Stadshotellen skapar den riktiga ”hotellkänslan”

“Hotellkänsla” är ett ord som jag studsar vid när jag stöter på det i mäklarannonser. Vem vill ha en bostad som ger känslan av ett hotell? Hotell i all ära, men ett hem är ett hem. Är det inte dessutom så, att många hotell strävar efter att inge en känsla av hemtrevlighet, just för att skyla över det sterila, opersonliga och flyktiga som annars tenderar att utmärka hotellboendet? 

Liksom de flesta tycker jag om att bo på hotell, men väljer med omsorg. Det är hotellkänslan jag är ute efter. Men inte den mäklarannonsernas avskalade och opersonliga, utan den som får publiken att älska Wes Andersons film The Grand Budapest Hotel från 2014, med Ralph Fiennes som den excentriske perfektionistiske portiern Gustave H. Det fiktiva, rosa hotellet i filmens titel utgör lika mycket berättelsens huvudperson. Det är en historia löst baserad på Stefan Zweigs berättelser från mellankrigstiden, av eftervärlden hågkommen som the golden age of travel. 

Det var en tid präglad av optimism och framåtanda, då välståndet växte och vyerna vidgades också i Sverige. Tack vare finansministern Johan August Gripenstedt fick Sverige näringsfrihet 1864 och industrialiseringen tog fart. Mellan 1856 och 1892 byggdes stambanorna som knöt ihop Sverige. Handeln och resandet ökade, liksom behovet av övernattningsrum. I varje stad med självaktning byggdes ett stadshotell eller ett järnvägshotell. Tidsandan avspeglades i såväl exteriören som interiören. Många av de hotell som byggdes under denna epok utgör alltjämt de självklara knutpunkterna på de orter där de finns kvar. Många bär också på en spännande historia. 

När Haparanda Stadshotell invigdes den 5 december år 1900 utgjorde orten den östligaste utposten mot det ryska Tsarväldet, som vid den tiden även omfattade Finland. Byggnaden i 1890-talsstil ritades av Fritz Ullrich och Eduard Hallqvist och är än i dag hela Norrbottens, ståtligaste byggnad, med sin röda tegelfasad och tinnar på det gröna koppartaket. Kontrasten kunde inte vara större mot det dystra kommunhus i form av en brunsvart låda som byggnaden kompletterades med i början av 1970-talet. Stadshotellet knutpunkten på orten för både lokalbefolkningen och tillresta. Hotell, restaurang, konferensverksamhet, nattklubb, kommunhus. De påkostade salarna, som utformats av inredningssnickare från Sundsvall, med stuckatörer från Italien och byggmaterial som hämtats ända från Schlesien (på gränsen mellan Polen och Tjeckien) har under perioder varit storpolitikens centrum, där smugglare (“gulaschbaroner”), spioner och agenter möttes och utbytte blickar och meddelanden. Här möttes öst och väst, öppet och i lönndom. 1917 övernattade Vladimir Lenin och hans sällskap på hotellet på sin väg tillbaka till Ryssland för att göra revolution. 

På andra sidan Sverige, vid Drottningstorget i Göteborg, ligger ett annat etablissemang med hotellkänsla som också huserade ryska spioner och flyktingar före och efter revolutionen 1917. Få platser i Sverige har lika mycket hotellkänsla som anrika Hotell Eggers, ursprungligen byggt som Järvägshotellet, mitt emot centralstationen i Göteborg, på senare år pietetsfullt renoverat på ett sätt som erbjuder modern standard men bevarar den autentiska charmen. I den murriga, fönsterlösa restaurangen överlade representanter från de olika sidorna under de båda världskrigen. I det moriska kafeet och den amerikanska cocktailbaren syntes medlemmarna i tidens jetset. Prins Bertil och hans älskade Lillian Craig var ofta sedda gäster under efterkrigstiden, alltid med separata rum…  

Ett annat legendariskt hotell från samma period är Knaust i Sundsvall, som reste sig ur askan av den stora stadsbranden 1888 och uppfördes i tidstypisk nyrenässansstil. Det är emellertid inte främst för exteriören som Knaust är vida berömt, utan för sin magnifika trappa, där stadens gymnasister traditionsenligt poserar i samband med den årliga balen. 

