Sten Widmalm: Varför granskar inte journalisterna partiet Nyans?

Det är problematiskt att så få medier ställer frågor om Nyans sympatier för Hamas.

Text: Sten Widmalm

Bild: TT

När jag första gången läste Nyans valbudskap inför EU-valet så trodde jag först inte mina ögon. Jag tänkte att det måste vara en trollfabrik som fått fart på produktionen igen. Men så var det inte. Budskapet från Nyans var: ”Legitimera Hamas”.

Redan i april förklarade partiledaren Mikail Yüksel i en intervju med TV4 vad han menade med det: ”Palestinafrågan är absolut den första frågan vi prioriterar inför EU-valet. Vi vill att Hamas ska få terroriststämpeln borttagen och att man ska införa sanktioner gentemot Israel”. Magnus Ranstorp kommenterade att budskapet var ”oförsvarbart.” Men det tyckte inte Nyans EU-kandidat Amel Olevic som hävdade att Hamas inte attackerat Israel den 7:e oktober – det var ”försvar”.

Det har stått klart från början att Nyans företräder extrema åsikter. Men detta var ett oväntat stort steg i den riktningen. Varför blev det inte en större nyhet i svenska medier när Nyans gick ut med budskapet att ”Legitimera Hamas”? Vad jag kan se är det främst TV4, Världen idag och Trelleborgs Allehanda som tagit upp saken mer utförligt.

Man kan tänka sig tre skäl för att inte fler medier har rapporterat nyheten.

Det första kan vara att Nyans är ett så pass litet parti att det inte anses vara värt att rapportera om. Men hypotesen haltar. De extremistiska partierna Nordiska Motståndsrörelsen och Alternativ för Sverige, också med svagt väljarstöd, omskrivs och nämns ändå i medierna.

Det andra skälet skulle kunna vara en rädsla för att skriva något negativt om ett parti som blivit känt som ett ”invandrarparti”. Redaktionerna vill inte riskera att uppfattas som främlingsfientliga, islamofobiska eller Sverigedemokratiska.

Det tredje skälet till tystnaden kring Nyans extrema budskap skulle kunna vara att delar av journalistkåren och några av nyhetsredaktionerna sympatiserar mycket starkt med palestinierna och att de huvudsakligen ser Israel som förövaren i den pågående konflikten. Även om de inte sympatiserar med Hamas så kan de därför låta det kontroversiella budskapet från Nyans passera. Det vore inte en långsökt förklaring. I svenska och internationella medier rapporteras det om de olika parternas roll i kriget på Gaza på mycket olika sätt.

Oavsett vilket av skälen som är mest korrekt, så är det inte osannolikt att nyheten om Nyans kan ha gått under radarn för att några medier lagt objektivitetsprincipen åt sidan, eller att någon form av medial självcensur utövas.

Självcensur är, som jag och mina kolleger Thomas Persson och André Casselbrant konstaterat i ESO-rapporten Talande tystnad, en utbredd företeelse bland svenska medborgare. Liksom bland medierna, vilket framgår av rapporten Hot och hat mot journalister som genomfördes av forskare vid universiteten i Lund och Halmstad för några år sedan. Deras enkätundersökning som genomfördes 2020/2021 visar att ”39 procent av journalisterna uppger att de under de tre senaste åren har avstått från att rapportera om ett ämne för att undvika hot eller hat. 48 procent uppger att de anpassat sin rapportering av samma orsak.” Även demokratiforskningen som görs inom projektet Varieties of Democracy (V-Dem) vid Göteborgs universitet visar att medierna i Sverige självcensurerar.

Vi kan inte utifrån nämnda undersökningar knyta självcensuren till det specifika fallet Nyans. Men det är ändå anmärkningsvärt att ett politiskt parti kan kampanja för att legitimera en våldsam och antisemitisk terrororganisation – medan de allra flesta medier väljer att se åt ett annat håll.

***