Storstadens Tinderliv

Hon möter upp i närheten av sin lägenhet i Hornstull i Stockholm. Isabelle Ståhls hår lyser ljusrosa, ögonlocken glänser i lila och hon bär en beige trenchcoat. Hon har just gett ut sin första roman, »Just nu är jag här«, och hon kallar den århundradets kärleksdystopi.

Den lånade lilla cockerspanieln Kajsa är med, hon hälsar artigt men reserverat. Kajsa och hennes då nyskilda matte bodde tillsammans med Isabelle på nionde våningen i ett höghus mitt i Berlin när hon skrev det första manuset.

– Det var så skönt att slippa Stockholm och bara kunna skriva. Här är det viktigt att ha ett bra och innehållsrikt liv. Det räcker inte med bra, man ska vara bäst och yngst. Det slapp jag i Berlin, där tränar folk inte ens, säger hon när vi går mot hennes lägenhet.

Romanen utspelar sig i de här kvarteren, och omkring. I urbana Stockholmsmiljöer, i drogrus på technofester i industrilokaler, på promenader längs Mälaren, i drömmarna vid universitetet och kring parmiddagar i perfekt renoverade lägenheter. Men framför allt utspelar den sig på den nya platsen, i gränsen mellan den fysiska världen och på nätet. I sociala appar som anknyter till alla de miljöerna och längtan efter närhet, kärlek och samhörighet. Facebookevent, chattar, likes och Tinderkonversationer är en lika naturlig del av »Just nu är jag här«, som chattdialogerna i tv-serien »Skam«.

Isabelle Ståhl bor i en etta, full av böcker, vackra kläder och teckningar. Sängen i en alkov. Jag tänker att det är den typiska lägenheten för en millennial, som generationen född på 1980 och 1990-talen kallas, i storstaden 2017. Jag gillar Hornstull, det är den enda stadsdelen i Stockholm som är skönt ful som Berlin. Isabelle nickar.

– De få gånger jag var ute i Berlin så träffade jag många människor som levde i känslomässig exil, de hade kommit ur långa relationer. De liksom mindes ett liv som var mer verkligt och det passade bra för boken.

Hemma i Sverige fortsatte hon skildra huvudkaraktären Elise, typisk för sin generation – som har alla möjligheter men saknar hopp. Där psykologtider, sjukskrivning och kemiska preparat för att må bättre är en del av att växa upp.

– Jag är för att gå till psykolog. Men det är också ett av alla de här kraven vi har på oss. I dag förväntas vi göra ett ganska omfattande arbete med oss själva. Vi ska vara flexibla, stabila och sammansatta. Det finns en stress i att det saknas andra yttre måttstockar för vad som är meningsfullt och värdefullt i livet i dag.

I »Just nu är jag här« utforskar hon en värld där millennials som hon själv söker närhet, kärlek och mening i en tid som präglas av teknologi och förändring. Bokens huvudkaraktär Elise finner kärleken eller kanske snarare besattheten av kärleken i en präktigt normal kurskamrat, Victor.

Men i vägen för den taktila närheten med Victor som hon längtat efter, står snabba bekräftelsekickar i likes på Facebook och den Instagramdokumenterande verkligheten hon vill att hennes följare ska uppfatta. Och så Tinder, dejtingappen som de senaste åren har förändrat relationsbyggandet i grunden.

– Tidigare hade vi traditioner och religiösa påbud att förhålla oss till. Min erfarenhet av livet är att det saknar ramar, och att allt man är van vid kan förändras när som helst. På grund av Tinder så vet man att det hela tiden kommer någon ny som är mer intressant, säger Isabelle.

Det låter dystopiskt, som om det inte kan existera långvariga relationer i en nära framtid.

– Om jag jämför med för tio år sedan, då inte Tinder fanns, så är det en stor skillnad. Man är överens om att se det som en engångshändelse. Så man måste leva med en öppenhet, man behöver kunna flyta med och bara leva just nu. Men jag har vänner som gift sig efter Tinder. Jag älskar inte Tinder, men sociala medier ger mig en känsla av att leva i en by där jag känner igen människor, vilket platsen jag bor på inte ger.

»Just nu är jag här« är en skildring av exakt just nu i Stockholm för en 20–30-någonting, ett dokument över ängslan i den nya tiden. Tjejerna på klubben har pottfrisyrer och Backkläder, Elise funderar över flyktingkrisen och lyssnar på Lana Del Rey.

– Hennes musik har inspirerat arbetet med boken väldigt mycket.

I boken försöker Elise, men också Isabelle, desperat finna svar på den eviga frågan, hur ska vi leva.

– Vi kommer aldrig att bli vuxna på det sätt som vår föräldrageneration. De hade jobb, en partner, lägenhet eller hus. I dag lever vi så många liv i en otrolig hastighet. Det föder en stark längtan efter helhet.

– En bra grej är att göra som Blondinbella och sätta upp sin egen storyboard över sitt liv, för att minnas och veta vem man var och är. Instagram fungerar lite som det, säger Isabelle Ståhl.

Hon rättar till solglasögonen hon har i håret. Glasen är hjärtformade och utanför fönstret har det börjat snöa fast det är maj. Vid sidan av skrivandet forskar hon om experiment med sinnesutvidgande droger i tysk psykiatri under åren 1927 till  1934. Bokens Elise tar droger för att komma nära dem hon är ute och festar med.

– I dag har vi inte tid att bygga upp relationer. Med den kemiska drogen kan man imitera det – en vänlighet, förtrolighet och förståelse som man annars bara har med någon man byggt en lång relation med.

Är droger en väg till relationer i en ny tid?

– Nej, men bruket av dem kan förstås vara som ett svar på känslor av otillräcklighet och ensamhet som uppstår i ett samhälle som förändras väldigt snabbt på kort tid, och som ställer höga krav på människor att vara högpresterande och självtillräckliga individer. Att människor tar kemiska preparat för att komma varandra nära är inget vi ska fördöma, däremot villkoren på arbetsmarknaden och att det inte finns bostäder för unga.

»Just nu är vi här« skildrar den mest naturtrogna kärlekshistoria jag läst. Fri från eskapism och drömmar – varför blev det så? 

– Jag försökte faktiskt skriva en eskapistisk kärleksroman, men ingen kunde relatera till den. Men det blev mest ett härligt äventyr för mig. Jag hade ett behov av att skriva en berättelse som handlar om hur det kan vara att ha relationer som inte slutar med att det ordnar sig på slutet. Jag behöver inte ha den sortens tröst av litteratur. Det får jag genom musik.