Staffan Heimerson: ”Mina vänner varnade mig för Metoo-debatten”

Hundra miljoner människor är på flykt undan krig och konflikter, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Som krigsreporter har Staffan Heimerson sedan 1960-talet gjort tvärtom och sökt sig till kriget. Varför? Delvis är svaret enkelt: för äventyrets skull.

– Man känner en enorm tillfredsställelse när man kommer fram till en plats där varje äventyrssinnad reporter skulle vilja vara. Och så är det spänningen. Kommer vi att hitta flygstrippen vi letar efter i en totalmörk öken och komma tillbaka till någon form av civilisation? Kommer vi att få tag på mat?

I sin nya bok Jag tog taxi till kriget (Lind & Co) beskriver Staffan Heimerson sina äventyr: hur han blev delägare i en bensinmack i Nicaragua under sandinistrevolutionen, liftade med en ammunitionstransport till den burmesiska gerillan och frukosterade med reporterlegenden Ryszard Kapuściński i inbördeskrigets Angola. Det är gott om bra historier. Det är hans 38:e bok, och på frågan om det är hans bästa svarar han utan att tveka ja.

Bland annat skriver han om sitt yrke: ”Krigsrapportering är naturligtvis en egotripp.”

– Man är ju med om situationer som andra människor bara får se på film.

Jag undrar vilka situationer Staffan Heimerson själv bara har fått se på film. Vilket krig är han mest ledsen över att han har missat?

– Vietnam, svarar han direkt.

Det var inte på grund av bristande vilja han aldrig kom dit. Han berättar hur han åkte runt i världen och besökte vietnamesiska ambassader, i hopp om att de skulle ge honom visum utan att kolla upp hans arbetsgivare Aftonbladet. Tidningen hade redan reportrar på plats i Nordvietnam, och i Sydvietnam uppfattades den som så FNL-lojal och Amerikafientlig att den inte var välkommen.

Varför ville du så gärna till just Vietnam?

– Det var där alla riktiga journalister var. Vietnamkriget födde 1970- och 80-talets stora journalister. Michael Herr var där, Martha Gellhorn, Peter Arnett, Dan Rather…

Jag tar upp det samtida begreppet ”fomo”, fear of missing out, som fångar känslan millenniegenerationen och generation Z upplever när andra verkar ha roligare än de. Staffan Heimerson påpekar att det upplevde nog redan Winston Churchill, som i sin bok Min ungdom (1930) beskriver hur frustrerad han var över att sitta fast i södra Indien när det var krig i Afghanistan och han ville dit.

Apropå din formulering att krigsjournalistik är en egotripp – handlar det om att man känner sig utvald som är på plats?

– Nej, man känner att man är med om någonting. Det låter konstigt när jag säger det, men jag tycker om att lida. Inte i någon stor religiös bemärkelse, men jag tycker om att känna sand mellan tänderna. Det känns på ett sätt jävligt bra att vara ute i en eländig situation. Det är en mix av upplevelse och allvar. Och alltid känslan: det här måste jag kunna skriva bra om.

För längtan till krigszoner handlar inte bara om äventyr för Staffan Heimerson. Det handlar också om berättandet. Krigsjournalistik, menar han, är den mest självklara journalistiken.

– Man skriver det man ser med sina egna ögon. Och det man ser är väldigt tydligt. Det är så självklart vad man ska skriva.

Riktigt så okomplicerat är det dock inte. Det är sällan ett krig är svartvitt, och även om den ena sidan juridiskt och moraliskt har rätt innebär det inte att dess representanter alltid agerar rätt. Dessutom: i situationer där en av de stridande parterna uppenbart har rätten på sin sida – när en främmande makt oprovocerat har anfallit – kan det inte bli svårt att leva upp till det journalistiska idealet att förhålla sig opartisk?

– Egentligen inte. Du berättar ju det du ser. Ser du granater regna ned över en vattenpump så skildrar du vad som händer, och sidan som utsätts för granatelden blir förstås dagens offer eller hjältar i rapporteringen. Den anfallande sidan blir skurkarna, för i det tillfället har du inte möjlighet att åka upp och ”höra den andra sidan”. Men när det gäller krigsbevakning måste man se till helheten. Nästa dag är rollerna ombytta.

