Staden utan judar – en bortglömd film som åter ser dagens ljus

Wien skryter gärna med sitt kejserliga kattguld. Spanska ridskolan, praktsalarna i Hofburg och Albertina – den massiva arkitekturen skvallrar om österrikarnas stolthet över en historieskrivning som tog slut med Ver­saillesfördraget 1918. Lika mycket som de kejserliga kulisserna glittrar, lika solkiga är de rester av samtidshistoria som österrikarna gärna skuffar in bakom dem.

Hösten 2018, inför hundra­årsminnet av republikens grundande, invigdes efter mycket om och men ett museum över landets 1900-talshistoria, Haus der österreichischen geschichte, inrymt i Nationalbibliotekets gamla lokaler i Hofburg. Ingången ligger precis under den ökända balkong med utsikt över Heldenplatz där Adolf Hitler höll sitt tal till det österrikiska folket i samband med maktövertagandet 1938.  Jag besöker det halvtomma museet strax före jul, och det är en rätt så frustrerande upplevelse. Hela det våningsplan som ligger bakom »Hitlerbalkongen« är visserligen tillägnat utställningar om nationalsocialismen, och bär Alma Rosés namn – den framstående violinist som ledde kvinnoorkestern i Auschwitz, och miste livet i det ökända dödslägret 1944.  Å andra sidan fattas i »Haus der geschichte« den historik som har med det judiska Wien att göra. För att ta del av den måste man gå till museet vid Judenplatz, det vackra lilla torget som markerar platsen för det medeltida Wiens synagoga och som sedan millennieskiftet rymmer ett monument över de österrikiska offren för Förintelsen.

Men de mest avslöjande berättelserna hittar man i de tidsdokument som nu tillgängliggörs genom digital teknik. Dit hör stumfilmen »Die stadt ohne juden« från 1924, återfunnen så sent som 2016 – på en loppmarknad. Föreställ dig att du fördriver tiden under ett Parisbesök. Du synar gamla filmplanscher på en marknad och bläddrar förstrött bland idolfotografier från ett svunnet sekel. Så, längst ner i en låda, ligger några filmrullar. Det visar sig att du har hittat en stumfilmsklassiker som senast visades 1933 i Amsterdam, med syfte att varna för nazismens konsekvenser, och som sedan dess varit spårlöst försvunnen. Ungefär så gick det till när HK Breslauers stumfilm hittades.

»Die stadt ohne juden« eller »Staden utan judar« var i mitten av 1920-talet en kassasuccé som visades samtidigt på fem biografer i Wien, och fick lika stor framgång utomlands. För första gången gjordes ett försök att gestalta antisemitismens uttryck och konsekvenser i ett populärt massmedium. Filmen byggde på den bästsäljande romanen med samma namn av journalisten Hugo Bettauer: en vänsterliberal, österrikisk journalist som i sina artiklar och romaner propagerade för fri kärlek och jämlikhet mellan könen, och kämpade mot intolerans. Hugo Bettauer hade i sin roman satt fingret på tidsandan genom ett (för tiden) kontrafaktiskt, och satiriskt gestaltat scenario:

Staden Wien – i filmen kal­lad Utopia – söker efter bot mot den sviktande ekonomin, arbetslösheten och det dåliga självförtroendet. Öppningsscenen visar våldsamma demonstrationer där ropen skallar om att tvinga bort judarna. Den österrikiska valutan har fallit och plundring, pogromer och demonstrationer har följt i dess spår. För att lösa problemen utlyser man nyval, och det kristdemokratiska partiets kampanj går under parollen »ut med judarna«.

Men det är inte bara judarna som måste försvinna. Situationen kräver att socialdemokrater, kommunister och liberala går under och en auktoritär regim tar över. »Utopias« medborgare röstar fram en borgmästare – med tydliga drag av kristdemokraten Karl Lueger (1844–1910) – som vill ändra lagstiftningen. Allt kommer att ordna sig, menar han, om man deporterar judarna och skrubbar bort alla spår av judendom från banker, industrier och från kulturinstitutioner. Dessutom: De nordiska ländernas banker och en känd amerikansk finansman utlovar feta krediter, som kommer att överbrygga kostnaderna för massdeporteringen.

Det som sedan händer i filmatiseringen av Bettauers roman när dessa fiktiva Nürnberglagar instiftats är inte det förväntade. Börsen rasar, familjer splittras, kaféer byggs om till ölhallar, den populära karnevalen fryser inne – och den amerikanske finansmannen gifter sig med en judisk kvinna. Borgmästaren i »Utopia« tvingas till sist att upphäva den nya lagstiftningen. Den förste återvändande juden, en journalist med tydliga drag av författaren Hugo Bettauer själv, återförenas med sin icke-judiska fästmö och firas som en ny Messias. Med de återvändande judarna kommer också välståndet och lyckan tillbaka till Wien.

Filmens framgångssaga blev dock kortlivad.  Den 10 mars 1925 klev en förvirrad nazist, den arbetslöse Otto Rothstock, 21 år, in på Hugo Bettauers redaktion i Wien och sköt honom med ett skott i armen för att han inte skulle kunna skriva. Därefter följde tre dödliga skott. Rothstock lämnade författaren på golvet i en pöl av blod, bland sönderrivna manuskript, brev och böcker. Vid rättegången mot Otto Rothstock nämndes dock vare sig romanen eller filmen, eller Rothstocks antisemitiska åsikter. I stället föregav mördaren att han velat förhindra den sedeslöshet som han hävdade att spridningen av Bettauers romaner och tidskrifter, som bland annat propagerade för sexualupplysning och avkriminalisering av homosexualitet, skulle orsaka.

På uppmaning av sin advokat, Walter Riehl, hävdade mördaren att den »judiske pornografen« Bettauer (Bettauer var konverterad protestant) förde en kampanj för att upplösa moralen i samhället, och lyckades få domaren på sin sida. Rothstocks straff mildrades då advokaten pläderat  »sinnesförvirring« och han släpptes från mentalsjukhuset Steinhof efter nio månader. Ända till sin bortgång 1977 ska Rothstock ha skrutit med mordet, medan hans offer föll i glömska.

Med den återfunna filmen har Hugo Bettauers namn åter blivit aktuellt. Filmen köptes in av Filmarchiv Austria och restaurerades genom en enorm crowdfundingkampanj samma år som Europa upplevde sin största flyktingvåg sedan andra världskriget. Filmen har sedan dess visats på filmfestivaler jorden runt – bland annat i en version med nyskriven, levande musik av österrikiska tonsättaren Olga Neuwirth, i förra veckan i Stockholm. »Staden utan judar« väcker förstås debatt: obehag inför att antisemitism och antiislamism aktualiserar frågeställningarna på nytt, tveksamhet inför den antisionistiska tendensen och de antisemitiska stereotyperna, och fasa inför vad man tolkar som Bettauers profetiska skildring av Förintelsen.

Och visst fanns tecknen där redan efter första världskriget. Trots att tusentals österrikiska judar kämpat i Habsburgs arméer så göddes antisemitismen – som Wiens borgmästare Karl Lueger uppmuntrat – av flyktingvågen som då svepte över Europa. Det var inte längre enbart välbärgade judar som konkurrerade med Wiens borgare utan även människor på flykt.

Står man på Judenplatz i Wien inser man dock att Bettauers kontroversiella roman inte var någon profetia. Den var helt enkelt historia, gestaltad som samtidskritik. Själva fundamentet till Wiens universitet är nämligen byggt på rester av den medeltida synagogan. Den som gick upp i lågor under pogromen som den österrikiske regenten Albrecht V iscensatte påsken 1421, då han lät tvångsdöpa, deportera, tortera eller avrätta stadens judiska befolkning.

Även om den slumpmässigt iscensatta medeltida »påsk-pogromen« bara är en i raden av irrationella våldsaktioner som drabbat den judiska befolkningen genom tiderna, så kände Bettauer förstås till den när han skrev sin roman. Och det går inte att skaka av sig bilderna av människor som lastas ombord på tågtransporter i HK Breslauers film.

Men den expressionistiska drömsekvensen där den deliriska rådmannen i filmens »Utopia« ser davidsstjärnor singla ner över takåsarna är samtidigt en påminnelse om den freudianska tesen att det som vi försöker sparka undan i det undermedvetnas källare, förr eller senare kommer att manifestera sig i fullt dagsljus och kräva respekt och upprättelse.