1880-talets stads- och järnvägshotell byggdes i den dominerande nyrenässansen. Under 1890-talet blev variationsrikedomen större, med inslag av gotik. Grand Hotell i Lund med sin stätliga fasad i övedssandsten är ett tidstypiskt exempel. Runt sekelskiftet dominerar den nationalromantiska stilen i hotellbyggandet, och under stadshotellens senare period kommer inslag av jugend och 20-talsklassicim. Västerås Stadshotell, ritat av stadsarkitekten Erik Hahr och invigt 1907, räknas som en av Sveriges vackraste jugendbyggnader. I en stad som kanske hårdare än någon annan drabbats av efterkrigstidens rivningsvåg och förfulning är stadshotellet en välkommen tillflykt. 

En särskild kategori från epoken utgörs av frimurarhotellen. Svenska Frimurare Orden, det äldsta och största av de ordenssällskap som också uppevde en guldålder under perioden, byggde ofta sina ordenshus i kombination med kommersiella lokaler, framförallt hotell och restauranger. Frimurarhotellens arkitektur bryter ofta av mot omgivningen då de är tänkta att spegla sällskapets anspråk på kopplingar till medeltidens katedralbyggare och riddarordnar. Ett frimurarhotell har därför ofta en medeltidsinspirerad fasad, med krenelerade bröstvärn, trappgavlar som på frimurarhotellet i Linköping eller gotiska fönster som frimurarhotellet i Kalmar. Många frimurarhotell har behållit sina namn, även om de numera drivs av stora hotellkedjor. Andra, som Strand hotell vid Nybroviken i Stockholm, har bara det den riddarborgsliknande fasaden som påminner om ursprunget. 

Motboksystemet som infördes 1917 kom att leda till en nedgång för restaurangverksamheten i Sverige, även hotellrestaurangerna. Världskrigen skulle också komma att innebära stora prövningar för hotell- och restaurangnäringen. Nya institutioner av det slag som byggts under guldåldern tillkom alltmer sällan. Förändrade inköpsmönster i detaljhandeln gjorde att en viktig kundgrupp för stadshotellen, de handelsresande, mer eller mindre försvann. På 1970-talet var krisen ett faktum och många klassiska hotell, som Knaust i Sundsvall och Grand Hotell i Gävle, tvingades att stänga igen. Andra togs över av det statliga SARA, som under perioden var Sveriges största hotell- och restaurangkedja. Många av de klassika hotellbyggnaderna tilläts, precis som Grand Hotell Budapest i Wes Andersons film, förfalla, eller rustades halvhjärtat sönder i tidstypisk senmodernistisk inredningsstil. 

I dag har många klassiska stads- och järnvägshotellen blommat upp på nytt, och det finns uppenbarligen en efterfrågan på dessa allkonstverk och samlingspunkter. Knaust i Sundsvall öppnade igen 2002, och drivs av Elite Hotels, som också renoverat Grand Hotel i Gävle vilket öppnade igen 2012 efter många års vanskötsel i kommunal ägo. Eggers i Göteborg har fått en ansiktslyftning som anstår byggnadens långa och fascinerande historia. Även på mindre orter som Haparanda lever stadshotellen och frodas, lika uppskattade av lokalbefolkningen som långväga gäster. 

Visst finns det något att lära från resandets guldålder, då ett hotell både exteriört och interiört skulle spegla tidsandan av framtidstro och och optimism, där vetenskap, handel och kultur smälte samman till en helhet. Det var hotell som byggdes som en direkt konsekvens av den tekniska utvecklingen i form av järnvägsutbyggnaden och industrialiseringens välståndsökning, men i en arkitektur som var eklektisk och blickade både framåt och bakåt mot historien och som är lika relevant och uppskattad i dag som när den byggdes. 

Med mina exempel har jag försökt visa vad jag menar skapar en verklig “hotellkänsla” väsensskild från den som möter i mäklarannonserna. Den senare är tyvärr lika själlös som många nya hotell som byggs i dag, och skulle aldrig kunna agera huvudroll i en film av Wes Anderson.

***

Läs även: Stadshotellen förändrade allt

Läs även: Upprepa inte förra århundradets misstag