Subventionerat vuxendagis

Jag var tjugonånting och sjöng Piafs själsligt uppiggande powerlåt för full hals: »Non, rien de rien. Non, je ne regrette rien.« Jag sjöng tills rösten nästan sprack och jag sjöng utan urskillning. I en sal full av okända människor. Jag minns inte om någon klappade efteråt, men jag överlevde, mirakulöst nog. Jag antogs till en treårig teaterutbildning på ansedda Cours Florent i Paris. Sen fullföljde jag den aldrig. Den språkliga barriären var för stor. Att svetta mig igenom Sofokles »Antigone« på ett språk som inte var mitt, krävde mer tålamod än jag kunde uppbåda. Dessutom hade jag svårt för det där tillståndet av konstant förställning som de andra teaterkidsen befann sig i. Det finns en rolig passage i Vanja Hermeles debattroman »In som ett lamm, ut som en tigrinna« om svenskt kulturliv som ger uttryck för samma jargong. Författarjaget frågar en manlig svensk teaterregissör hur han ser på »att teatern är som en lucka i världen, där krav på jämställdhet och hur man får bete sig mot varandra inte gäller.« Han svarar: »För att teatern är en fristad. Vi är ju här för att vi inte jobbar på bank, höll jag på att säga. Man kan säga (leende) Hej ääälskling! och uppträda och kramas och hålla på och vara hur fjantig som helst. Det är ju ett dagis för vuxna.«

Dialogen med regissören är förvisso fiktionaliserad, men den som läst Hermeles rapport »I väntan på vadå? Teaterförbundets guide till jämställdhet« från 2007, vet att verkligheten inte är ett dugg mindre sanslös än så.

Nyligen blev det känt att Dramaten ställer in Jenny Andreassons feministversion av »Hamlet« två veckor före premiären. På grund av sjukdom, sa teaterns pressmeddelande. På grund av samarbetssvårigheter mellan regissör och skådespelare, sa källor till Dagens Nyheter. Men när Dramatenchefen Eirik Stubø intervjuades i tidningens kulturdel (18/1), lät han inte hetsa upp sig; »det är klart att det alltid är konflikter och spänningar när man gör teater och det har det varit här också«.

Det är så det brukar heta när nationalscenens uppsättningar ställs in.

Då Staffan Valdemar Holm var teaterchef, alltså före Marie-Louise Ekman och Eirik Stubø, fördjupade han resonemanget: »Det är drama vi sysslar med. I dramat är konflikten en kreativ drivkraft som för dramat framåt. Konflikter är något som alltid kommer att finnas. Annars blir det lätt trist. Vi är som ett laboratorium för konflikter och urladdningar. Dessutom kräver yrket mycket koncentration och sårbarhet. Då samlas energi hos en del skådespelare. Energi som lätt kan leda till ett visst adrenalinöverskott.«

Självklart är konflikten drivkraft i varje drama. Självklart uppstår bråk på arbetsplatser. Självklart kan det slå över.

Men att osämjan skulle vara en naturlig del i en teaterinstitutions vardag, känns som en futtig förklaring. Dramaten får varje år över tvåhundra miljoner i statligt bidrag. Vad »Hamlet« har kostat säger sig Eirik Stubø inte ha i huvudet. Det kanske han borde. Det är hög tid för Teatersverige att i alla fall börja montera ner delar av konstnärsmyten.

Om man inte vill betraktas som ett subventionerat dagis för vuxna.