Svensk film mitt i nyllet

När det mesta är över bär en av de svarta killarna knappt använda märkesjeans och en dyr vinterparkas. Den vita medelklasskillen (okej, han är asiat, men han är kritvit i sammanhanget) springer genom skogen i träningsbyxor och bomberjacka, utan den dyra klarinetten han hade i handen för några timmar sedan.

De har mycket symboliskt bytt attribut, makten i dagens brutala möte har etablerats, men de har aldrig för ett ögonblick bytt plats i samhällshierarkin.

Ruben Östlunds nya film »Play« är plågsam. Plågsam på samma sätt som »A Clockwork Orange« och »Funny Games«, fast utan våldet. Här är våldet bara en möjlighet – ett andetag bort. Och därför håller besökarna i biosalongen kvar luften i lungorna och bara väntar.

Huvudpersonerna i »Play« ser ut att vara mellan 10 och 13 år. Förövarna är fem svarta killar från Göteborgs tuffare förorter, medan de utsatta är tre hyvens pojkar från fina gatan.

Inga ansikten i filmen är kända sedan tidigare. Skådespelarna använder sina riktiga namn och berättelsen bygger på några autentiska rättsfall, där ett gäng unga ligister satte i system att blåsa välbärgade jämnåriga.

Ruben Östlund är dokumentärt skolad. Hans första alster var så kallade free radical-filmer på polarna som åkte skidor. Så småningom kom »Låt de andra sköta kärleken«, med samma öppenhjärtiga vänner som åldrats något. Och så sammanförde han sina sedan länge skilda föräldrar i »Familj igen«. Klassiska teman i tiden.

Därefter har Ruben Östlund samlat sina erfarenheter från vänskapsfilmande och familjerotande, plockat influenser från de senaste årtiondenas dokusåpor, från den självupptagna autofiktionen och de såriga fejkdokumentärerna. Allt det har han stoppat i en mixer och tryckt på »on«.

Och ut kommer fiktion! Äkta, påhittad berättelse.

Jag vill hävda att det här är konst när konst är som bäst. När den ligger farligt nära det vi känner igen, men ändå är större i kraft av sin allmängiltighet. Det handlar inte om Sebastian och Yannick, det handlar om vårt samhälle.

Det finns ett preludium i »Play« som kanske är det mest plågsamma, åtminstone om man tillhör den privilegierade medelklassen. Det visar den jämställda, smaltjocka pappan som konfronterar en av sin sons rånare på stan. En tanig svart pojke som utstrålar arbetslöst hem, skolk och stulna mobiltelefoner.

Vad händer då med makten?

Vad skulle du ha gjort?

»Play« hoppar bomben rakt in i den fråga som ingen politiker har lyckats hantera sedan sverigedemokraterna blev invalda i riksdagen och allt som sägs i integrationsfrågan kan vändas emot dig.

Den ger inga svar, men den säger något viktigt. Den säger att så här kan det se ut att vara barn i dag.

Ruben Östlund har gjort en spelfilm som handlar om livet utanför fönstret. Han trycker upp något i våra ansikten och det är omöjligt att värja sig. För det är verkligheten. Och den är inte vacker.