Svenska barnböcker behöver mer testosteron
Alfons Åbergs pappa är förebilden som hindrar pojkar från att hamna i fängelse. Populära Adolescence visar att vi behöver mer testosteron i barnkulturen.
Bild: Rabén & Sjögren/Netflix
Netflixserien Adolescence lämnar inte kulturskribenterna någon ro. Den handlar om tonåringen Jamie som grips i en gryningsräd mot familjens bostad, anklagad för mord på en jämnårig flicka. Det är briljant teve, tempot är högt och tittarens puls likaså.
Serien tycks ha engagerat hela Storbritannien, och de flesta är överens om att osannolika mördare som den unge gossen Jamie skapas av mediepåverkan. På sociala medier som lever ett eget liv utan vuxnas insyn indoktrineras unga pojkar i det som kallas toxisk maskulinitet och pumpas fulla av föreställningen om att 80 procent av alla kvinnor attraheras av 20 procent av alla män. Vilket dömer resterande 80 procent av männen till ett liv som incels. Alltså män som tvingas till ofrivilligt celibat därför att de inte är eftertraktade av kvinnor. Den unge Jamie, skön som en Adonis i serien, drabbas av känslan av att vara en incel och hämnas på alla kvinnor genom att knivmörda kompisen Katie.
Om vi i Sverige inte har samma problem som i Storbritannien, att unga pojkar hjärntvättas med budskap om toxisk maskulinitet så ska vi kanske tacka Alfons Åbergs pappa för det. Böckerna om den lille Alfons Åberg av Gunilla Bergström utgör en barnbokssuccé utan like. Sålda i tio miljoner exemplar, första boken kom 1972. Alfons pappa är som manlig förebild raka motsatsen till de män som skapar unga mördare. Bli som Alfons pappa och du hamnar aldrig i fängelse.
Men kanske på mentalsjukhus. Alfons namnlösa pappa svävar omkring i sin egen värld i hemmet. Han tycks förvisso vara en incel, men en lycklig sådan och han har ju i alla fall fått till det en gång, eftersom han är far till Alfons. Han är omedveten om det mesta, exempelvis att tobaksrök är skadlig, han har ständigt sin pipa i munnen. Kanske är han lobotomerad, om inte så är han åtminstone ett psykfall. Han svarar enstavigt på Alfons hjärtskärande kontaktförsök, oftast gömd bakom sin tidning.
Kom och lek med mig pappa, vädjar Alfons som vill bygga en helikopter, men pappan grymtar bara ”akta dig för sågen”. Alfons gör allt för att få uppmärksamhet från fadern. När han ska lägga sig ropar han ständigt på honom och häller till och med ut vatten i sängen bara för att pappan ska komma till honom. Till slut räcker inte sådana trick, pappan kommer ändå inte och Alfons upptäcker då att denne har somnat på golvet i vardagsrummet.
Böckerna om Alfons är tänkta att vara hjärtevärmande och gulliga men handlar i själva verket om ett övergivet barn som söker tröst hos fantasivännen Mållgan. Förgäves väntar man som läsare på att barnavårdsnämnden ska knacka på dörren och fosterhemsplacera den lille krabaten.
De manliga förebilderna som visar vägen i en komplex verklighet och ger barnen styrka och vilja att ta sig an livets alla svårigheter är märkligt frånvarande i svensk barnlitteratur. Vårdnadshavarna i böckerna är i regel ensamma mammor, och när pappor finns med så delar de ofta flera av Alfons pappas karaktärsdrag. Meningen är väl att de ska framstå som glada och lite crazy, men i stället blir de valhänta, obeslutsamma och konflikträdda. Många framstår som mentalt instabila. Varför de tillåts representera män i allmänhet kan upplevas som ett mysterium, ända tills man inser att de flesta barnböckerna är skrivna av kvinnor och att utgivningen styrs av kvinnor i deras egenskap av bibliotekarier och bokrecensenter. När män porträtteras i böckerna blir det ofta illvilliga nidbilder.
