Sveriges okända superstjärna

Det är trångt, mörkt och rökigt i lokalen. Caroline Hendersons dova stämma fyller rummet. Publiken sitter på udda stolar, på golvet, eller står där det finns plats. Någon blundar, andra rör kroppsdelar i takt med musiken. En fot, ett finger, eller ett huvud, som blir till en del av föreställningen. Hon har en röst som av jazzälskare jämförts med såväl Billie Holiday som Ella Fitzgerald, och hon varvar tolkningar av de stora klassikerna med eget material. Urban jazz kallar hon det själv.

Dagen före uppträdandet träffas vi på ett hotell ett stenkast från Alexanderplatz. Caroline Henderson spelar en av huvudrollerna i en dansk teateruppsättning på besök i Berlin, och passar samtidigt på att ge en konsert. Det är säsongens sista, som sätter punkt för ännu ett succéartat år. Vi börjar prata om hur hon är superstjärna i Danmark, dit hon flyttade tidigt 80-tal, och firad i stora delar av Europa, men i princip helt okänd i Sverige.

– Ja, det är lustigt, men det har aldrig funnits något intresse för mig i Sverige. Jag minns en gång för snart tio år sedan när jag skulle sjunga på en scen utanför Berns i Stockholm. Jag sa till min familj att de kunde komma backstage efteråt så vi kunde ses, men det hade jag inte behövt, det var nämligen bara de som var där. Det är tur att jag har en stor familj, säger hon och skrattar.

Hon berättar att hon enbart i Danmark har sålt »lite över en miljon plattor« och fått »åtta, nio grammisar«. Sju av dem fick Caroline Henderson 1995 för sitt första soloalbum »Cinemataztic« som markerade övergången från en framgångsrik popprinsessa i den danska duon Ray Dee Ohh i slutet av 80-talet, till den mogna jazzsångerska hon är i dag.

Caroline Henderson har haft ett händelserikt liv. Mamma Gunilla, som blev vald till Stockholms lucia på 50-talet, lyckades chocka sin övre medelklassfamilj från Saltsjöbaden, när hon 1961 blev gravid med en amerikansk svart jazzmusiker på turné i Sverige.

– Något värre hade hon inte kunnat hitta på, men mamma var nog lite naiv och trodde alltid att allt skulle ordna sig. Men det var en farlig tid, konstaterar hon, och syftar på tiden då familjen bodde i New York.

En gång, när Caroline var tre år, lämnades hon av sin chica mamma på ett hotell tillsammans med några flickor som också bodde där. En mer välklädd treåring hade barnvakterna troligtvis aldrig sett, för när mamman kom tillbaka hade de stulit alla hennes kläder och smycken. Hon satt där ensam, i bara blöjan.

I slutet av 60-talet bodde familjen några år i Philadelphia, där Caroline Henderson gick i en skola för svarta och blev retad för att hon var så vit. Sedan bodde de en tid i Paris, där morföräldrarna levde. Tidigt 70-tal gick flyttlasset till Stockholm. Då fick Caroline Henderson känna på ett annat utanförskap; att var brun i ett annars väldigt vitt Sverige.

– Det var rätt jobbigt att ständigt få höra »guuud, vilken bra svenska du pratar«. Jag kände mig aldrig riktigt hemma i Stockholm, och svensk blev jag nog egentligen först när jag flyttade till Danmark.

Det gjorde hon redan 1982. Planen var att hon skulle flytta tillbaka till USA, och innan dess hämta upp en biljett som pappan lämnat henne i Köpenhamn. Men när hon kom dit fanns den inte där. Då bestämde sig Caroline för att jobba ihop de pengar hon behövde i den danska huvudstaden. 25 år senare är hon fortfarande kvar.

– Danmark var så mycket mer kontinentalt. Sedan gifte jag mig och skaffade barn, och när vi väl skilde oss kände jag att det var viktigt att jag inte upprepade mina föräldrars misstag. Jag har flyttat hela mitt liv, och alltid känt mig rotlös. Jag vill inte ge mina barn samma skit, så jag stannade.

En annan anledning till att Caroline blev kvar var att karriären snabbt tog fart. På frågan hur känd hon är i Danmark, i svenska kändistermer mätt, får jag först ett gapskratt till svar.

– Vilken svår fråga! Alla vet nog vem jag är. Men vad ska jag säga, jo, jag är nog lika känd som Lena Philipsson.

Caroline Henderson spelar även teater. Förra året fick hon rollen som den amerikanska jazzsångerskan Gloria Cole i den spanska filmen »Todos amamos a Gloria Cole« (»Vi älskar alla Gloria Cole«) – trots att hon inte kunde ett ord spanska. Hon blev förvånad när regissören Manuel Lombardero kontaktade henne.

– Jag trodde nästan först att det var en porrfilm när han ringde. Men Manuel Lobardero hade gått igenom jazzhyllan på Fnac i Madrid, och fastnat för mina skivor. Så det var bara att börja plugga spanska, säger hon.

Något hon gjorde så bra att journalisterna inte trodde sina öron när hon på presskonferensen inte förstod deras frågor. De hade ju själva hört henne prata spanska.

– De säger att jag låter bra, men jag lärde in mina repliker, så mycket mer kan jag inte, säger Caroline och tillägger att filmen kammade hem tre priser på filmfestivalen i Malaga, bland annat för bästa musik.

I mars väntar en ny skiva, följd av ännu en turné till bland annat Holland, Spanien och Polen, där det blev näst intill kravaller bland fansen senast hon uppträdde, då alla ville försäkra sig om en plats. Kanske bär det av till Sverige också – om det skulle finnas intresse.

– Jag skulle faktiskt tycka att det vore väldigt roligt. Jag märker att jag blir otroligt svensk när det gäller viktiga saker. Jag gifte mig exempelvis i den svenska kyrkan i Köpenhamn i augusti.

Det var det enda stället jag kunde tänka mig att göra det på, och trots alla år i Danmark är det fortfarande svenska jag skäller på när jag blir arg, säger Caroline Henderson, som erkänner att hon efter ett kvarts sekel fortfarande inte kan räkna på danska.