Stavningskontroll
Häromveckan blev Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen, så upprörd att han kände sig nödgad att ta till f-ordet. Uppsala studentkår hade stavat fel, Gustaf Fröding med ett »v«, när de tillkännagav årets nominerade Frödingstipendiater.
Visst, klantigt, men det finns värre saker än att stava fel på ikoniserade skalders förnamn. Till exempel att viktiga författarskap helt ignoreras.
»Äntligen! I dag händer det! Första delen i Anna Lenah Elgströms fantastiska trilogi om Elsa släpps!«, twittrade det nystartade Malmöförlaget den 17 mars.
Kontrasten mellan förlagets entusiasm och det som sedan hände kunde inte vara större. Inget hände.
I skrivande stund har ingen tidning skrivit om nyutgivningen av Anna Lenah Elgströms verk från 1928. Det är lite märkligt, inte minst med tanke på de högpresterande Fi-tider vi lever i. Om reaktionen i dag blir Anna Lenah … vem-då-sa-du?, var hennes status en helt annan i början av förra seklet. Då var hon en tungviktare; en av de första att introducera expressionismen i svensk prosa, en livlig samhällsdebattör och en av initiativtagarna till Rädda Barnen i Sverige.
Hon var feminist, internationalist, pacifist. Precis som bekantskapen Elin Wägner mobiliserade hon sig journalistiskt mot första världskrigets våld. Under kriget skulle en författare vända sig mot världen, inte ägna sig åt estetiskt navelskåderi, tyckte hon. I boken »Motståndets berättelser: Elin Wägner, Anna Lenah Elgström, Marika Stiernstedt och första världskriget« (2009) skriver Sofi Qvarnström att Elgströms mål tycks ha varit att påverka människan till handling. Till och med i skönlitteraturen. 1917 kom novellsamlingen »Mödrar«, där hon utvecklade Ellen Keys tankar om samhällsmoderlighet. Kvinnor, engagera er för att få ett slut på kriget! var budskapet.
Som tur är finns inga sådana explicita uppmaningar i »Den kloka Elsa«, romanen som inleder den delvis självbiografiska Elsa-trilogin. Det är i stället en finstämd och gripande skildring av en borgerlig Skåneflickas kamp att bryta sig loss från de normer som dikterade livet för en flicka vid tiden kring förra seklet. Samtidigt som hon långsamt ska häva sig ur moderns kärlekslösa grepp. Elgström problematiserade moderskapet, och visade, precis som Simone de Beauvoir skulle göra i »Det andra könet« 1949, att mor inte alltid är rar.
I romanens förord uppmärksammar litteraturkritikern Immi Lundin att Anna Lenah Elgström dog just när kvinnorörelsens andra våg var på väg att slå in, 1968. De som var unga då hade inte en susning om vem hon var, ända tills 1970-talets kvinnorörelse valde att blåsa liv i marginaliserade kvinnliga författarskap.
Återstår att se om det blir något återupplivat intresse för Anna Lenah Elgström, så som exempelvis författaren Anne Charlotte Leffler fått förnyad aktualitet de senaste åren. På söndag invigs Siri Derkerts Elin Wägner-staty på Liljevalchs i Stockholm, till hösten placeras den på S:t Eriksplan. Projekteringen av en Anna Lenah Elgström-staty lär dröja. En får nog vara nöjd om folk kommer ihåg förnamnet. Anna Lenah. Lena med h, glöm inte det.
