Stolthet, Bodil Malmsten!

Vid den här tiden för flera år sedan hyrde jag ett vackert men stelfruset sommarhus i Normandie. Där satt jag i några månader, blickade ut över bondbyns stolta kyrktorn och skrev. Ensam.

Vistelsen låg smärtsamt nära klichébilden av en skrivande människas dröm om avskildhet. Och jag trodde att jag skulle bli retad för det. Det blev jag inte, i stället sa alla: »Jaså, du gör en Bodil Malmsten.«

Några år tidigare hade författaren sålt sin lägenhet i Stureby, köpt ett hus i Bretagne och skrivit om sin första tid där – »Priset på vatten i Finistère«.

Så stor var hon, Bodil Malmsten, att hon lyckades radera en klichébild från vårt kollektiva medvetande och där i stället placera sig själv. Hon blev synonym med ett sätt att leva, och en hel landsände. (Det spelade ingen roll att jag inte ens bodde i Bretagne, utan i Normandie, och att Frankrikes blåsiga Atlantkust varit hemvist för en rad prominenta svenskar före henne, inte minst Stig Dagerman som skrev »Bränt barn« där.)

Så stor är hon Bodil Malmsten, att hon nu – efter tio år i Frankrike – markerar sin hemkomst med en två timmars föreställning om sig själv. »Enligt Bodil Malmsten« är ett slags iscensatt författarafton i två akter. Under första akten sitter hon på en stol och läser, står stilla och läser, vankar fram och tillbaka och läser, bland annat ur »Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån«. Temat är svek. Andra akten är mer teatral, livlig och personlig. Strykandes runt en orange läsfåtölj ger hon oss bilder från uppväxtåren: den gnistrande norrländska snön, herrgårdsosten, lagården, självmordsförsöket.

I Bodil Malmstens värld är det mesta dystert, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att hon föddes ledsen. Men svärtan saknar sällan underfundig skruv. Som till exempel när hon säger att hon med flytten ville fly sig själv men insåg att det inte gick eftersom hon tagit sig själv med. Malmsten briljerar i karghet. Kanske är det därför hon känner att hon måste plocka ner sig själv emellanåt. Lika ivrigt som hon räknar upp hur många böcker och pjäser hon skrivit, erinrar publiken om genomslaget hon fick med dikten »Ett bloss för moster Lillie«, och påpekar att hon fått medalj av kungen, lika ivrigt backar hon. Vi ska inte förvänta oss någon teater, hon är ingen skådespelare, bara uppläsare, och hennes böcker handlar egentligen bara om att hon inte kan skriva dem. Så håller det på. Som om hon står där på scenen med den norrländska skulden under armen.

»Bodil Malmsten är som en amerikansk intellektuell«, sa min vän efter föreställningen. Det är sant. Hon påminner om författare som Joan Didion och Siri Hustvedt. De har båda skrivit böcker om sina egna mentala resor. Skillnaden är att de inte ber om ursäkt.

Det borde Bodil Malmsten inte heller göra.

»Enligt Bodil Malmsten« spelas runt om i landet, kolla in luger.se