Svensk kultur är en kaka med många ingredienser
Den vita hästen i Uffington, den egendomliga engelska fornlämningen, påminner oss om vad som faktiskt utgör våra nationella kulturer.
Bild: Wikimedia Commons
Längs en ås i Uffington i engelska Oxfordshire finns några sällsamma fornminnen. I gräset har bilden av en häst formats genom att torven grävts bort och hålen fyllts med krossad vit krita. Vart sjunde år har ortsbefolkningen samlats och tvättat rent figuren så att den ska lysa vitt över landskapet. Och det har man hållit på med sedan urminnes tider. Annars hade figuren snart torvats över.
Enligt forskningen är hästen runt 2500 till 3000 år gammal. Traditionen har bokstavligen satt spår i landskapet. Det finns många liknande figurer i England, men ingen annan figur är så gammal. Jätten i Cerne Abbas är från före 1600-talet, inte alls lika gammal, men den är 55 meter höga bilden föreställer en naken man med ett praktfullt stånd, som alltså skrubbats ren också i pryda tidevarv. Figurerna ska ses på långt håll. Hur man kunnat räkna ut hur man skulle skära ut grästorven för att få den önskade effekten en mil bort är en gåta.
Nära den vita hästen finns en brant kulle kallad ”Dragon Hill” där det påstås att Saint George dödade en drake. Lite längre åt väster finns en stenåldersgrav av typen långdös som kallas ”Wayland’s Smithy”. Folk har alltså trott att graven varit en smedja.
På samma ås möts två myter av olika geografisk utbredning. Man kan säga att norr möter söder, att Västvärlden möter Östern. Platsen illustrerar därför hur vår kultur har byggts av olika byggklossar och hur det av dessa olika ingredienser skapats en egen kultur.
Det där har många numera svårt för. De där som hävdar att julen inte är svensk, därför att tomten är från Turkiet, julgranen från Tyskland och Lucia från Sicilien – alla påståenden som i sak är felaktiga, men strunt i det nu – förstår inte att det är blandningen av skilda kulturella drag som tillsammans skapar en kultur. För att tala bildspråk begriper de inte att det är sockerkakan och inte mjölet, sockret och äggen för sig, som är god. Att hävda att sockerkakan inte finns, därför att mjölet en gång växte som säd på en åker och äggen fanns inne i en höna, är precis lika korkat som det låter, men motsvarigheten till detta påstående är en gängse metod när man vill ”dekonstruera” kultur.
Saint Georges vita flagga med rött kors är Englands flagga. ”Hans Baner var hvitt, hans Kors var rödt, Det förde han i sina händer” står det i ”Sanct Görans Visa”, den svenska versionen av samma historia. Under namnet Göran eller Örjan har samme person spelat minst lika stor roll i Sveriges historia som i Englands.
I slaget vid Brunkeberg 1471 fick Kristian I, Danmarks, Norges och Sveriges gemensamme kung, fly landet och Sten Sture den äldre blev riksföreståndare. I den stora rimkrönikan skildras slaget av en anonym författare som säger att han själv var närvarande. Vi kan därför lita på att Sten Stures trupper eldades till seger genom att de ”qwaadho sancti örians wysa”.
Berättelsen om Sankt Göran handlar om hur en drake plågade folket i en stad. Drakens andedräkt var så giftig att det räckte med att den andades över stadsmuren för att människor skulle dö. Draken krävde en människa om dagen till mat. Folk lottade om vem som skulle offras. En dag föll lotten på kungens dotter.
När kungadottern stod och väntade på draken dök sankt Göran upp på sin häst och sa att han skulle rädda henne om hon ville döpa sig till kristendom. Det gjorde hon och när draken kom stack sankt Göran sitt spjut genom draken. Alla som hörde berättelsen döpte sig.
Helgonet sankt Gregorios, som på svenska blivit Göran, var född i Kappadokien i nuvarande Turkiet. Draken bodde i Lod i nuvarande Israel. Sankt Gregorios dog den 23 april 303 och ligger begravd i en kombinerad kyrka och moské i Lod.
Här har vi en berättelse från Orienten som spelat stor roll i både svensk och engelsk historia och berättelsen har alltså i den engelska versionen flyttat Uffington. Och inte långt därifrån ligger alltså Waylands Smithy.
