Evin Ahmad har flera tatueringar men det är den på insidan av hennes­ vänstra överarm som blicken dras till först. I versaler, skrivet med en tunn svart stil, står ordet »STEREO­TYPE«. Hon gjorde tatueringen av två anled­ningar: dels som en rolig grej men också för att ligga steget före. Det handlar om att ta kontrollen över sin historia innan någon annan lägger beslag på den.

– Folk vill gärna göra mig till en stereotyp och det här är ett sätt att visa att jag är medveten om det. Jag ville markera att jag förstår vad de håller på med. Jag skämtar om att jag är en stereotyp – det är satir.

Den 27-åriga skådespel­erskan sitter i en soffa i den lilla loge på Folkteatern i Göteborg som hon delar med kollegan Malin Persson. Tidigare i år syntes de två i »Dröm vidare«, regissören Rojda Sekersöz långfilmsdebut som efter att ha förhandsvisats på Göteborgs Filmfestival i januari kammade hem både publikpriset för bästa nordiska film och Svenska kyrkans Angelos­pris. När det blev dags för premiär i mitten av mars köpte hiphopstjärnan Silvana Imam alla biljetter till två visningar på SF i Kista. »Jag vill bara att folk ska se filmen, punkt«, förklarade hon när hon fick frågan om varför hon köpt biljetterna och delat ut gratis.

Filmen där Evin Ahmads rollfigur Mirja hamnar i kläm mellan sina egna drömmar och gammal vänskap blev även hennes publika genombrott. Några dagar efter vårt möte ska hon resa till Georgien för att spela kurdisk pershmergasoldat i »Girls of the Sun«, hennes första internationella film. 20 oktober är det dessutom premiär för Helena Bergströms feelgood-drama »Vilken jävla cirkus«, där Evin Ahmad spelar en av rollerna.

Ett fack som hon lätt hade kunnat sorteras in i är hyllad skådespelerska med ett avundsvärt flow. Hon hade också utan problem kunnat placeras i hyllan »rosad författare«. Hennes debut »En dag ska jag bygga ett slott av pengar«, som gavs ut i augusti­ av Natur & Kultur, är en mästerlig berättelse om klass, skuld och arv; författad på ett språk som rör sig i gränslandet mellan poesi och prosa.

Fast det är såklart inte de etiketterna som Evin Ahmad är på sin vakt emot. Hon som föddes som det första barnet till en pappa från den kurdiska delen av Irak, som på 1980-talet­ flydde kriget mellan Iran och Irak. I Sverige fick han arbete som vaktmästare. Hennes mamma är från den kurdiska delen av Syrien och arbetar som mattant. Evin Ahmads­ resa från Stockholmsförorten Akalla till Scenskolan på Östermalm passar alla mallar­ för en framgångssaga. Just det är det mest förminskande hon kan tänka sig.

– »Förortstjejen som har gjort en klassresa« – det finns många som vill göra mig till ett offer. De vill ha framgångssagan men när man säger så utgår man från att jag inte har kämpat. Att jag inte krigat för att få vara här. Som om jag bara dykt upp och sagt »tja här är jag«. Det är förminskande. Det är som att jag aldrig kan bli tillräckligt konstnärlig för att folk ska se bakom stereotypen.

Det är lördags­eftermiddag på bokmässan och några kilometer bort från Folkteatern håller polisen medlemmar från Nordiska motståndsrörelsen i ett låst grepp. Inne på teatern vid Järntorget börjar skådespelarna göra sig i ordning för kvällen. För Evin Ahmad, som sedan ett år tillbaka är en del av Folkteaterns fasta ensemble, är det den sista kvällen på hennes egen bokmässa. Under fyra kvällar har hon, eftersom hon bojkottar den stora bokmässan, själv bjudit in till filmvisning och samtal utifrån sin bok. Tillsammans med bland andra Rojda Seker­söz, skribenten och aktivis­ten Fanna Ndow Norrby och skådespelarna Lo Kauppi och Bianca

Kronlöf har Evin Ahmad samtalat om bakgrund och klass. För henne kom klassuppvaknandet när hon började scenskolan.

– Jag hade inte tänkt på det innan. Där jag växte upp hade alla det på samma sätt. Finmiddag för mig när jag var liten – precis som jag kan tänka mig att det var för andra arbetarklassfamiljer – var att gå på McDonald’s. Att äta ute var att äta på snabbmatställen. Det var när jag började scenskolan som jag började förstå att jag inte hade det som andra där.

Din bok handlar mycket om klass. Vad är din relation till begreppet?

– Jag ser det inte bara som något ekonomiskt utan också om att ha ett kulturellt kapital. Att ha ett nätverk och förstå hur ett system fungerar. Vi som är barn till föräldrar som har kommit hit hamnar ofta efter för att man inte förstår vissa saker. Var man ska placera sina pengar för att de ska växa eller vilka bostadsköer som man ska ställa sig i för att få en lägenhet.

Har du dåligt samvete för att du lever ett annat liv än dina föräldrar fick möjlighet att göra?

– Ja, det har jag. Det är väldigt speciellt att ha föräldrar som flytt krig. Att se hur hårt de jobbar men att det ändå aldrig räcker till. När jag fick Medeapriset lät jag mina föräldrar ta emot det åt mig. Det var enda gången som de skulle ha rätt att vistas i det rummet – för att de skulle ta emot ett pris åt sin dotter. De fick träffa alla från Kultursverige och pappa höll ett fint tal. Mamma med. Det var väldigt lyckat.

Trots att kapitlen i »En dag ska jag bygga ett slott av pengar« är korta – vissa endast en eller två meningar – framstår de aldrig som ofullständiga. Evin Ahmad skriver poetiskt glasklart. Hon klär av medelklassens bohem­iska konstnärsdrömmar så att det blir smärtsamt avslöjande – nästan genant. Som i passagen: »Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas?«.

– Jag förvånades så starkt över att folk skröt om något som jag har känt så mycket skam över. Men de människorna är också fast i sina roller. Man behöver inte vara fattig för att vara en bra konstnär. Det är okej – utgå från den som du är. Det hade ju varit oresonligt om bara fattiga hade kunnat vara bra konstnärer.

Hur hamnade jag här?

1990
Föddes i Stockholm.

2007
Gjorde min första roll, i filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris roman »Ett öga rött«.

2012
Sökte till Scenskolan i Malmö och kom till sista uttagningen. Lade därefter all fritid i Stockholm på att gå på teater.

2013
Kom in på Scenskolan
i Stockholm.

2014
Gjorde succé med den självbiografiska föreställningen »Bangaren­« på bland annat Unga Klara i Stockholm. Vann Tensta konsthalls Textpris för samlingen »Blod, svett och pipas« – dikter nedskrivna i mobilen under pendlingar från hemmet i Akalla till skolan i city.

INSIKT:
Självförakt som kommer med strukturer tar energi. Jobbet är inte jobbigt men att bli utsatt för strukturell rasism är det.

2015
Gick ut Scenskolan. Flyttade till Göteborg och Folk­teatern för rollerna i föreställningarna »Revisorn?« och »Drömmar«.

2017
Spelade i »Dröm vidare«, premiär den 17 mars, och »Hamlet« på Folkteatern. Debutromanen »En dag ska jag bygga ett slott av pengar« kom ut. Sommarpratade i P1 och tilldelades en rad utmärkelser, däribland Medeapriset, TCO:s kulturpris från Teater­förbundet och den kurdiska filmfestivalen Duhoks pris för »bästa skådespelerska«.