Ta tillbaka skyltarna – skärmar och teknik är i vägen på museerna
Lars Anders Johansson gläds över att de politiska pekpinnarna nu rensas bort, men saknar de gamla hederliga dioramorna och förklarande skyltarna.
Bild: Hendrik Zeitler / Nordiska museet
Så kom jag äntligen iväg till Nordiska Museet och besåg den hyllade nya permanenta utställningen Nordbor. Eller nya och nya förresten, den invigdes för snart ett år sedan, och då gjorde jag ett försök att se den i samband med kulturnatten, men gav upp till följd av den stora mängden besökare. Men nu var jag alltså där.
Utställningen, som skildrar 500 år av svensk kulturhistoria, har överlag fått ett mycket fint mottagande av branschen och i pressen. Och visst är det första intrycket imponerande, inte minst omfattningen. Nordbor upptar hela det översta våningsplanet i Nordiska Museets renässanspalats på Djurgården, en av Stockholms mest imposanta byggnader. Besökaren vandrar motsols genom salarna i en kronologisk framställning som tar sin början vid sekelskiftet 1500 och sträcker sig fram till våra dagar.
Mängden föremål är ögonbedövande och presentationen suggestiv och smakfull. Kuratorerna har arbetat med form och färg och ljussättning på ett lyckat sätt. En positiv överraskning var också att utställningen innehöll betydligt färre samtidsnervösa politiska pekpinnar än vad man hade kunnat befara. Utöver ett något oproportionerligt och stundtals missvisande fokus på det samiska arvet, något som utställningen också kritiserats för då andra ursprungsbefolkningar hamnat i skymundan, var där få uppenbara spår av politisk korrekthet.
Ju längre in i utställningen jag kom desto mer tydligt blev det att det var något väsentligt som saknades, närmare bestämt förklarande skyltar vid föremålen. Nordbor lutar sig tungt mot de tekniska lösningarna, som den pekskärm som fanns i varje rum, möjligheten att läsa utställningstexterna på museets hemsida i sin mobil samt audioguiden. Ingen av dessa lösningar var dock särskilt tillfredsställande.
Det var inte hållbart att för varje föremål som väckte ens intresse börja scrolla i mobilen alternativt ställa sig i kön till pekskärmen. Följden blev att mycket väsentlig information gick förlorad. Den som inte vill ägna sig åt frenetiskt scrollande riskerar således att missa att dödsmasken var Bellmans och den svarta kostymen Per Albins. En liten skylt med titel, nummer och tidsangivelse vid varje föremål hade gjort en stor skillnad. Inte heller audioguiden täckte upp för detta, eftersom den bara flyktigt berörde en liten bråkdel av föremålen.
Följden av detta blev att utställningen efter hand snarare kändes som en konstinstallation där de utställda föremålen utgjorde rekvisita snarare än huvudnummer. Som pedagogiskt grepp var det minst sagt kontraproduktivt och jag fruktar att de som jag uppfattar som de viktigaste målgrupperna för en sådan utställning - skolbarn och utländska besökare - inte kommer att lämna Nordiska Museet särskilt mycket klokare på svensk och nordisk kultur och historia.
Ett pedagogiskt grepp jag saknar från den gamla utställningen är dioramor där man försökt skapa miljöer för ett presentera föremålen i ett sammanhang. Jag minns den tidigare permanenta utställningen på Nordiska Museet som lite tråkig, men frågan är om inte Nordbor riskerar att sämre motstå tidens tand, när nyhetens behag väl har lagt sig.
När jag besökte ArkDes på Skeppsholmen efter att de gjort om sin permanenta utställning frågade jag var alla modellerna över arkitekturhistorien hade tagit vägen fick jag svaret att de ändå bara hade visats “av pedagogiska skäl”. Som att jag borde ha förstått att pedagogik inte var något som museer med självaktning borde ägna sig åt.
En liknande upplevelse hade jag för några år sedan när Länsmuseet Gävleborg gjort om sin permanenta utställning, rivit de gamla dioramorna över livet i Gävle förr och gömt undan merparten av föremålen i magasin för att ersätta dem med skärmar. Man får intrycket att många museer är rädda för att fokus på föremålen riskerar att uppfattas som mossigt och gammaldags och därför inte imponera på recensenter och branschkollegor, men att man i sin iver att förnya sig glömmer bort sitt pedagogiska uppdrag och sina viktigaste målgrupper.