Wayland är samme person som i den isländska poetiska Eddan kallas Völundr och i fornsvenska texter kallas Veland. Ibland kallas han Valand och det är väl därför att han var en mästersmed som konstslöjdskolan i Göteborg bär hans namn.
Nidud, njarernas kung, fick höra talas om att Veland bodde ensam och ägde mycket guld. Han skickade krigare som band honom när han sov och tog de sjuhundra guldringar han smitt. De förde honom till kungsgården och skar av Velands senor i knävecken, så att han inte skulle kunna fly. Han sattes i en smedja där han tillverkade dyrgripar åt kungen samtidigt som han funderade på hur han skulle kunna hämnas.
Veland sa till kungens söner att komma ensamma och hälsa på honom, utan att säga till någon vart de skulle. När de gjorde det högg Veland huvudena av pojkarna och grävde ner deras kroppar. Huvudskålarna täckte han med silver och utformade som pokaler, som han skickade till kungen.
Kungens dotter kom också och hälsade på. Veland våldtog henne. Sen satte han på sig vingar som han tillverkat och flög och satte sig på kungsgårdens tak. Därifrån berättade han för kungen vad han gjort och flög sen sin väg.
Kungens dotter födde med tiden Velands son, som blev en välkänd figur, inte bara i sagorna, utan folkvisorna om Vidrik Verlandsson har sjungits i de skandinaviska länderna i många århundraden.
Det finns en uppenbar likhet mellan berättelserna om Veland och den grekiska myten om Daidalos och hans son Ikaros, som också hade vingar. Myter spelade en stor roll för människors gemenskap. Därför ser man berättelserna avbildade i olika sammanhang; på gotländska bildstenar, på svenska runstenar, på norska stavkyrkoportaler, på engelska stenkors. I Storkyrkan i Stockholm står fortfarande skulpturen Sankt Göran och draken och berättar samma historia som berättas om kullen i Uffington.
Toppbild. "Sten Sture den äldres intåg i Stockholm", målning av Georg von Rosen från 1854. Sten Sture tillskrev segern i slaget vid Brunkeberg 1471 Sankt Görans hjälp.
***
Längs en ås i Uffington i engelska Oxfordshire finns några sällsamma fornminnen. I gräset har bilden av en häst formats genom att torven grävts bort och hålen fyllts med krossad vit krita. Vart sjunde år har ortsbefolkningen samlats och tvättat rent figuren så att den ska lysa vitt över landskapet. Och det har man hållit på med sedan urminnes tider. Annars hade figuren snart torvats över.
Enligt forskningen är hästen runt 2500 till 3000 år gammal. Traditionen har bokstavligen satt spår i landskapet. Det finns många liknande figurer i England, men ingen annan figur är så gammal. Jätten i Cerne Abbas är från före 1600-talet, inte alls lika gammal, men den är 55 meter höga bilden föreställer en naken man med ett praktfullt stånd, som alltså skrubbats ren också i pryda tidevarv. Figurerna ska ses på långt håll. Hur man kunnat räkna ut hur man skulle skära ut grästorven för att få den önskade effekten en mil bort är en gåta.
Nära den vita hästen finns en brant kulle kallad ”Dragon Hill” där det påstås att Saint George dödade en drake. Lite längre åt väster finns en stenåldersgrav av typen långdös som kallas ”Wayland’s Smithy”. Folk har alltså trott att graven varit en smedja.
På samma ås möts två myter av olika geografisk utbredning. Man kan säga att norr möter söder, att Västvärlden möter Östern. Platsen illustrerar därför hur vår kultur har byggts av olika byggklossar och hur det av dessa olika ingredienser skapats en egen kultur.
Det där har många numera svårt för. De där som hävdar att julen inte är svensk, därför att tomten är från Turkiet, julgranen från Tyskland och Lucia från Sicilien – alla påståenden som i sak är felaktiga, men strunt i det nu – förstår inte att det är blandningen av skilda kulturella drag som tillsammans skapar en kultur. För att tala bildspråk begriper de inte att det är sockerkakan och inte mjölet, sockret och äggen för sig, som är god. Att hävda att sockerkakan inte finns, därför att mjölet en gång växte som säd på en åker och äggen fanns inne i en höna, är precis lika korkat som det låter, men motsvarigheten till detta påstående är en gängse metod när man vill ”dekonstruera” kultur.
