Stockholmsoperans storasyster påminner om fredens Europa
Det är 150 år sedan Palais Garnier invigdes i Paris. Stockholmsoperans storasyster är ett skönt minne från "La Belle Époque", en fredens tid i Europa.
Bild: Wikimedia Commons
Man närmast flyter upp för de första trappstegen som ligger där ljusa, breda och lockande mot platsen. Så snabbt under en loggia och man är inne - i det som ska vara en dröm. Och som faktiskt även i stor utsträckning är det. Vägen genom dunkelt skimrande grottor och hallar går fortfarande uppåt, men som kolsyran - man stiger utan ansträngning.
För här finns så oändligt mycket att titta på. Ögat hinner inte med. Rummen som griper in i varandra, som lockar i oändliga sviter, öppningarna som erbjuder underbara ramar för selfies.
För det är så det är tänkt. Du stiger över tröskeln för du ska till en föreställning - opera eller balett - men samtidigt blir du själv en del av ett skådespel - den som är Opera Garnier. Den som iscensätter dig och resten av publiken och dess drömmar på samma gång som den rullar igång det oklanderliga och enorma maskineriet som är pjäsen.
På vägen dit, till din röda sammetsfåtölj, har du redan gått förbi balkonger och loger kring den böljande centrala trappan, sett alla lågt brinnande koltrådslampor påminna om det forna gasljuset speglas i stuck, marmor, mosaiker och förgyllningar. Utöver den röda plyschen förstås, den som påminner om att livet också vänder sig inåt, och att det pågår här med. Inneslutet.
Opera Garnier, ett av Paris två operahus, fyller 150 år i år. Det byggdes under den febrila period i slutet av 1800-talet då industri, teknik och kapitalism gjorde att nya rekord slogs gång på gång. Högst, störst, modernast.
Palais Garnier, uppkallat efter sin arkitekt, var moderniteten förverkligad. Den bärande strukturen är av samma gjutjärn som i det något senare uppförda Eiffeltornet. Men här klär man alltsammans med sten, koppar och stuck, förgyller och dekorerar. Maskineri, belysning, värme - allt är nytt och ofta innovativt anpassat just hit. Men också planen är ny och inte minst snittet - byggnaden kapad på mitten där man ser in i den. De många utrymmena för det mondäna livet, den stora självbespeglande salongen och det gigantiska scenhuset med sitt maskineri. Bakom det en enkel kontorsdel. Ingen av dessa volymer döljs heller utvändigt - vilket föregriper modernismen - även om Garnier kröner taken med Apollon och musor. Den rådande trenden var annars att klämma in en institution i en gigantisk låda i till exempel nyrenässans.
I Palais Garnier iscensätts också den period som sen kom att kallas La Belle Époque, en ficka av fred i tiden. Exakt när den börjar råder lite delade meningar om, men någonstans efter det fransk-tyska kriget (1870-71) händer det. Att den definitivt tar slut med första världskriget står däremot utom alla tvivel. Det är här Marcel Prousts enorma persongalleri i verkligheten myllrar, kväll efter kväll. Det är hit man går och visar upp sig om man har råd, men det är också här man lever, träffar vänner och knyter affärskontakter.
Själv har jag ett livslångt förhållande till byggnaden via hennes lillasyster, Stockholmsoperan, liksom som så många operahus inspirerad av Palais Garnier.
De illa upplysta dubbla trapphusen upp till tredje radens fond. Sorlet, hovkapellet som stämmer instrumenten. Tystnaden, dirigentens ankomst, applåderna och ouvertyren. Ridån som går upp - och skådespelet som äntligen kan börja.
Det handlar om en stämning som jag förknippar med den gröna kolmårdsmarmorn - ett stenslag som enligt en liten broschyr jag har om Palais Garnier ska finnas också här, gömd i drömmen. Jag har förstås letat men ännu inte hittat den.
Så jag måste nog gå hit, eller om det är dit, igen.