***
Läs även: Gör Amerika vackert igen!
Så kom jag äntligen iväg till Nordiska Museet och besåg den hyllade nya permanenta utställningen Nordbor. Eller nya och nya förresten, den invigdes för snart ett år sedan, och då gjorde jag ett försök att se den i samband med kulturnatten, men gav upp till följd av den stora mängden besökare. Men nu var jag alltså där.
Utställningen, som skildrar 500 år av svensk kulturhistoria, har överlag fått ett mycket fint mottagande av branschen och i pressen. Och visst är det första intrycket imponerande, inte minst omfattningen. Nordbor upptar hela det översta våningsplanet i Nordiska Museets renässanspalats på Djurgården, en av Stockholms mest imposanta byggnader. Besökaren vandrar motsols genom salarna i en kronologisk framställning som tar sin början vid sekelskiftet 1500 och sträcker sig fram till våra dagar.
Mängden föremål är ögonbedövande och presentationen suggestiv och smakfull. Kuratorerna har arbetat med form och färg och ljussättning på ett lyckat sätt. En positiv överraskning var också att utställningen innehöll betydligt färre samtidsnervösa politiska pekpinnar än vad man hade kunnat befara. Utöver ett något oproportionerligt och stundtals missvisande fokus på det samiska arvet, något som utställningen också kritiserats för då andra ursprungsbefolkningar hamnat i skymundan, var där få uppenbara spår av politisk korrekthet.
Ju längre in i utställningen jag kom desto mer tydligt blev det att det var något väsentligt som saknades, närmare bestämt förklarande skyltar vid föremålen. Nordbor lutar sig tungt mot de tekniska lösningarna, som den pekskärm som fanns i varje rum, möjligheten att läsa utställningstexterna på museets hemsida i sin mobil samt audioguiden. Ingen av dessa lösningar var dock särskilt tillfredsställande.
Det var inte hållbart att för varje föremål som väckte ens intresse börja scrolla i mobilen alternativt ställa sig i kön till pekskärmen. Följden blev att mycket väsentlig information gick förlorad. Den som inte vill ägna sig åt frenetiskt scrollande riskerar således att missa att dödsmasken var Bellmans och den svarta kostymen Per Albins. En liten skylt med titel, nummer och tidsangivelse vid varje föremål hade gjort en stor skillnad. Inte heller audioguiden täckte upp för detta, eftersom den bara flyktigt berörde en liten bråkdel av föremålen.
Följden av detta blev att utställningen efter hand snarare kändes som en konstinstallation där de utställda föremålen utgjorde rekvisita snarare än huvudnummer. Som pedagogiskt grepp var det minst sagt kontraproduktivt och jag fruktar att de som jag uppfattar som de viktigaste målgrupperna för en sådan utställning – skolbarn och utländska besökare – inte kommer att lämna Nordiska Museet särskilt mycket klokare på svensk och nordisk kultur och historia.
Ett pedagogiskt grepp jag saknar från den gamla utställningen är dioramor där man försökt skapa miljöer för ett presentera föremålen i ett sammanhang. Jag minns den tidigare permanenta utställningen på Nordiska Museet som lite tråkig, men frågan är om inte Nordbor riskerar att sämre motstå tidens tand, när nyhetens behag väl har lagt sig.
När jag besökte ArkDes på Skeppsholmen efter att de gjort om sin permanenta utställning frågade jag var alla modellerna över arkitekturhistorien hade tagit vägen fick jag svaret att de ändå bara hade visats “av pedagogiska skäl”. Som att jag borde ha förstått att pedagogik inte var något som museer med självaktning borde ägna sig åt.
En liknande upplevelse hade jag för några år sedan när Länsmuseet Gävleborg gjort om sin permanenta utställning, rivit de gamla dioramorna över livet i Gävle förr och gömt undan merparten av föremålen i magasin för att ersätta dem med skärmar. Man får intrycket att många museer är rädda för att fokus på föremålen riskerar att uppfattas som mossigt och gammaldags och därför inte imponera på recensenter och branschkollegor, men att man i sin iver att förnya sig glömmer bort sitt pedagogiska uppdrag och sina viktigaste målgrupper.
***
Läs även: Gör Amerika vackert igen!
