Svenska Filminstitutet får på tok för mycket makt
Det är klokt att stötta filmer som görs på svenska i Sverige, men den svenska filmens egentliga problem är tystnadskulturen och bristen på konstnärlig frihet.
Bild: Andrew Stephan Lee / TT
Efter att filmutredningen presenterades var både filmbranschen och kulturredaktionerna nöjda med förslaget. En ny filmfond på 300 miljoner kronor ska inrättas av Svenska Filminstitutet. Filmfonden finansieras av biograferna, strömningstjänster och staten. Den fördelar produktionsincitament, stöd baserat på biljettintäkter samt något slags marknadsstöd.
Det hela är en rörig ommöblering som inte förändrar mycket. Förslaget centraliserar makten ytterligare till Filminstitutet utan att ta itu med de strukturella problem som utredningen knappt bemöter. Utredningen gör en gedigen kartläggning av den svenska filmmarknaden, men misslyckas med att gå till botten med krisens verkliga orsaker.
Förslaget tillmötesgår mycket av filmbranschens önskemål om ökade anslag och föreslår en del nya direktiv. Däribland att inhemska produktioner på svenska ska prioriteras. Man föreslår ett slags krav på språk och inspelningsplats som i dag saknas. Även Filminstitutet har gett uttryck för att man redan nu kommer göra sådana prioriteringar genom ett uttalande från Charlotta Denward som är chef för institutet produktionsstöd: “Vi kan liksom inte fortsätta att bekosta filmer som utspelar sig någon annanstans och som inte har någonting alls med oss att göra.”.
Jakob Lundström kritiserade Filminstitutet i Dagens Nyheter (28/2), han hävdar att eftersom vi lever i en globaliserad värld så ska de svenskar som gör film utomlands ha rätt till offentligt stöd. Ett ganska tveksamt resonemang då hela logiken bakom vår stödfinansiering är att svenskan är ett litet språk. Den kapitalintensiva filmkonsten behöver stöd från det offentliga för att inte utkonkurreras av större språk. Hela Filminstitutets “raison d'être” är en protektionism som bygger på att vi är få som talar svenska. Det var i alla fall så vår ofelbare ledare Harry Schein tänkte ut det hela åt oss en gång i tiden.
Världen har visserligen förändrats och globaliserats sedan dess, men svenska språket har inte växt särskilt mycket. Från det följer att svensk film på svenska är i större behov av skydd och stöd i en globaliserad värld, särskilt sätt till Filminstitutets begränsade resurser.
Trots detta tilldelas stöd allt oftare till filmer som utspelar sig i mindre utvecklade filmländer i Östeuropa, Mellanöstern och Sydamerika på andra språk än svenska. Att inte finansiera dessa filmer skulle vara “smygnationalism”, enligt Lundström. Men om dessa stöd begränsas enbart till regissörer och producenter med svensk nationalitet så är även det nationalism, för att inte säga “smygkolonialism”.
För det är sällan så att svenska filmskapare bor och verkar i dessa länder. De bor i Stockholm eller Göteborg och flyger in med europeiska medarbetare till utvecklingsländer där de får mycket för svenska pengar. Lokala auteurer som bor och verkar i dessa länder med betydligt mindre resurser får då hård konkurrens av svenskarna på den egna marknaden. Dessutom riskerar man att ta deras platser på internationella filmfestivaler där svenska produktioner upplevs av publiken som genuina uttryck från dessa länder. Man tar helt enkelt lokala filmskapares tolkningsföreträde samtidigt som man påverkar deras filmkultur med vad som ofta är ett europeiskt perspektiv och filmspråk.
Är det verkligen rimligt att svenska staten ska bekosta sådana filmexpeditioner samtidigt som man inte gör bra film på hemmaplan? Det går alldeles utmärkt att spela in tidlösa och allmängiltiga filmer i Sverige som berikar vår filmkultur, men då behövs betydligt högre verkshöjd och mer originalitet än vad svensk film i dag uppvisar. Man påstår att krav på språk och inspelningsplats “gör världen mindre” utan att se till eventuella alternativkostnader. Det stora namnet inom georgisk film är regissören Dea Kulumbegashvili men hennes filmer har ännu inte fått distribution i Sverige. För Kulumbegashvili har tyvärr inget svenskt pass och därför intresserar vi oss mindre för hennes konstnärskap.
Även Filminstitutets vd Anna Croneman gav sig in i debatten för att tillrättavisa Lundström i ett svar i DN (1/3). Croneman blev “illa berörd” av Lundströms kritik och anklagade honom för att vara illa påläst. Hon menar att Filminstitutet inte alls kommer prioritera bort utländska produktioner på utländska språk, så som Denward sade. Hon läxar upp Lundström, men utan att medge att Denwards uttalande var felaktigt.
