Sverige borde se ut mer som Frankrike

Vi formar våra byggnader och sedan formar byggnaderna oss. Så sade Winston Churchill 1943 i House of Lords, när han argumenterade för att det sönderbombade underhuset skulle återuppbyggas exakt som tidigare. Det kan verka som en självklarhet att människor mår och fungerar bättre i vackra miljöer. Bygger man stadsdelar på ett sätt som människor inte uppskattar kommer de som kan undvika att flytta dit, och de som får möjlighet kommer att flytta därifrån.  

Kvar blir de som av olika anledningar inte har något val. På sådana platser ackumuleras ekonomiska och sociala problem. Det är med andra ord ingen slump att de områden som präglas av högst kriminalitet, etnisk och social segregering, drogmissbruk och arbetslöshet, i stor utsträckning sammanfaller med den storskaliga modernismens arkitektur och stadsplanering. 

Under andra halvan av 1800-talet blev Paris den stora förebilden vad gäller arkitektur och stadsplanering, världen över. Från Budapest till Buenos Aires byggdes pampiga kvartersstäder, med breda esplanader och avenyer. I Sverige omsattes välståndet som den snabba industrialiseringen förde med sig från näringsfrihetens införande 1866 i pampiga stenstäder, från Sundsvall i norr till Malmö i söder.  

I Stockholm byggdes större delen av dagens innerstad – Östermalm, Vasastaden, Kungsholmen och stora delar av Södermalm – inom loppet av ett årtionde 1880-1890, med Paris som förlaga. Gävle återuppbyggdes efter stadsbranden 1869, som ett Paris i miniatyr. För att understryka varifrån man hämtat inspirationen byggdes den nya stadsteatern med l’Opera Garnier som förlaga, och den nya stadsparken döptes till Boulognerskogen. Dessa kvartersstäder är tillsammans med de trädgårdsstäder som byggdes under de följande årtiondena alltjämt de populäraste miljöerna att bo i, medan efterkrigstidens storskaliga förortsbebyggelse hamnar längst ned på människors önskelistor. 

Trots att vi sitter med facit i hand och vet vilken typ av stadsmiljöer som leder till vilken typ av utveckling är dagens planarkitekter, politiker och byggherrar fast i den stadsplaneringsfilosofi som varit dominerande under andra halvan av 1900-talet. Den svenska utvecklingen mot segregerade förorter präglade av utanförskap och social utslagning påminner i flera avseenden om den franska något decennium tidigare.  

Återuppbyggnaden av de franska städerna efter det andra världskrigets förödelse, som delvis finansierades med pengar från Marshallplanen, följde i huvudsak modernismens idéer. Under 1950- och 60-talen byggdes ett antal nya stadsdelar samt flera helt nya städer, villes nouvelles, influerade av Le Corbusiers principer. En slags föregångare till det svenska miljonprogrammet, med den skillnaden att när det svenska miljonprogrammet byggdes fanns redan erfarenheter från flera andra länder, bland annat Frankrike och USA, som visade vad denna typ av stadsmiljöer skulle leda till. 

I dag, när efterkrigstidens sovstäder är i trängande behov av renovering, tycks många beslutsfattare tro att man måste fortsätta på den inslagna vägen, renovera det gamla fastighetsbeståndet och rentav bygga nytt enligt samma principer. Det finns dock kommuner som har valt att bryta den negativa spiralen. En sådan är Le Plessis-Robinson, drygt sex kilometer sydväst om centrala Paris. Le Plessis-Robinson styrdes efter andra världskriget av kommunistpartiet, som lät uppföra storskaliga hyreskaserner i modernistisk stil.  

På 1980-talet levde tre fjärdedelar av kommunens 21 000 invånare i sådana social housing-projekt. Fyra av fem kommersiella lokaler stod outhyrda, och kommunen var barskrapad. Efter 46 år tröttnade invånarna på det kommunistiska styret och dess verkningar och 1989 valdes den blott 33-årige republikanen Philippe Pemezec till borgmästare, och valde att gå till botten med kommunens problem genom ett ambitiöst stadsomvandlingsprogram.  

Vid sin sida hade Pemezec den berömde arkitekten och stadsplaneraren François Spoerry, kanske mest berömd för att ha designat den neoklassiska badorten Port Grimaud utanför Saint Tropez på den franska rivieran under 1960-talet. Precis som i Port Grimaud skedde omdaningen av Le Plessis-Robinson i traditionell stil, såväl arkitektoniskt som stadsplaneringsmässigt. I den första etappen byggdes ett helt nytt centrum, med en traditionell, urban stadsplan och hus i neoklassisk stil, med bostäder för 2 000 personer (varav en tiondel i sociala lägenheter) , ett nytt administrationskomplex, skolor, postkontor, ett marknadstorg och ett underjordiskt parkeringsgarage. 

Kommunisterna motsatte sig stadsomvandlingen, men 1995 vann Pemezec en jordskredsseger och kunde fortsätta lyfta kommunen genom att ersätta de gamla hyreskasernerna med trädgårdsstäder i klassisk stil. Efter tjugo år av stadsomvandling kunde konstateras att de kurvor som tidigare pekat nedåt hade vänt uppåt. Företag etablerade sig i kommunen, som nu hade två kommersiella centra, sammanlänkade med promenadstråk, och arbetslösheten hade halverats. Invånarna verkar nöjda, åtminstone har de fortsatt att ge Republikanerna sitt förtroende ända fram till i dag.  

Le Plessis-Robinson betraktas i dag som ett av de mest lyckade exemplen på strömningen new urbanism, som syftar till att återupprätta den klassiska kvartersstaden, och har vunnit flera priser. Värt att notera är att tätheten är högre i Le Plessis-Robinson än i ett genomsnittligt franskt höghusområde. Att bygga traditionell stenstad skapar inte bara mer attraktiva miljöer för människor och företag, det är också ett mer effektivt sätt att använda dyrbar mark.  

Exemplet Le Plessis-Robinson borde vara en inspirationskälla för alla kommunpolitiker som brottas med de negativa konsekvenserna av efterkrigstidens misslyckade stadsbyggnadsidéer. Bara för att en kommun i dag är full av nedgångna lamellhus i betong, betyder det inte att den måste vara det i morgon. Haussmanns idéer för Paris som var stilbildande för hela världen under det sena 1800-talet håller än i dag, medan efterkrigstidens förorter främst fungerar som avskräckande exempel. Med Le Plessis-Robinson kan Frankrike återta rollen som förebild på stadsbyggnadsområdet.

Läs även: Nej, arkitekturen måste inte spegla sin samtid

Läs även: Nationalromantiken förtjänar återupprättelse