Saint Georges vita flagga med rött kors är Englands flagga. ”Hans Baner var hvitt, hans Kors var rödt, Det förde han i sina händer” står det i ”Sanct Görans Visa”, den svenska versionen av samma historia. Under namnet Göran eller Örjan har samme person spelat minst lika stor roll i Sveriges historia som i Englands.
I slaget vid Brunkeberg 1471 fick Kristian I, Danmarks, Norges och Sveriges gemensamme kung, fly landet och Sten Sture den äldre blev riksföreståndare. I den stora rimkrönikan skildras slaget av en anonym författare som säger att han själv var närvarande. Vi kan därför lita på att Sten Stures trupper eldades till seger genom att de ”qwaadho sancti örians wysa”.
Berättelsen om Sankt Göran handlar om hur en drake plågade folket i en stad. Drakens andedräkt var så giftig att det räckte med att den andades över stadsmuren för att människor skulle dö. Draken krävde en människa om dagen till mat. Folk lottade om vem som skulle offras. En dag föll lotten på kungens dotter.
När kungadottern stod och väntade på draken dök sankt Göran upp på sin häst och sa att han skulle rädda henne om hon ville döpa sig till kristendom. Det gjorde hon och när draken kom stack sankt Göran sitt spjut genom draken. Alla som hörde berättelsen döpte sig.
Helgonet sankt Gregorios, som på svenska blivit Göran, var född i Kappadokien i nuvarande Turkiet. Draken bodde i Lod i nuvarande Israel. Sankt Gregorios dog den 23 april 303 och ligger begravd i en kombinerad kyrka och moské i Lod.
Här har vi en berättelse från Orienten som spelat stor roll i både svensk och engelsk historia och berättelsen har alltså i den engelska versionen flyttat Uffington. Och inte långt därifrån ligger alltså Waylands Smithy.
Wayland är samme person som i den isländska poetiska Eddan kallas Völundr och i fornsvenska texter kallas Veland. Ibland kallas han Valand och det är väl därför att han var en mästersmed som konstslöjdskolan i Göteborg bär hans namn.
Nidud, njarernas kung, fick höra talas om att Veland bodde ensam och ägde mycket guld. Han skickade krigare som band honom när han sov och tog de sjuhundra guldringar han smitt. De förde honom till kungsgården och skar av Velands senor i knävecken, så att han inte skulle kunna fly. Han sattes i en smedja där han tillverkade dyrgripar åt kungen samtidigt som han funderade på hur han skulle kunna hämnas.
Veland sa till kungens söner att komma ensamma och hälsa på honom, utan att säga till någon vart de skulle. När de gjorde det högg Veland huvudena av pojkarna och grävde ner deras kroppar. Huvudskålarna täckte han med silver och utformade som pokaler, som han skickade till kungen.
Kungens dotter kom också och hälsade på. Veland våldtog henne. Sen satte han på sig vingar som han tillverkat och flög och satte sig på kungsgårdens tak. Därifrån berättade han för kungen vad han gjort och flög sen sin väg.
Kungens dotter födde med tiden Velands son, som blev en välkänd figur, inte bara i sagorna, utan folkvisorna om Vidrik Verlandsson har sjungits i de skandinaviska länderna i många århundraden.
Det finns en uppenbar likhet mellan berättelserna om Veland och den grekiska myten om Daidalos och hans son Ikaros, som också hade vingar. Myter spelade en stor roll för människors gemenskap. Därför ser man berättelserna avbildade i olika sammanhang; på gotländska bildstenar, på svenska runstenar, på norska stavkyrkoportaler, på engelska stenkors. I Storkyrkan i Stockholm står fortfarande skulpturen Sankt Göran och draken och berättar samma historia som berättas om kullen i Uffington.
Toppbild. ”Sten Sture den äldres intåg i Stockholm”, målning av Georg von Rosen från 1854. Sten Sture tillskrev segern i slaget vid Brunkeberg 1471 Sankt Görans hjälp.
***
