Svenskt kulturliv har allt att lära av Danmark

Att få stå på andras axlar. Uttrycket återkommer när Kasper Holten talar om sin kulturgärning och syn på konsten. Sedan 2018 är han chef för Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Det är en institution med anor. Byggnaden på Kongens Nytorv har varit i bruk sedan 1748 och dess symfoniorkester grundades 1448. Den är världens äldsta. Teaterns gamla scen kallas ”nationens festplats” och firade nyligen 150 år. Jubileet uppmärksammas i ett tv-program. Med på rundturen i huset går också drottning Margarethe, vars intresse för balett, klassisk musik, opera och teater är omvittnad. Inte bara som publik, utan också som skapande kraft. Listan på uppsättningar som drottningen ritat scenografi och kostymer till är lång. Nu är 84-åringen i färd med att designa en enorm dockteater för Det Kongelige. Den ska locka besökande skolelever in i teaterns magiska värld.  

När Kasper Holten beskriver sitt arbete, säger han att det går ut på att ”kratta institutionen” så att den klarar av sitt bildningsuppdrag och når ut. Var tredje dag har Det Kongelige Teater därför någon aktivitet eller uppvisning långt utanför Köpenhamn och de guldbeprydda byggnaderna.  

Holten och hans ensembler står, säger de, på axlarna av de diktare, kompositörer och koreografer som skapade stommen i den klassiska repertoaren. ”När vi spelar något av de traditionella verken så är det inte något vi uppfunnit, utan något vi får lov att bli en del av.”  Den som får tillgång till verket och kommer upp på mästarnas skuldror, ser längre och upptäcker annat än den som inte ges möjlighet att lyfta blicken. Däri ligger essensen i frasen och förhållningssättet.  Det är en förmån att förvalta arvet och en plikt att föra det vidare.   

För Holten är det en drivkraft att göra konsten tillgänglig. De klassiska verken, kanon om man så vill, sätter oss i förbindelse med det kollektiva minnet av mänskliga erfarenheter, säger han. Musiken, operan och teatern ger oss en tidsmaskin med vilken vi sammanlänkas med människor i det förflutna. De kände samma slags hjärtesorg, maktlöshet, rädsla och ensamhet som vi gör nu. Stor litteratur ger samma insikt och tröst. Så många som möjligt i det danska samhället ska beredas denna möjlighet, fortsätter han. Det är institutionernas skyldighet.  

Kasper Holten är ingen akademiker och ingen byråkrat, utan autodidakt regissör. Han kommer inte från en familj med hyllmeter av kulturellt kapital och vet av personlig erfarenhet att en stor konstupplevelse kan ge ett språk också för känslor utan logik och rationalitet. Det är därför vi har metaforer och liknelser. Men för att kunna avkoda dem, behövs träning. Rent konkret handlar det om att hjälpa de som tycker det är motigt att ta sig igenom de klassiska verken. Om man lyckas är belöningen stor: horisonten flyttar sig, världen växer och blicken skiftar fokus. Man förstår vad det är att vara människa.  

Det är något i Kasper Holtens sätt att tala om kraften i konsten som skiljer sig markant från den svenska debatten om kanon och klassiker. När regeringspartierna beslutade att utreda en svensk kulturkanon började institutionerna fäkta.  Svenska Akademien, Författarförbundet och diverse kulturpersoner var snabba med att varna för hela projektet. Blotta initiativet beskrevs av motståndarna som antidemokratiskt. Kanon är ”inpyrt med makt och maktutövning” hette det i en märklig manöver, som syftade till att säkra att klassisk bildning förblir en exklusivitet för de redan priviligierade. Här månar parnassen främst om sig själva, inte om övriga Sverige. Det är antitesen till den hållning som chefen för den finaste kulturinstitutionen i Danmark arbetar efter.  

Det kan ju vara att vi har något att lära av vår granne.

***

Läs även: Jag anar varför jag inte blev inbjuden till genusseminariet

Läs även: Inte en offerkofta så långt ögat når