Sveriges 62 år som slavnation
Historikern Fredrik Thomasson ger en bild av livet i den svenska slavkolonin S:t Barthélemy. Det är ett pionjärarbete.
Bara den som levt under en sten det senaste decenniet kan ha undgått det faktum att den västerländska historien har placerats i den åtalades stol. I centrum för denna uppgörelse står den transatlantiska slavhandeln och de amerikanska kolonierna. Att dessa debatter förs i ett land som USA, präglat av en flerhundraårig slavekonomi, är varken underligt eller svårbegripligt. I vissa delstater har slaveriets historiska arv varit en omedveten del av det fysiska landskapet med byggnader, statyer och namn på slavägare inskrivna i landskapet.
Jag förbryllades till exempel själv över att geografiinstitutionen vid University of North Carolina i Chapel Hill fortfarande, när jag besökte den för att föreläsa 2010, var uppkallad efter William L. Saunders. Saunders var under 1800-talet en ledande gestalt inom Ku Klux Klan och universitetets styrelse anförde bland annat hans position inom KKK när de namngav Saunders Hall efter honom på tjugotalet.
Som så ofta när det amerikanska kulturkriget tar klivet över Atlanten till Sverige har vad som i dess rätta sammanhang varit lättbegripligt blivit underligt. Spåren efter den transatlantiska slavhandeln är få i det svenska landskapet, vilket inte innebär att de inte existerar. Men att hävda att Sverige skulle ha varit en betydande deltagare i slavhandeln i paritet med de stora kolonialmakterna Storbritannien, Frankrike, Portugal och Spanien leder onekligen tanken fel. Därmed inte sagt att Sverige inte försökte att bli en betydande del av den transatlantiska slavhandeln.
Vi har vetat alldeles för lite om den karibiska ö via vilken Sverige under 62 år var en slavnation. Nu föreligger vad som i många stycken kan beskrivas som en pionjärinsats, historikern Fredrik Thomassons Svarta S:t Barthélemy: människoöden i en svensk koloni 1785–1847. Thomasson är den förste att grundligt gå igenom kolonins arkiv. Detta lämnades kvar på ön när svenskarna överlät den till Frankrike 1878 och det förflyttades 1971 till de franska nationalarkivens kolonialavdelning – Archives nationales d’outre-mer – i Aix-en-Provence. Arkivet består av cirka 300 000 icke-genomgångna manuskriptsidor.
Det var Gustav III som förhandlade med Frankrike om att i utbyte mot franska handelsrättigheter i Göteborg få ta över S:t Barthélemy. Överlåtelsen av kolonin ägde rum i juli 1784. Salomon von Rajalin utsågs till öns förste guvernör och den 4 december avseglade fregatten Sprengporten från Göteborg mot S:t Barthélemy. Den 6 mars 1785 anlöpte den hamnen i huvudorten som fram till dess hade hetat Le Carénage, men som i samband med överlämnandet bytte namn till Gustavia.
När svenskarna anlände uppgick öns befolkning till cirka 750 personer varav 281 var slavar. S:t Barthélemy var, till skillnad från flera av de närliggande öarna, inte lämpad för jordbruk i stor skala. Man hade till exempel återkommande problem med färskvattnet på ön.
Huvudsyftet i Svarta S:t Barthélemy är att beskriva livet på ön från det att Sverige övertog kolonin till dess att slaveriet upphörde 1847. S:t Barthélemy förblev en svensk koloni fram tills 1878 då ön återgick till Frankrike. Thomasson använder sig främst av domstolsprotokoll. De rättsfall han behandlar ger oss en nyanserad inblick i hur livet kunde te sig i ett slavsamhälle.
När svenskarna tog över stadfästes att svensk lag skulle gälla på ön, men den svenska lagen från 1734 fungerade inte i ett slavsamhälle. Von Rajalins efterträdare som guvernör, Pehr Herman Rosenstein, införde i juni 1787 en förordning som var en förkortad och något förändrad version av en fransk lag från 1783, en del av de franska slavlagarna som är mer kända som code noir. Rosensteins lag kom att i detalj reglera slavarnas och de fria svartas liv på ön.
Domstolen i Gustavia var densamma för öns slavar, fria svarta och vita. Protokollen i arkivet innehåller rättsfall som berör alla tre kategorierna. Slavar var inte rättsliga subjekt och saknade de rättigheter som de två andra kategorierna besatt, men brott mot slavar kunde avhandlas i domstolen. Det var till exempel noggrant reglerat vilka förpliktelser en slavägare hade gentemot sina slavar och det var förbjudet för slavägare att straffa sina slavar hur som helst. Det blir emellertid snabbt tydligt hur genomreglerad slavarnas tillvaro var.
Rosensteins lagar styrde till exempel när en slav fick vara ute, var och när de fick uppträda maskerade (kopplat till den karnevaliska traditionen), och när de fick ha allmänna sammankomster. Samtidigt är det också tydligt att S:t Barthélemy skilde sig åt från andra slavsamhällen i Karibien.
En tydlig skillnad var andelen slavar. På ön Saint-Domingue vid tiden för revolutionen 1789 uppgick slavpopulationen till fler än 400 000 slavar som styrdes av cirka 30 000 vita. I jämförelse bestod S:t Barthélemys befolkning åren kring 1800 av cirka 6000 innevånare varav hälften var antingen slavar eller fria svarta. Den andra stora skillnaden mellan den svenska kolonin och flera av de andra karibiska kolonierna var att det aldrig inträffade ett fullskaligt slavuppror på S:t Barthélemy.
BOKFAKTA:
Svarta S:t Barthélemy: människoöden i en svensk koloni 1785–1847
Författare: Fredrik Thomasson
Förlag: Natur & Kultur
Thomasson har skrivit en viktig bok om en allt annat än stolt period i Sveriges historia. Han noterar mycket riktigt att den svenska slavhistorien hade kunnat se mycket annorlunda ut hade kronprins Karl Johan lyckats säkra svensk kontroll över närliggande Guadalupe, en koloni mer lik Saint-Domingue än S:t Barthélemy.
Det är omöjligt att inte dela Thomassons önskan att kunskap om Sveriges historia som slavnation ska bli mer känd och komma att utgöra en del av vår historiska självförståelse. Samtidigt bör vi inte heller överdriva vår betydelse för den transatlantiska slavhandeln.
Toppbild: S:t Barthelemy cirka 1865. Fotograf okänd.
***
Läs fler bokrecensioner i Fokus:
