Svennedrömmen går igen

Hur blir man en riktig svenne?

Kai Latvalehto var vare sig finsk eller svensk. Han var Tuve-finne. Familjen hade, liksom flera hundra tusen andra finländare på 60- och 70-talen, lämnat arbetslösheten i hemlandet och emigrerat till Sverige. Han var två år när han anlände till det industritunga området i Göteborg, 13 när han flyttade därifrån. I dokumentärfilmen »Ingen riktig finne«, regisserad av Mika Ronkainen, får vi följa Kai och hans pappa Tauno när de färdas i bil från Uleåborg i norra Finland till Göteborg.

Kai har hunnit passera fyrtio, men den dubbla identiteten ligger fortfarande och gnager. När en känsla av utanförskap. Rotlöshet. Resan till Sverige blir ett slags försök att förstå. Inte bara sitt ursprung, ska det visa sig, utan också sin far. Med gråten i halsen tvingas han upplysa honom om hur det var när de skulle flytta tillbaka till Finland igen. »Jag grät och skrek allt vad jag kunde i två veckor.« Hur är det möjligt att pappan inte kommer ihåg? Hade han inte alls brytt sig? Eller var han för full för att se?

Man kan undra vilket som egentligen satt störst prägel på Kai, flytten till Sverige eller pappans alkoholism.

Igen står vi inför bilden av den supande finnen. Så som vi gjorde i Susanna Alakoskis »Svinalängorna« som ju också den skildrar finska emigranters andraklasstillvaro i 70-talets Sverige, fast i Ystad. »Fulla vuxna stank smörgåstårta ur porerna«, skrev hon. I »Ingen riktig finne« pratas det om det finska drickandet, men man förstår det för den skull inte. Dokumentärfilmen hade kunnat stanna vid att bli en till irritationens gräns intern familjehistoria. En mycket manlig sådan dessutom (ibland är det som att befinna sig i en värld konstruerad av Jan Lööf, där kvinnorna har hivats iväg till en annan planet någonstans).

Men den musikaliska och smått fantastiska inramningen lyckas lyfta historien till att bli en kollektiv manifestation över det finsksvenska traumat. För längs med bilrutten, och mitt i sommarlandskapet, framför artister som Anna Järvinen, Love Antell, Darya Pakarinen och Månskensorkestern gamla finska emigrantsånger. De är alla artister som står med det ena benet i den svenska kulturen, och det andra i den finska. Sångerna om vilsenhet, hemlängtan, ilska och kärlek riktad mot det nya landet, blir på samma gång en hyllning till emigranterna, och en påminnelse om hur utanförskap är något som går i arv till nästa generation. Samhället framstår som en exkluderande koloss som verkar armbåga ut precis allting som är annorlunda.

»För jag är ursprungligen ingen riktig finne«, ger Kai som förklaring till att han avslutat sin karriär som hyfsat framgångsrik finsk rockmusiker.

Han gör det på riktigt rungande och käck göteborgska.

Fast egentligen, vad spelar det för roll?

En riktig svenne blir man ändå inte.

Allt enligt den exkluderande mekanismens djävulska logik.

»Ingen riktig finne« har biopremiär den 22 mars.