Svennelogi

Hösten 2015 kom sajten »Rummet«, kallad en plattform för »feminister och antirasister som rasifieras«, ut i bokform. Det var ett slags motsvarighet – om än med postkoloniala förtecken – till 90-talets hetaste debattbok »Fittstim«, där symbolen för den tidens mansgriseri, Ulf Lundell, fick sig en känga.

Under rubriken »Varför är det så skönt att knulla med vita partners« fanns ett test. De som fick 5–6 poäng på testet fick veta att »Grattis: du är som Qaisar Mahmood! Det kommer att ta dig långt här i Norden. Du älskar Sverige och svenskarna så hårt att du borde köpa ett par knäskydd så att du inte får ont i knäna när du suger av dess härliga Vasaättlingar!«

Den kulan visste var den tog – även om just Vasaätten dog ut med den katolska konvertiten drottning Kristina (vars mor var från Brandenburg) på 1600-talet. Några dagar senare tog föremålet för det grova skämtet till orda i SvD (15/10): »Varför har vi högre tolerans när personer som tillskriver sig ett utanförskap eller underläge (många gånger utan förankring i det verkliga livet) uttrycker sig rasistiskt eller sexistiskt? /…/ Rasism är rasism, oavsett avsändarens pigmenthalt eller om man är ›fyra hippa tjejer med sneakers‹, som det heter i förlaget Galagos marknadsföring av boken.«

Det var uppenbart att Qaisar Mahmood kände sig sårad, och inte undra på det. När allt kom omkring hade denne framgångsrike författare, motorcykelåkare och chef på Riksantikvarieämbetet gjort sig ett namn som predikare av tolerans och mångfaldsdebattör. Varför ville nu andra antirasister ge sig på honom?

Några år tidigare hade storstadsbon Qaisar Mahmood, född i Lahore i Pakistan men uppvuxen i Tensta, plötsligt blivit nyfiken på livet i Karlstad. Vad gör man till exempel en helt vanlig lördagskväll? För sina kompisar i Stockholms innerstad hade han berättat att han höll på att skriva en bok om svenskhet. Var finns den? Åk till Värmland, hade de sagt. Där hittar du det mest typiska, raggarbilar och flaggstänger. I Värmland finns dessutom en frånvaro av impulser från andra länder. En vän fyllde i: »Det tar ju ett tag innan saker och ting kommer ut till resten av landet.«

Svenskhet kännetecknas alltså, enligt vissa svenskar, av frånvaro – ett slags brist.

I Karlstad känner sig Mahmood vilsen. Han beskriver hur han hamnar på en förfest där tjejerna dricker vin och killarna öl. Alla har tagit med sig eget som de ställer i värdens kyl. När de går tar de med sig det de inte druckit upp – märkligt och ohyfsat, tycker Mahmood som är van från sitt umgänge i surdegsklassen, det vill säga medelklassen i huvudstaden, att gästerna tar med sig en flaska till värden och värdinnan utan att någon sedan har koll på vem som dricker vad. Att komma till Karlstad, konstaterar han, är lite som att komma till ett annat land med andra seder. Hade han varit fransk antropolog från början av förra seklet skulle han kallat dem primitiva. Det handlar om en annan kultur, snarare än om nationell tillhörighet. Och det handlar om klass.

Sina intryck efter 900 mil på motorcykel för att söka svenskheten samlade Qaisar Mahmood i boken »Jakten på svenskheten« (2012). Det var två frågor han framför allt försökte besvara: Vem är jag och varför känner jag mig inte svensk, trots att jag borde göra det?

I efterhand kan man väl säga att de där riktigt kristallklara svaren uteblev. Efter att ha rest runt mellan större städer och mindre bruksorter i både norr och söder slogs Mahmood av att människor i Sverige var mer olika än lika varandra, både till sätt och till det yttre. Det enda som förenade dem var en gemensam mental föreställning om vad det innebär att vara svensk, och den var torftig. I stort sett gick den ut på att svenskar är blonda och socialt träiga. Men framför allt blonda. Det är ju en utseendemässig definition snarare än en baserad på värdegemenskap. Och den är mycket svårare att anpassa sig och »integreras« till. Med mindre än att man bleker håret och köper blå kontaktlinser. Fast om »svenskheten« är en sorts vag kulturell gemenskap, som ingen kan sätta ord på, men som byggts upp under sekler, resonerade Mahmood, borde den också gå att förändra och omformulera. Kanske befinner sig den alltid under förändring?

I en intervju med SvD (26/4 2015) säger Mahmood att den nationella identiteten är som en lök. Bonde-, bruks-, industri- och det postmoderna samhället har byggt lager på lager på löken, som tillsammans har skapat såväl föreställningar om svenskheten som existerande normer.

Lösningen är att lägga till nya lager på denna lök, lager som representerar »svartskallar« på olika slags arenor och befattningar, lager som säger att det är lika svenskt att hoppa över en bro när man firar nyår som att leka små grodorna runt midsommarstången.