Lite mer testosteron i barnlitteraturen skulle sitta fint.
***
Läs även: Bullerbyn – ett förlorat svenskt paradis
Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken
Netflixserien Adolescence lämnar inte kulturskribenterna någon ro. Den handlar om tonåringen Jamie som grips i en gryningsräd mot familjens bostad, anklagad för mord på en jämnårig flicka. Det är briljant teve, tempot är högt och tittarens puls likaså.
Serien tycks ha engagerat hela Storbritannien, och de flesta är överens om att osannolika mördare som den unge gossen Jamie skapas av mediepåverkan. På sociala medier som lever ett eget liv utan vuxnas insyn indoktrineras unga pojkar i det som kallas toxisk maskulinitet och pumpas fulla av föreställningen om att 80 procent av alla kvinnor attraheras av 20 procent av alla män. Vilket dömer resterande 80 procent av männen till ett liv som incels. Alltså män som tvingas till ofrivilligt celibat därför att de inte är eftertraktade av kvinnor. Den unge Jamie, skön som en Adonis i serien, drabbas av känslan av att vara en incel och hämnas på alla kvinnor genom att knivmörda kompisen Katie.
Om vi i Sverige inte har samma problem som i Storbritannien, att unga pojkar hjärntvättas med budskap om toxisk maskulinitet så ska vi kanske tacka Alfons Åbergs pappa för det. Böckerna om den lille Alfons Åberg av Gunilla Bergström utgör en barnbokssuccé utan like. Sålda i tio miljoner exemplar, första boken kom 1972. Alfons pappa är som manlig förebild raka motsatsen till de män som skapar unga mördare. Bli som Alfons pappa och du hamnar aldrig i fängelse.
Men kanske på mentalsjukhus. Alfons namnlösa pappa svävar omkring i sin egen värld i hemmet. Han tycks förvisso vara en incel, men en lycklig sådan och han har ju i alla fall fått till det en gång, eftersom han är far till Alfons. Han är omedveten om det mesta, exempelvis att tobaksrök är skadlig, han har ständigt sin pipa i munnen. Kanske är han lobotomerad, om inte så är han åtminstone ett psykfall. Han svarar enstavigt på Alfons hjärtskärande kontaktförsök, oftast gömd bakom sin tidning.
Kom och lek med mig pappa, vädjar Alfons som vill bygga en helikopter, men pappan grymtar bara ”akta dig för sågen”. Alfons gör allt för att få uppmärksamhet från fadern. När han ska lägga sig ropar han ständigt på honom och häller till och med ut vatten i sängen bara för att pappan ska komma till honom. Till slut räcker inte sådana trick, pappan kommer ändå inte och Alfons upptäcker då att denne har somnat på golvet i vardagsrummet.
Böckerna om Alfons är tänkta att vara hjärtevärmande och gulliga men handlar i själva verket om ett övergivet barn som söker tröst hos fantasivännen Mållgan. Förgäves väntar man som läsare på att barnavårdsnämnden ska knacka på dörren och fosterhemsplacera den lille krabaten.
De manliga förebilderna som visar vägen i en komplex verklighet och ger barnen styrka och vilja att ta sig an livets alla svårigheter är märkligt frånvarande i svensk barnlitteratur. Vårdnadshavarna i böckerna är i regel ensamma mammor, och när pappor finns med så delar de ofta flera av Alfons pappas karaktärsdrag. Meningen är väl att de ska framstå som glada och lite crazy, men i stället blir de valhänta, obeslutsamma och konflikträdda. Många framstår som mentalt instabila. Varför de tillåts representera män i allmänhet kan upplevas som ett mysterium, ända tills man inser att de flesta barnböckerna är skrivna av kvinnor och att utgivningen styrs av kvinnor i deras egenskap av bibliotekarier och bokrecensenter. När män porträtteras i böckerna blir det ofta illvilliga nidbilder.
Lite mer testosteron i barnlitteraturen skulle sitta fint.
***
Läs även: Bullerbyn – ett förlorat svenskt paradis
Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken
