt förföljd gren av islam, tillför polisen Wayne Hays ett djup som bär serien genom dess tema av cyklisk tid. Historia som inte bara hemsöker utan tycks hända igen. Detta är söderns drama. I dag väcks sydstatsnostalgin i protest mot influenser från inflyttade liberaler och latinamerikaner. Gotiken lär fortsätta blomstra och lyfter även frågan om andra platser där det prasslar i gräset. Kan de få en egen genre? Skåne har potential.

Fakta | Romaner och novellsamlingar i Southern Gothic-genren

Tennessee Williams »Linje Lusta«

William Faulkner »A rose for Emily and other stories«

William Faulkner »Medan jag låg och dog«

Carson McCullers »Hjärtat jagar allena«

Flannery O’Connor »En bra karl är svår att finna«

Flannery O’Connor »Allt som stiger måste stråla samman«

Truman Capote »Other voices, other rooms«

Charlaine Harris »Sookie Stackhouse«, förlagan till »True blood«.

Harper Lee »Dödssynden«

Cormac McCarthy »Guds barn«

Anne Rice »The feast of all saints«