Stig Larsson: Han intresserade sig för historiens förlorare
Per Landin anklagades felaktigt för högerextremism, skriver författaren och vännen Stig Larsson.
Bild: TT / Andreas Nilsson
För drygt ett år sedan, i september 2021, åkte jag ut till Trysunda för att fira min syster på hennes sextioårsdag. Trysunda är en liten ö några mil sydöst om Örnsköldsvik. Nu bara två bofasta. I början av förra seklet var det närmare hundra personer. Fiskare och deras familjer. Kanske en prästfamilj och en lärarinna.
Denna solvarma sensommardag kunde jag inte undgå att tänka på dessa för hundra år sedan i stort sett helt isolerade människor. Vinterstormar och mörker, barn som satt i fotogenlampsken och läste sina läxor.
Jag, Birgitta och ett tjugotal av hennes vänner och familj skulle ta oss runt denna ensliga klippö, liksom utkastad mitt i havet. Jag hade avvikit efter ungefär mitten av sträckan, genat genom en skog (ett tag rädd att ha irrat bort mig) och var nu framme i den soldränkta stugbyn. Röda stugor, knallblått hav.
Jag satte mig på en sten och tog fram min mobil. Ett sms från Per: "Svåra coviddagar och hostnätter. Ätit soppa nyss för första gången på fjorton dagar. Ölänningar är sega. Hoppas se dig snart och Cyril. Per."
Sedan några veckor tillbaka visste jag att min vän Per Landin, kulturskribent och författare, var på sjukhus på grund av sänkt immunförsvar. Men inte att det var såpass allvarligt. Inte att det var covid-19. Jag satt där på stenen, omtumlad, en overklighetskänsla.
Två dagar senare var jag tillbaka i Stockholm. Jag skickade honom ett sms och undrade hur det var. Svaret: "Andnöd, får ej prata. Längtar efter att se dig snart igen. Utdraget förlopp. 3,5 veckor det kommer att gå bra till slut. Per".
Nästa förmiddag ringde hans son mig och sade att han blev sämre under natten. Att han var död.
Nu, så här ett år senare, undrar jag över min reaktion. För jag tog det verkligen hårt.
Mina föräldrar. Pappa gick bort 2005, mamma 2011. Det är klart att jag saknar dem. Jag har svårt att tänka mig bättre föräldrar. Fortfarande, kanske en gång i månaden, kommer de tillbaka i mina drömmar. Ljusa drömmar – ett slags solmättat ljus, ett snett gult ljus, där alla färger har en mer kraftfull styrka. Kanske är det så, att vi som barn ser allting starkare. Allt framstår ju som någonting nytt, en sådan där snösmältningsdoft som man stötvis fylls av. Men de var gamla när de dog, jag var på något vis förberedd på det.
I Pers fall var han en av mina närmaste vänner. Han var ett år yngre. Det hände att vi tränade på gym tillsammans. När jag recenserade hans bok Dietrich Eckarts onda öga 2009 var vi ännu bara ytligt bekanta. Jag har aldrig recenserat någon vän. Jag menar, jag är inte korrupt på det sättet.
Men under 2010-talet började vi umgås, träffades inte mer än varannan månad. Däremot telefonkontakt. Per Landin var en av cirka åtta, nio personer vars omdöme jag litade på. Dessutom var han så behaglig att umgås med. Lugn, aldrig affekterad. Om jag skulle använda ett ord för honom blir det förnöjd. Detta trots en smärtsam reumatism, periodvis rullstolsbunden.
Marginaliserad i kulturvärlden; men det bekom honom inte. Jag tror att han visste sitt värde. Mot slutet av sitt liv en högt värderad bokbindare. Han fick till slut sparken från Dagens Nyheter, där han var expert på tysk 1900-tals-litteratur, i synnerhet den litterära scenen i DDR. Men också, om inte den tidigaste så den fränaste, kritikern av politisk korrekthet.
Många förstod hans digra kunskaper om nationalsocialismens framväxt som att han själv skulle ha sådana böjelser. Det var precis tvärtom. Han ville, hur ska jag säga, inte förstå, för det går ju liksom inte, men bättre förstå hur den tankeströmningen (och dess katastrofala resultat) överhuvudtaget kunde uppstå.
Det som jag tror stack i ögonen på folk var att han i det längsta undvek att fördöma. Han ville närma sig dem han skrev om, begripa varför det blev som det blev. Historiens förlorare. Och tänk efter: vilka av oss kan säkert veta hur vi en gång kommer att bli bedömda?
Illustration: Andreas Nilsson
***