– Men opartiskheten får inte föra en över på den förgiftade neutraliteten, tillägger han. 

Med neutralitet menar han att tvångsmässigt skriva lika mycket positivt och negativt om båda sidorna, även när finns mer negativt att säga om den ena. Att vara opartisk är att ge båda samma behandling, att inte blunda för saker hos den ena sidan och överdriva saker hos den andra. En händelse rapporteras på samma sätt oavsett vem som har utfört den.

Tycker du att journalistkåren i allmänhet lever upp till idealet att vara opartisk?

– Journalistiken har under de senaste 20–30 åren blivit mer opinionsinriktad. Delvis beror det på en alltmer personlig och navelskådande trend, där reportrar i princip står framför spegeln och analyserar sig själva och sitt liv. Delvis beror det på de många unga journalisterna med ”förändra världen”-mentalitet, ofta i vänsterriktning, som har etablerat en åsiktskorridor i branschen. I vissa frågor – inte sådant som krig och fred eller landets ekonomi, men till exempel Metoo eller klimatkrisen – är bara en åsikt i taget tillåten.

Denna åsiktskorridor kom Staffan Heimerson själv i närkontakt med hösten 2017, då han i en krönika i Aftonbladet liknade metoo-rörelsens framfart vid stalinistiska utrensningar, McCarthyismen i USA och häxjakterna i Salem. 

– Den krönikan var ju lite utanför åsiktskorridoren, medger han. Jag visste ju på förhand hur reaktionerna skulle bli. Mina vänner varnade mig för att jag skulle få ett helvete om jag skrev krönikan. Men jag blev trött på den stora tystnaden. Så jag gjorde det hederliga som reporter och skrev om vad jag såg, och var beredd att ta de negativa konsekvenserna.

Krönikan väckte mycket riktigt ett ramaskri. Chefredaktören Sofia Olsson Olsén kom fram till att Staffan Heimersons resonemang var oförenligt med tidningens värdegrund och sparkade honom från Aftonbladet, där han arbetat i ett halvt århundrade.

Sättet han talar om konflikten, att hamna ute i kylan och uppleva svek från vänner som plötsligt fick bråttom att markera sin plats i åsiktskorridoren, påminner om hur han talar om upplevelsen att befinna sig i en krigszon: sand mellan tänderna, en osäker morgondag, att känna att man är med om något. Det får mig att undra:

Den där längtan efter en rå upplevelse som lockade dig till krigszoner – kan det ha varit en liknande känsla som lockade dig att skriva den där krönikan?

– Nu när du säger det: ja, så kan det vara.

Även den konflikten gick dock över. Sofia Olsson Olsén lämnade sitt uppdrag 2018 och hennes efterträdare Lena Samuelsson gav Staffan Heimerson ett nytt uppdrag som reportageskribent.

Så du känner ingen bitterhet mot Aftonbladet?

– Nej, inte ett dugg. Jag erkänner den ansvariga utgivarens absolut rätt att sätta in det hon vill ha i tidningen och slänga ut det hon inte vill ha. Och jag erkänner hennes rätt att sparka obekväma medarbetare.

Vi återgår till den samtida journalistikens kvalitet. Staffan Heimerson tycker att krigsbevakning i allmänhet håller god kvalitet, men på vissa punkter är han kritisk.

– Dagens krigsreportrar kommer iväg för sent. Man ska egentligen vara där redan när kriget bryter ut. Sen åker de hem så snart de lämnat tre knäck. De flesta är för stillasittande och de är för kort tid på platsen. All heder åt en journalist som Magda Gad, som stannar och stannar och stannar.

Varför åker många hem så snart?

– Delvis beror det förstås på rastlösa redaktionssekreterare hemma som är rädda för att kostnaderna springer iväg. Krigsförsäkringar är otroligt dyra. När jag fick i uppdrag att bevaka Jugoslavienkriget kostade den 10 000 kronor om dagen. För att få stanna i Sarajevo fick jag gå bakom redaktionens rygg och komma överens med utrikeschefen om att slopa min krigsförsäkring. Hans villkor var att vi höll det hemligt – och det har vi gjort tills nu.

***

Läs även: Janne Josefsson: ”Journalisthögskolan var rena Kommunisthögskolan”

Läs även: Bo Rothstein: ”Därför slutade jag handleda studenter”