Toppbild. Stockholmsoperans storasystern Palais Garnier i Paris fyller nu 150 år. Foto: Wikimedia Commons
***
Man närmast flyter upp för de första trappstegen som ligger där ljusa, breda och lockande mot platsen. Så snabbt under en loggia och man är inne – i det som ska vara en dröm. Och som faktiskt även i stor utsträckning är det. Vägen genom dunkelt skimrande grottor och hallar går fortfarande uppåt, men som kolsyran – man stiger utan ansträngning.
För här finns så oändligt mycket att titta på. Ögat hinner inte med. Rummen som griper in i varandra, som lockar i oändliga sviter, öppningarna som erbjuder underbara ramar för selfies.
För det är så det är tänkt. Du stiger över tröskeln för du ska till en föreställning – opera eller balett – men samtidigt blir du själv en del av ett skådespel – den som är Opera Garnier. Den som iscensätter dig och resten av publiken och dess drömmar på samma gång som den rullar igång det oklanderliga och enorma maskineriet som är pjäsen.
På vägen dit, till din röda sammetsfåtölj, har du redan gått förbi balkonger och loger kring den böljande centrala trappan, sett alla lågt brinnande koltrådslampor påminna om det forna gasljuset speglas i stuck, marmor, mosaiker och förgyllningar. Utöver den röda plyschen förstås, den som påminner om att livet också vänder sig inåt, och att det pågår här med. Inneslutet.
Opera Garnier, ett av Paris två operahus, fyller 150 år i år. Det byggdes under den febrila period i slutet av 1800-talet då industri, teknik och kapitalism gjorde att nya rekord slogs gång på gång. Högst, störst, modernast.
Palais Garnier, uppkallat efter sin arkitekt, var moderniteten förverkligad. Den bärande strukturen är av samma gjutjärn som i det något senare uppförda Eiffeltornet. Men här klär man alltsammans med sten, koppar och stuck, förgyller och dekorerar. Maskineri, belysning, värme – allt är nytt och ofta innovativt anpassat just hit. Men också planen är ny och inte minst snittet – byggnaden kapad på mitten där man ser in i den. De många utrymmena för det mondäna livet, den stora självbespeglande salongen och det gigantiska scenhuset med sitt maskineri. Bakom det en enkel kontorsdel. Ingen av dessa volymer döljs heller utvändigt – vilket föregriper modernismen – även om Garnier kröner taken med Apollon och musor. Den rådande trenden var annars att klämma in en institution i en gigantisk låda i till exempel nyrenässans.
I Palais Garnier iscensätts också den period som sen kom att kallas La Belle Époque, en ficka av fred i tiden. Exakt när den börjar råder lite delade meningar om, men någonstans efter det fransk-tyska kriget (1870-71) händer det. Att den definitivt tar slut med första världskriget står däremot utom alla tvivel. Det är här Marcel Prousts enorma persongalleri i verkligheten myllrar, kväll efter kväll. Det är hit man går och visar upp sig om man har råd, men det är också här man lever, träffar vänner och knyter affärskontakter.
Själv har jag ett livslångt förhållande till byggnaden via hennes lillasyster, Stockholmsoperan, liksom som så många operahus inspirerad av Palais Garnier.
De illa upplysta dubbla trapphusen upp till tredje radens fond. Sorlet, hovkapellet som stämmer instrumenten. Tystnaden, dirigentens ankomst, applåderna och ouvertyren. Ridån som går upp – och skådespelet som äntligen kan börja.
Det handlar om en stämning som jag förknippar med den gröna kolmårdsmarmorn – ett stenslag som enligt en liten broschyr jag har om Palais Garnier ska finnas också här, gömd i drömmen. Jag har förstås letat men ännu inte hittat den.
Så jag måste nog gå hit, eller om det är dit, igen.
Toppbild. Stockholmsoperans storasystern Palais Garnier i Paris fyller nu 150 år. Foto: Wikimedia Commons
***
