Stukat diktaturmode
Det sägs att man ska låtsas tills man lyckas. Och om man inte lyckas får man låtsas lite till. Det man utstrålar får man också tillbaka.
Någonstans går dock en gräns för hur mycket man kan lura sig själv och sin omgivning. Den gräns där illusionen upphör att fungera och i stället bara utstrålar illusion. Den gräns där man bör erkänna sitt nederlag och gå vidare. På fel sida om den gränsen ligger Nordkorea, detta oändligt fascinerande land som varje år ger upphov till otaliga böcker och filmer som med skräckblandad förtjusning försöker tränga in i den slutna statens skruvade psyke.
Nyligen utkom Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans reportagebok »Alla monster måste dö«, som betraktar landet utifrån en statligt organiserad gruppresas perspektiv. Nästa vecka kommer Lovisa Lamms bok »Ambassaden i paradiset«, som fokuserar på Sveriges västvärldsunika diplomatiska närvaro i Pyongyang.
Och i helgen har dokumentären »Maneuvers in the Dark« premiär på Göteborgs filmfestival. Filmen följer tre unga reklamkillar från Stockholm i deras försök att tillverka dyra design-jeans i landet. Med ett stort mått naivitet, självrättfärdighet och ambition övertygar de sig själva, investerare och återförsäljare om att projektet både är kommersiellt gångbart och socialt önskvärt. Visst är det problematiskt att samarbeta med en diktatur, men att bryta isen borde i grunden vara positivt. Genom att göra affärer i landet hoppas de kunna införa begrepp som corporate social responsibility, code of ethics samt kollektivavtal.
Precis som Nordkorea självt börjar Noko-jeans, som de kallar sig, med berättelsen. Produkten är sekundär. Låtsas tills man lyckas.
Ingen i floden av skildringar av landet har egentligen lyckats knäcka Nordkorea-koden. All analys sker på distans och har sin utgångspunkt i vad regimen försöker projicera. I dess till vanställdhet plastikopererade ansikte utåt.
En klinisk diagnos av Nordkorea blir därför något i stil med schizotypal personlighetsstörning. Ett tillstånd som omfattar: en felaktig självbild som tar sig uttryck i extrem utseendefixering och social fobi, tron på magi, ett metaforiskt och sirligt språkbruk som ter sig väldigt udda utan att vara helt osammanhängande, samt förekomsten av oprovocerade utbrott av kraftiga vanföreställningar som går ut på att alla är ute efter att skada en.
Noko-jeans försök att etablera en terapeutisk relation för att reducera Nordkoreas sociala isolering leder till förödmjukelse. Från svenska medier och fackförbund är kritiken skoningslös. Hur kan man veta att jeansen inte tillverkats av svältande slavar? Varför skulle någon vilja investera i en stat vars enda intresse verkar vara koncentrationsläger, vapen och massgymnastik? Återförsäljaren fegar ur av kritiken och jeansen ligger osålda i en källare.
Men historien slutar inte där, vid den gräns där verkligheten kommer ikapp berättelsen. Tre unga reklamkillar bankas skoningslöst till politisk mognad, tänker »hur fan tänkte vi?«, och går vidare med andra saker, berikade med erfarenheter vi andra aldrig kommer att få chansen att göra.
I Nordkorea fortsätter troligtvis allt som vanligt.
»Maneuvers in the Dark« har premiär på Göteborgs filmfestival som pågår den här veckan.