Med den enorma påverkan som Filminstitutet kommer ha på svensk film kan man inte tillåtas att improvisera på det här sättet. Man måste koncentrera sig på sitt kärnuppdrag, vara tydlig med vad som gäller och återupprätta något slags förtroende. Man måste därför begränsa och fokusera sina stöd så att man skapar en jämlik spelplan och en fungerande meritokrati.
Jag förstår så klart att Croneman inte gillar att Filminstitutet anklagas för “smygnationalism” i DN (och nu “smygkolonialism” i Fokus), men hennes utspel visar oavsiktligt hela problemet med de rådande maktstrukturer som filmutredningen undviker att bemöta. Att Croneman personligen tar anstöt och tillrättavisar en enskild journalist är väldigt allvarligt. Svenska Filminstitutet uppvisar en skörhet som signalerar att man inte tolererar kritik eller meningsskiljaktigheter. Jag tror det är svårt för utomstående att föreställa hur obehagligt det är att verka i en bransch där ledaren för en stor statlig institution så lättvindigt och på felaktiga grunder kan läxa upp de som framför kritik. Man anar att det finns mycket större brister bakom Filmhusets betongväggar som ingen någonsin får höra om.
Jag håller inte med Lundström, men försvarar hans rätt att uttrycka sig utan att statens företrädare försöker få honom att rätta in sig i ledet. Det är inte Cronemans plats att debattera med journalister, filmarbetare eller publik som kritiserar Filminstitutet. På grund av den stora makt hon besitter måste hon kunna acceptera och tolerera olika åsikter, avstå från debatten till och med om någon kritiserat henne personligen. Det förstärker den tystnadskultur som redan råder i en mycket dysfunktionell bransch som inte kan återhämta sig under sådana omständigheter.
Jag hoppas det inte var Cronemans syfte, men hon lyckades till viss del tysta debatten. För trots hennes grova har få gått till Lundströms försvar eller tagit diskussionen vidare. Den kulturdebatt som aldrig blev av visar på behovet av att politiken tyglar Filminstitutet med tydligare direktiv och regler som förhindrar självcensur, tystnadskultur och som säkrar den konstnärlig friheten.
Axel Öhman är regissör och driver den oberoende kvartersbiografen Fågel Blå på Östermalm i Stockholm. Han tilldelades Marcus Wallenbergs stipendium för sina filmstudier vid Columbia åren 2013 – 2016.
***
Läs även: Svenskflaggad filmutredning i hamn
Efter att filmutredningen presenterades var både filmbranschen och kulturredaktionerna nöjda med förslaget. En ny filmfond på 300 miljoner kronor ska inrättas av Svenska Filminstitutet. Filmfonden finansieras av biograferna, strömningstjänster och staten. Den fördelar produktionsincitament, stöd baserat på biljettintäkter samt något slags marknadsstöd.
Det hela är en rörig ommöblering som inte förändrar mycket. Förslaget centraliserar makten ytterligare till Filminstitutet utan att ta itu med de strukturella problem som utredningen knappt bemöter. Utredningen gör en gedigen kartläggning av den svenska filmmarknaden, men misslyckas med att gå till botten med krisens verkliga orsaker.
Förslaget tillmötesgår mycket av filmbranschens önskemål om ökade anslag och föreslår en del nya direktiv. Däribland att inhemska produktioner på svenska ska prioriteras. Man föreslår ett slags krav på språk och inspelningsplats som i dag saknas. Även Filminstitutet har gett uttryck för att man redan nu kommer göra sådana prioriteringar genom ett uttalande från Charlotta Denward som är chef för institutet produktionsstöd: “Vi kan liksom inte fortsätta att bekosta filmer som utspelar sig någon annanstans och som inte har någonting alls med oss att göra.”.
Jakob Lundström kritiserade Filminstitutet i Dagens Nyheter (28/2), han hävdar att eftersom vi lever i en globaliserad värld så ska de svenskar som gör film utomlands ha rätt till offentligt stöd. Ett ganska tveksamt resonemang då hela logiken bakom vår stödfinansiering är att svenskan är ett litet språk. Den kapitalintensiva filmkonsten behöver stöd från det offentliga för att inte utkonkurreras av större språk. Hela Filminstitutets “raison d’être” är en protektionism som bygger på att vi är få som talar svenska. Det var i alla fall så vår ofelbare ledare Harry Schein tänkte ut det hela åt oss en gång i tiden.
Världen har visserligen förändrats och globaliserats sedan dess, men svenska språket har inte växt särskilt mycket. Från det följer att svensk film på svenska är i större behov av skydd och stöd i en globaliserad värld, särskilt sätt till Filminstitutets begränsade resurser.
