Stadsbyggnad som svider

Tänk att lite betong kan riva upp sådana känslor. Ta upp så mycket tid. Engagera så många. Och nu, när politikerna i Stockholm, efter decennier av beslutsångest, äntligen bestämt sig för hur passagen mellan Södermalm och Gamla stan ska se ut (en levande mötesplats med en kurvig gångbro, trädäck att flanera på – och en ordentlig motorled) tar debatten skruv igen. »Stockholm är likt ett Titanic med envis kurs mot ett isberg på väg mot en stadsbyggnadskatastrof«, kommenterade Svenska Dagbladets arkitekturkritiker Ola Andersson ilsket.

Men Slussen-debaclet är på intet sätt unikt. Stadsbyggnadsfrågor väcker starka reaktioner. Ta bara den senaste tidens debatter om Stadsbibliotekets tillbyggnad och Thomas Sandells förslag till kallbadhus i Riddarfjärden. Rolf Johansson, professor i bebyggelseanalys vid KTH, ger sin förklaring till engagemanget:

– Människor identifierar sig mycket med en plats, sin miljö. Och då vill man inte gärna se förändringar som förändrar något centralt i stadsbyggnadskaraktären. Utan snarare något som förstärker den.

Trots att historien inte saknar kontroverser, minns bara 70-talets Almstrid i Kungsträdgården, tycks allmänhetens intresse för stadsbyggnadsfrågor öka. Och arkitekternas förslag möter allt oftare motstånd.

Dick Urban Vestbro, professor emeritus i bebyggelseanalys, tror sig veta varför:

– Funktionalismen hade länge en väldigt stark ställning i Sverige. Man skulle bort från Fattigsverige. I stort sett alla från höger till vänster trodde att det skulle ske genom standardisering. Det fanns en väldigt stor uppslutning kring en modell. I dag är det inte längre så.

Både Dick Urban Vestbro och Rolf Johansson tror att arkitekturdebatten skulle bli mer nyanserad om allmänheten fick vara med redan i början av processen när en stadsmiljö ska omvandlas. Men många arkitekter håller inte med. Katarina Grundsell på Marge Arkitekter vill ha en mer professionell styrning.

– Svensk lagstiftning månar om att allmänheten skall få vara delaktig i förändringar i miljön. Den spontana reaktionen är ändå ofta »Not in my backyard«. Bostadsförtätning i tätort resulterar därför ofta i överklaganden upp till regeringsnivå – vilket inte är bra för någon.

Arkitekten Anders Wilhelmson tycker att man bör ställa krav på den egna professionen att hålla en högre nivå på stadsbyggnadsdiskussionen, i stället för att låta sig styras för mycket av opinionen.

– Annars är risken att man hamnar i en opportunistisk och publikfriande diskussion. Vi måste acceptera att frågan om vem vi bygger för inte handlar om stockholmarna i dag. Perspektivet måste vara mer långsiktigt. Att diskutera förändringar i en stad är komplexa saker.

Dick Urban Vestbro och Rolf Johansson tillhör dem som tycker att det flashiga har tagit överhanden. Att arkitekterna ägnar sig för mycket åt det estetiska, och för lite åt funktionella lösningar. Och att det skulle kunna vara ytterligare en förklaring till att det stormar kring stadsbyggnad. Men i likhet med många arkitekter tycker Daniel Golling, chefredaktör för Forum – magasin för nordisk arkitektur, inredning och design, inte att det finns någon motsättning mellan »häftigt« och funktionellt.

– Vad gäller Slussen kan man ju konstatera att det är det minst spektakulära förslaget som vunnit. Så om det möts av folkliga protester kanske det snarare beror på motsatsen, att allmänheten har tröttnat på att allt ska se ut som det gjorde förr och vill ha mer »spektakulär« arkitektur.