Svartsjuk sexdomptör

Skandal! På jakt efter pocketutgåvan av »Catherine M:s sexuella liv« blir jag hänvisad till hyllan för sexlitteratur. »Var skulle du annars hitta den, bland finlitteraturen? Bah! Nä!«, fnyser säljbiträdet oförstående.

Förnuftet är sällan en källa till estetik, det är tyvärr bara så.

Tankarna går till Christine Angots självbiografiska roman, »Marché des amants«, där Doc Gynéco (en fransk hiphopartist, reds anm.) utbrister: »Jag har hört att du skriver sexböcker, är det sant?«

Två litterära giganter har drabbats av samma slags oförstående, och frågan är om det är denna förbannelse Catherine Millet behandlar i sin nyutkomna bok »Jour de souffrance« (ung. »Lidandets dag«). Går den i själva verket att se som ett komplement till »Catherine M:s sexuella liv« som kom på franska 2001?

På 265 sidor analyserar Catherine Millet, till vardags chefredaktör på den ansedda konsttidskriften Art Press, svartsjukan hon känner när det uppdagas att hennes make, Jacques Henric, bedrar henne.

Det känns nästan som en paradox, att Catherine Millet, författaren till självutlämnande »Catherine M:s sexuella liv« – ett av de djärvaste bidragen i den erotiska franska litteraturen – sugs ner i svartsjukans träsk. Hon som med sådan lätthet beskrivit hur hon deltar i den ena avancerade gruppsexövningen efter den andra, suger av främlingar på mörka parkeringsplatser i Paris, och för egen vinnings skull lånar ut sin kropp till allehanda älskare och älskarinnor.

Och nu svartsjuk, bara för att hon hittat några brev och foton som bekräftar det hon egentligen redan vet; att maken träffar andra.

Men hennes berättelse om svartsjukans helvete når aldrig samma extatiska nivå som föregångaren. Historien förlorar sig ofta i snåriga mentala irrgångar, utdragna onaniscener på skumpande tåg, och trista upprepningar av hennes, som hon själv säger, »vaudevilleska« sexfantasier.

Fast det blixtrar till också; som när Millet beskriver vindeltrappan vilken leder upp till Jacques kontor, en metafor för den spiral hon själv är fången i. Eller när hon ståendes på alla fyra andfått rotar i hans papper likt en morbid arkeolog.

I mer reflekterande stunder uttrycker hon avund inför Jacques sexuella målmedvetenhet: »Genom att slumpvis hänge mig åt mina sexuella möten, har jag då också låtit slumpen styra min lust? Borde jag ha betett mig mindre likgiltigt, för att bättre förstå vägen till njutning?«

För att provocera Jacques ber hon om pengar till plastikoperationer, så att hon kan tävla med sina 20-åriga rivaler. Märkligt nog är det när hon omfamnar den stinkande svartsjukan, som det börjar kännas riktigt jobbigt i magen.

I övrigt är det alltför många sidor och för få orgasmer. Ibland suger hjärnan märgen ur lusten.

»Jour de souffrance« ges ut på det franska förlaget Flammarion.

Översättning och bearbetning: Elsa Westerstad.