Strindberg borde porträtteras som den rabulist han var

På senare tid har en rad uppsättningar, mer eller mindre löst baserade på Strindbergs verk, spelats runt om i Sverige. Ett Drömspel har till exempel blivit utgångspunkt för flera fria tolkningar och omarbetningar. På Dramaten har Alexander Salzberger skrivit en självbiografisk variant, på Folkteatern i Göteborg satte Örjan Andersson upp en surrealistisk dansversion och på Hipp i Malmö regisserade Katrine Wiedermann och Tilde Björfors en uppsättning influerad av nycirkus.  

Vad som är påfallande med de flesta nutida tolkningar och omtolkningar av Strindberg är dock att den rabulistiska sidan av honom märkligt nog nästan helt saknas. Fritänkaren i opposition till den offentliga lögnen, den ständige utmanaren mot etablissemanget, mannen som gång på gång gjorde sig omöjlig i den svenska kultureliten är numera nästan helt frånvarande på svenska teatrar. 

Nyligen såg jag en nytolkning av Strindbergs kammarspel Pelikanen med den fria gruppen Östfronten i ett gästspel på Strindbergs Intima Teater. Det nattsvarta familjedramat var här omstöpt till ett humoristiskt sånglustspel, delvis sedd ur moderns synvinkel, som oförlöst kvinna, hämmad av en begränsande familjestruktur. 

Det är självklart intressant med egensinniga nytolkningar av Strindbergs pjäser. Vad man kunde sakna är intensiteten i originalmanuset, Strindbergs glödande hat mot den borgerliga familj som skildras och det demoniska porträttet av modern. 

När Strindberg skrev Pelikanen och startade sin Intima Teater hade tidsandan kommit ifatt honom. Hans pjäser spelades i Europas huvudstäder och hans romaner utgavs i billighetsupplagor och nådde ut till en yngre och mer folklig läsekrets än tidigare. Detta stärkte hans ställning gentemot ängsliga förläggare och han kunde skriva djärvare och mer skoningslös satir. 

Manuset till satiren Svarta Fanor, som varit liggande i flera år som en tidsinställd bomb, fann nu en förläggare trots att Strindbergs vänner varnat honom för att det vore ett litterärt självmord att ge ut boken. 

Romanen är kanske den elakaste satir som skrivits om den svenska kultureliten. Inledningsscenen hos den inflytelserike professor Stenkåhls litterära salong har blivit klassisk med de livrädda kulturarbetarna vid middagsbordet som i hemlighet avskyr varandra, snokar, baktalar, nervärderar och spionerar medan de nervöst rullar sina brödkulor.  

Romanen är en framför allt ett illa dolt porträtt av Strindbergs tidigare vän Gustaf af Geijerstam, som under namnet Zachris beskrivs som den dåvarande kulturelitens onda genius. Men Zachris kan också ses som ett förtäckt självporträtt och inre uppgörelse för Strindberg, en skildring av en litterär vampyr som suger sina vänners blod och tvångsmässigt förvandlar allt han är med om till dikt och därför är förhindrad att leva ett normalt liv. Personangreppet var som Olof Lagercrantz skarpsinnigt påpekat också en förtäckt självrannsakan. 

Reaktionerna på boken var ursinniga på en nivå som är svår att föreställa sig i dagens jämförelsevis välkammade kulturklimat. Tor Hedberg skrev i Svenska Dagbladet att boken borde ges den ”tysta begravning som plägar ägnas självspillingar”. När af Geijerstam ett par år senare avled utpekades Strindberg av sina fiender som mördare. Strindbergs gamle vän Carl Larsson tog avstånd från hans hat, fick genast ett eget nidporträtt i Blå boken och letade när han läst det efter Strindberg beväpnad med en dyrbar kniv för att avliva ”det vidriga stinkdjuret”. Men romanen såldes slut på några dagar, Strindbergs grepp om publiken stärktes ytterligare och hans centrala verk spreds i tiotusentals exemplar. 

Situationen eskalerade hösten 1909 då Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset och det stod klart att Strindberg aldrig skulle komma ifråga. Troligen hade han förväntat sig ett pris och under en kort period legat lågt. Nu hade inte längre någon anledning att hålla tyst. 

Snart inledde han den största litterära striden i Sveriges historia, Strindbergsfejden. Under sju månader anföll han det svenska etablissemanget och kultureliten i femtiofyra artiklar. Han återvände till sin ungdoms radikala idéer och angrep arvsrätten, kungahuset, hovet, byråkratin och domstolarna. Han gjorde också ursinniga personangrepp på sin gamle vän Verner von Heidenstam och den berömde upptäcktsresanden Sven Hedin, som gav svar på tal i Dagens Nyheter: 

”Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med en känsla av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad.”  

I Sverige rådde starka spänningar efter storstrejken 1909 och Strindberg fick nu ett starkare folkligt stöd än någonsin. På Strindbergs sextiotreårsdag, som blev hans sista födelsedag hyllades han med ett fackeltåg av Stockholms arbetare. Polisen uppskattade att tiotusen personer deltog.   

Det är utan tvekan denna sida av Strindberg som gjorde honom så viktig under hans levnad, trots hans motvilja mot att i längden ingå i något kotteri eller känna sig utnyttjad för politiska syften eller bli hyllad som folktribun. 

Men var finns i dag rabulisten Strindberg, som ständigt omvärderade alla värden? Sverige är återigen ett oroligt land, med radikala förändringar som får många att tappa fotfästet. Det finns en hisnande skillnad i världsbild mellan politiskt korrekta teateruppsättningar och de diskussioner man kan uppsnappa på en sunkbar i en betongförort. Tidsandan skriker efter en ny Strindberg, fritänkaren som lustfyllt avslöjade offentliga lögner och rannsakade både sina fiender och sig själv. Det vore uppfriskande om fler ville överta hans stafettpinne som oförutsägbar rabulist och skapa verkligt angelägen litteratur och teater. 

***

Läs även: När Strindberg hädade fick han folkets stöd

Läs även: Allt är romantikens fel