I sin nya bok, debutromanen »Halva liv«, går Mahmood ännu längre i sitt identitetsborrande. Men den här gången är det inte svenskheten han är ute efter – i stället undersöker han begreppet rötter. Vad betyder de för människor som vuxit upp i Sverige, men vars föräldrar fortfarande har kvar navelsträngen till hemlandet, i det här fallet Pakistan?

På två hjul. Qaisar Mahmood åkte landet runt på mc.  Skildringarna från resan blev reportageboken »Jakten på svenskheten« som kom 2012. (Foto: TT)

På 90-talet upplevde den brittiska postkoloniala romanen en storhetstid. Hanif Kureishi och Zadie Smith satte tonen med ett färgsprakande språk och myllrande porträttgallerier. För en senare generation har amerikanska Junot Díaz, Joseph O´Neill och Jhumpa Lahiri blivit starka influenser som direkt eller indirekt har påverkat svenska författare från Theodor Kallifatides till Jonas Hassen Khemiri och Marjaneh Bakhtiari.

Samtliga berättar – ofta med lätt hand – om hur det är att växa upp mellan två kulturer, hur barn förhåller sig till föräldrar som lämnat sitt hemland och hur man som vuxen försöker finna sig till rätta, trots att man känner sig kluven i två delar. En del som tar avstånd från allt som är familjen: religionen, släktbanden och släktnamnet, en annan som citerar Bibeln eller Koranen, vill gifta sig traditionellt och äta det gamla hemlandets mat.

Med romanen »Halva liv« skriver Qaisar Mahmood in sig i den här traditionen. Boken handlar om en pakistansk man som lever ett dubbelliv, ett i Sverige med sin svenska fästmö, Anita, och ett i Pakistan med sin hustru Soraya och sönerna Nadeem och Saqib. I öppningsscenen besöker Nadeem pappans sjukhussäng – han ligger medvetslös på uppvaket – och avlägger en bekännelse. Hans hustru sedan många år, Nazneen, vill ta ut skilsmässa. Beskedet har kommit som en chock. Skiljer sig – det är sådant som svenskar gör! I valet mellan plikt och kärlek väljer man plikt. Man lämnar inte sin familj, inte ens om det betyder att man måste avstå från sina drömmar.

»Halva liv« är en tragisk berättelse om hur existentiella och sociala dilemman går i arv. Nadeems far börjar sitt liv i Sverige med en lögn – en lögn som känns nödvändig, eftersom han inte kan få de båda sidorna av sitt liv att gå ihop. Nadeem i sin tur försöker anpassa sig till normerna i det svenska samhället genom att ta avstånd från sin pakistanska släkt, men även det är dömt att misslyckas. Det leder bara till en känsla av trasighet och alienation, som han dövar med alkohol och otrohet. När han försöker närma sig familjen igen, vänder de honom ryggen: han har brutit mot deras traditionella levnadsregler medan han försökt leka svensk. Sedd från faderns perspektiv innebär Nadeems jobb som it-tekniker ett socialt misslyckande. Han har inte lyckats tjäna mycket pengar eller köpa lika fin bil som sin bror Saqib – inte heller är han advokat, läkare eller universitetsutbildad ingenjör.

Det brukar sägas att den första generationen som migrerar från ett land till ett annat är den förlorade generationen. Mahmood är i »Jakten på svenskheten« övertygad om att samma sak gäller för deras barn: »Vi kommer heller aldrig att bli en fullvärdig naturlig del av det nya. Vi kommer alltid att vara rädda för att inte vara en ›riktig‹ del av samhället.«

Att vara varken-eller, eller mitt-i-mellan, är en upplevelse som delas av miljontals unga européer. I längden blir det outhärdligt att stå utanför en samhällsgemenskap som man på pappret tillhör. Resultatet ser vi varje dag i form av ökad marginalisering och radikalisering: politisk och religiös, och ett hatiskt debattklimat, som svennetestet i »Rummet« är ett slags uttryck för.

Så vad blir lösningen? Går det överhuvudtaget att leva med dubbla identiteter i det svenska samhället? Mahmood gestaltar kluvenhetens smärta utan att egentligen svara på frågan, vilket går att tolka som ett nej.

I »Jakten på svenskheten« skriver han att hans eget hopp numera står till den tredje generationen. Kanske kommer de att vara en del av svenskheten utan att det är problematiskt för dem eller deras omgivning. Men det förutsätter förstås att synen på vad denna svenskhet är genomgår en radikal förändring och att den inkluderar så väl hippa sneakerstjejer som motorcykelåkande byråkrater.

Fakta | Väckte uppmärksamhet med bok om svenskhet

Qaisar Mahmood, född 1973 i Lahore, Pakistan, är författare och kulturarvschef på Riksantikvarieämbetet och har tidigare bland annat arbetat på Riksrevisionen, Regeringskansliet och Integrationsverket.

Han fick mycket uppmärksamhet – både ris och ros – för sin reportagebok »Jakten på svenskheten« (2012) där han åkte motorcykel över landet och letade efter den svenska identiteten. »Halva liv« är hans romandebut.

»Halva liv« ges ut på Natur och Kultur.