Trots detta tilldelas stöd allt oftare till filmer som utspelar sig i mindre utvecklade filmländer i Östeuropa, Mellanöstern och Sydamerika på andra språk än svenska. Att inte finansiera dessa filmer skulle vara “smygnationalism”, enligt Lundström. Men om dessa stöd begränsas enbart till regissörer och producenter med svensk nationalitet så är även det nationalism, för att inte säga “smygkolonialism”.
För det är sällan så att svenska filmskapare bor och verkar i dessa länder. De bor i Stockholm eller Göteborg och flyger in med europeiska medarbetare till utvecklingsländer där de får mycket för svenska pengar. Lokala auteurer som bor och verkar i dessa länder med betydligt mindre resurser får då hård konkurrens av svenskarna på den egna marknaden. Dessutom riskerar man att ta deras platser på internationella filmfestivaler där svenska produktioner upplevs av publiken som genuina uttryck från dessa länder. Man tar helt enkelt lokala filmskapares tolkningsföreträde samtidigt som man påverkar deras filmkultur med vad som ofta är ett europeiskt perspektiv och filmspråk.
Är det verkligen rimligt att svenska staten ska bekosta sådana filmexpeditioner samtidigt som man inte gör bra film på hemmaplan? Det går alldeles utmärkt att spela in tidlösa och allmängiltiga filmer i Sverige som berikar vår filmkultur, men då behövs betydligt högre verkshöjd och mer originalitet än vad svensk film i dag uppvisar. Man påstår att krav på språk och inspelningsplats “gör världen mindre” utan att se till eventuella alternativkostnader. Det stora namnet inom georgisk film är regissören Dea Kulumbegashvili men hennes filmer har ännu inte fått distribution i Sverige. För Kulumbegashvili har tyvärr inget svenskt pass och därför intresserar vi oss mindre för hennes konstnärskap.
Även Filminstitutets vd Anna Croneman gav sig in i debatten för att tillrättavisa Lundström i ett svar i DN (1/3). Croneman blev “illa berörd” av Lundströms kritik och anklagade honom för att vara illa påläst. Hon menar att Filminstitutet inte alls kommer prioritera bort utländska produktioner på utländska språk, så som Denward sade. Hon läxar upp Lundström, men utan att medge att Denwards uttalande var felaktigt.
Med den enorma påverkan som Filminstitutet kommer ha på svensk film kan man inte tillåtas att improvisera på det här sättet. Man måste koncentrera sig på sitt kärnuppdrag, vara tydlig med vad som gäller och återupprätta något slags förtroende. Man måste därför begränsa och fokusera sina stöd så att man skapar en jämlik spelplan och en fungerande meritokrati.
Jag förstår så klart att Croneman inte gillar att Filminstitutet anklagas för “smygnationalism” i DN (och nu “smygkolonialism” i Fokus), men hennes utspel visar oavsiktligt hela problemet med de rådande maktstrukturer som filmutredningen undviker att bemöta. Att Croneman personligen tar anstöt och tillrättavisar en enskild journalist är väldigt allvarligt. Svenska Filminstitutet uppvisar en skörhet som signalerar att man inte tolererar kritik eller meningsskiljaktigheter. Jag tror det är svårt för utomstående att föreställa hur obehagligt det är att verka i en bransch där ledaren för en stor statlig institution så lättvindigt och på felaktiga grunder kan läxa upp de som framför kritik. Man anar att det finns mycket större brister bakom Filmhusets betongväggar som ingen någonsin får höra om.
Jag håller inte med Lundström, men försvarar hans rätt att uttrycka sig utan att statens företrädare försöker få honom att rätta in sig i ledet. Det är inte Cronemans plats att debattera med journalister, filmarbetare eller publik som kritiserar Filminstitutet. På grund av den stora makt hon besitter måste hon kunna acceptera och tolerera olika åsikter, avstå från debatten till och med om någon kritiserat henne personligen. Det förstärker den tystnadskultur som redan råder i en mycket dysfunktionell bransch som inte kan återhämta sig under sådana omständigheter.
Jag hoppas det inte var Cronemans syfte, men hon lyckades till viss del tysta debatten. För trots hennes grova har få gått till Lundströms försvar eller tagit diskussionen vidare. Den kulturdebatt som aldrig blev av visar på behovet av att politiken tyglar Filminstitutet med tydligare direktiv och regler som förhindrar självcensur, tystnadskultur och som säkrar den konstnärlig friheten.
Axel Öhman är regissör och driver den oberoende kvartersbiografen Fågel Blå på Östermalm i Stockholm. Han tilldelades Marcus Wallenbergs stipendium för sina filmstudier vid Columbia åren 2013 – 2016.
***
Läs även: Svenskflaggad filmutredning i hamn
