Kultur

Han är Sveriges okände Hollywoodstjärna

Publicerad 2017-09-09

Det började med en animerad film om en kille och en tjej och deras komplex för sina kroppar. David F Sandberg hann knappt lägga upp den på Youtube innan den blev viral. Två miljoner visningar, bara sådär. Sedan hände inte så mycket. Inte förrän han och hustrun Lotta Losten skickade in en två minuter lång film till en skräckfilmstävling.

Det var då samtalen från Hollywood började komma, och en dröm Sandberg närt sedan barnsben tog fart.

För bara några veckor sedan hade hans andra Hollywoodfilm premiär: uppföljaren till skräckfilmen »Annabelle«. Knappt utkommen från klipprummet arbetar han redan på sin tredje rulle, superhjälterullen »Shazam«. Enligt David F Sandberg blir den produktionen både större och dyrare än något han gjort.

– Jag tyckte att »Annabelle« var en skön budgetnivå att arbeta på, även om det var lågbudget för att vara Hollywood. Men det blir kul att testa på en högre nivå också. Jag vill se hur långt jag kan ta det här, se hur stor film de låter mig regissera.

Resan till Hollywood är värdig en film i sig. Fram till för ett par år sedan bodde David och Lotta i en lägenhet i Olskroken i Göteborg. Namnet David F Sandberg var fortfarande relativt okänt i filmvärlden. Hans kortfilmer hade lett till en del påhugg och David hade vid flera tillfällen presenterat sina filmidéer för Svenska filminstitutet, SFI, men gång på gång fått nobben. Skräckfilm var inte SFI:s grej, dessutom tyckte filmkonsulenterna att David var alldeles för oerfaren. När han i stället sökte pengar avsedda för nybörjare var svaret att han var för gammal.

– Då var frågan: Vad gör jag nu? Vi hade en kamera och lite utrustning jag köpt på mig genom åren och började filma hemma i lägenheten. Det blev »Lights Out«.

I korthet går filmen ut på att Lotta Losten ser ett monster uppenbara sig varje gång hon släcker ljuset. Budgeten var i princip noll, men publiken älskade vad den såg. »Lights Out« spreds på nätet och snart satt han i förhandlingar med produktionsbolag i Hollywood. De ville göra långfilm av Davids kortfilm. Han fick 5 miljoner dollar att röra sig med, vilket är småpotatis i Hollywood, men betydligt mer än han någonsin arbetat med tidigare. Totalt spelade filmen in 150 miljoner dollar – och vips öppnades nästa dörr: till skräckfilmen »Annabelle: Creation«.

Sandbergs uppföljare har än så länge fått ett positivt mottagande. Värre var det för originalet som kom för några år sedan. »Annabelle«, i regi av John R Leonetti, sågades och utnämndes av en filmsajt till det årets sämsta skräckfilm. Sandberg valde att se kalkonbetygen som något positivt.

– Manuset var så annorlunda från originalet och så tänkte jag att det kunde vara en fördel att göra en uppföljare på en film som inte var så uppskattad. Det kunde ju bara bli bättre, säger han.

Kärleken till skräck föddes när David F Sandberg som ung fick låna sin pappas vhs-kamera och gjorde film med sina kompisar i skogarna utanför Jönköping. I början av 00-talet följde en trend inom skräckgenren som kallades »torture porn«. Ju mer blod och våld, desto bättre.

– Det är en stil jag inte gillar. Nu för tiden bygger filmerna mer på övernaturliga saker, som inte nödvändigtvis innebär en massa blod. Det är mer min stil.

En fördel med en mer subtil skräckstil är att det går att göra film som fungerar för bio med ganska lite pengar. Det gör att förutsättningarna för blivande filmskapare är som bäst just nu, anser han.

– Det går att göra intressanta saker med liten budget. Kamerorna är så bra och man kan använda gratisprogram för att sätta ihop filmerna. Man behöver inte ha andra som betalar och säger vad man ska göra.

Namnet David Sandberg kan tyckas förvirrande för läsare med koll på svenska filmregissörer. Är det samma kille som gjorde den 80-talsinspirerande actionfilmen »Kung Fury«? Svaret är nej. Men lustigt nog är det en vän, och före detta kollega, till David F Sandberg.

– När jag gick med i regissörsfacket hade jag kunnat ta bara David Sandberg, men jag tänkte att hans »Kung Fury« kom ut före »Lights Out«, så då lade jag helt enkelt till ett F.

Samtalet med David F Sandberg sker över telefon. Ljudet är fördröjt och klipps av ibland. Ändå hör man tydligt hur hans röst utstrålar självförtroende: han tar god tid på sig att svara på frågorna och låter emellanåt som en utomstående betraktare av sin egen livshistoria. Så har det inte alltid varit. De första veckorna i Hollywood var omvälvande för den svenske regissören. Vissa i teamet runt honom gillade inte att bli styrda av en »nybörjare«.

– De hade alla jobbat på stora filmer och så kom jag där, som inte gjort någonting, och sa till dem vad de skulle göra. Det blev friktion och de första veckorna var jag ganska deprimerad, berättar han.

Med en tredje film på gång har produktionsbolaget gett honom utrymme att själv välja sitt team och han börjar sakteligen vänja sig vid att vara »the big boss«. Något han däremot inte har vant sig vid är att bli uppassad. Saker som att få stora påsar av de godissorter han plockar ur godisskålarna, och att hans bil alltid är fulltankad efter jobbet. Sådant leder bara till divalater, förklarar han.

– De uppmuntrar verkligen till sådant beteende här, men det är inget man vill vänja sig vid.

Diskussionerna med produktionsbolaget New Line om att David F Sandberg ska regissera »Shazam« har enligt tidningen Variety pågått en tid. Genrebytet innebär ny opröva mark för David F Sandberg, men inte att han lämnar skräckspåret för gott.

– Det kommer inte att bli en skräckfilm, även om jag vill fortsätta inom skräck. Lotta och jag talar just nu om att göra en tv-serie i skräckgenren och vi skriver även på nya filmmanus. Men jag vill testa annat också, science fiction, komedi.

– Vi har gått från nollbudgetkortfilm direkt till Hollywood, det känns som om vi har hoppat över ett steg, och det skulle vara roligt att göra film hemma i Sverige. Samtidigt vill man ju inte gå bakåt nu.

Du fick kämpa länge innan din möjlighet kom. Tvivlade du någonsin på att du skulle lyckas?

– Nej, jag har alltid räknat med att något måste hända vid något tillfälle. Det är inget man har velat säga i Sverige, att man vill till Hollywood och jobba med långfilm, då hade folk trott att man var dum i huvudet.

– Men nu kan jag erkänna: Det var det här jag ville.