Stå över ditt kön!

Jag syns inte längre. Det är den starkaste känslan jag har på spårvagnen där jag sitter i första vagnen. En tjej passerar mig, hon tittar ned i golvet, viker undan med huvudet innan jag kan fånga hennes blick. Killen som står bredvid sveper med ögonen över mig och de andra passagerarna, men registrerar inget, fastnar på reklamskylten i fönstret i stället.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig exakt hur trivsam den här upplevelsen av osynlighet är. Som kvinna fasar jag för den, jag har alltid trivts bäst i centrum. Gillar att ta plats, vara rösten som man lyssnar på. Men det här … Är annorlunda. Jag lutar mig bakåt, det känns rätt. Tystnar. Lyssnar. Jag kunde ha somnat, så avspänd känner jag mig. Ohotad.

Jag ska göra ett reportage om dragkings för programmet »Frank« som sändes i P3 på den tiden. Vi avslutade intervjun med att mecka lite med mitt kön. På med rödblond skäggstubb, kamma håret bakåt, linda brösten tajt mot kroppen. Jag blev hemskt besviken när jag såg min spegelbild. Har alltid närt en bild av min kropps ofrånkomliga tjusighet, om den skulle ha blivit en mans. Icke så. Efter förvandlingen ser jag ut som en bondtölp. Kepsen är grädden på moset över mitt infantila, breda smil. Inget leende med tänder längre.

Efter en stund händer flera saker, eller egentligen händer en sak: Jag håller igen. Mina långa ben och armar som vanligtvis förstärker varje ord med en yvig dans slappnar av och blir stilla. Mitt ansikte blir avvaktande. I stället för att bekräfta och hålla med bjuder jag på en enstaka nick. Jag spelar naturligtvis ut alla mina fantasier om snubbar och klichéer om maskulina män jag plockat upp under 90-talet, bara att det här inte känns som spel. Jag känner avslappningen i kroppen. Jag har inte längre behov av att visa hur jag håller med. När jag stod på busshållsplatsen var jag beredd på att människor skulle reagera över att jag var utklädd, att det skulle bli generad tystnad, sökande blickar eller muntra utrop. Det händer inte. Och jag inser vad det är som är annorlunda, och att känslan är en av de mest berusande jag upplevt, om det inte vore för att den bestod i något väldigt stillsamt, nästan omhändertagande och tryggt: jag är inte den som ska betraktas.

En mer sinister form av osynlighet tas upp i den nyutkomna avhandlingen »Att vara som/den ›en‹ är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en transkontext« av Ulrica Engdahl.

Där problematiseras vår vana att beskriva världen utifrån en binär könstillhörighet. Två motpoler som attraheras av varandras skillnader, som man kanske kan byta mellan, eller överskrida, men trots det fastnar i antingen det ena eller det andra. Engdahl argumenterar för vikten av att i stället prata om könsvariationer. Ett mönster som går att variera i det oändliga precis som i ett kalejdoskop. Det är en tilltalande modell som rimmar med mina erfarenheter, lika lekfulla, sprungna ur nyfikenhet som påminner om min barndom innan kön blev något som skavde mig.

Jag tycker om att glida på skalan. Mina kläder har alltid varit en utklädningslåda som uppfinner prinsessor, drottningar, erövrare och rebeller. Jag har haft lekens privilegium. Att sminka på mig en mustasch till innebandyn eller dyka upp i peruk på jobbet har inte kostat mig särskilt mycket. Det var inget jag intellektualiserade över, eftersom det sprang ur förändringslust. Jag har sluppit aggressiva hot, äcklade röster, genomträngande blickar som kräver en förklaring. Min erfarenhet av att glida genom variationsmönstret har fyllt mig av känslan att jag nästan stått över mitt kön, i stället för att leva under det. Friheten över att få definiera mig själv.

Betalat för en binär könsuppdelning har jag naturligtvis gjort, men mina sår kommer i stället från den tiden jag led av en oönskad androgynitet. För små bröst för att betraktas som en riktig kvinna. För lång för att passera som en sexuell aktör. Hur många sår bär vi inte alla av att bli uppfattade som för lite man, eller för mycket eller för lite kvinna? För smal kropp, för stor kropp, för mycket eller lite hår, och på fel ställen. En kropp som antyder för mycket pondus, skörhet, rädsla, osäkerhet eller aggressivitet.

»Min kropp är en bur som hindrar mig från att dansa med den jag älskar.« I somras kom låten »My Body is a Cage« att betyda mycket för mig. Inte för att jag delar den smärta som många transpersoner upplever i ett samhälle som tvingar oss att välja mellan man eller kvinna, eller jo, just därför. Därför att polariseringen kommer att tvinga mig att försöka leva upp till den perfekta kvinnan, och för att det kommer göra ont varje gång jag misslyckas. Jag tror inte jag har träffat någon människa som inte kan relatera till den här smärtan. Så det är intressant att vi samtidigt väldigt lättvindigt avfärdar kampen för ett samhälle och språk som inte diskriminerar transpersoner.

Det är lätt att göra sig lustig över nya språkförslag till att ersätta han, hon och man med hen och en, och honom och henne med henom. Själv ryggade jag tillbaka vid första anblicken eftersom det påminde mig om det dialektala oskicket att förkönliga ting som till exempel, en stol: »Kan du flytta na under bordet!« Språkdiskussionen har framförts som bevis för att genusdebatten än en gång spårat ur och blivit för smal.

Jag skulle vilja vända på det. Jag är övertygad om att det är en hemskt mycket bredare fråga. I sin introduktion till avhandlingen skriver Engdahl: »Rättvisa är sällan något som kan adderas, den förändring som rättvisa kräver innebär ofta ändrade vanor, levnadssätt, attityder och uttryck.« Det är naturligtvis sant. Ändå tror jag att just att addera en möjlighet är knäckfrågan. Både språkligt, och kanske viktigare, i vårt sätt att ta emot andra människors uttryck och vår egen lust att glida från skalan av två motpoler och i stället lägga till ett eget mönster.

»Det som är betydelsefullt är relationen mellan möjligheten att passera och vara begriplig som människa. För att se personen i en människa måste vi känna igenom henom. Obegripligheten innebär ett förfrämligande, människan förfrämligas och avhumaniseras genom avståndet till andra och till normaliteten.« Skriver Engdahl, det där är sant. Jag har upplevt förfrämligandet, och det har du också. Verklighetens folk finns inte, det här handlar om oss.

Sonja Schwarzenberger är programledare och frilansjournalist, och tills nyligen chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang.

Hen, hin, hän?

Språkrådet tycker inte att det är en »god idé att försöka införa hen (eller någon annan form – hin, hän) som könsneutralt pronomen. Det ser kon­s­tigt ut, och det är svårt att tro att man skulle kunna introducera ett så vanligt ord som ett pronomen utan minsta stöd i talspråket.«
Källa: »Frågelådan«, Språkrådet