Talande tystnad om akademisk ofrihet
Universitetet och högskolor tycks ha acceptans för åsiktsförtryck om det kommer från rätt håll.
Hotet mot den akademiska friheten kommer främst från höger. Det kommer utifrån, inte inifrån. Och absolut inte från någon woke-vänster.
Det beskedet ger flera högskolor och universitetet till myndigheten Universitetskanslersämbetet (UKÄ), som fått i uppdrag av utbildningsminister Mats Perssons (L) att utreda den akademiska friheten. Detta efter ett antal uppmärksammade fall av cancelkultur inom svensk högskola. Ändå är dessa fall nästan helt frånvarande i remissvaren, som jag har gått igenom.
I yttrande efter yttrande upprepas att den akademiska friheten har ett utmärkt lokalt skydd, eftersom det finns en hel räcka stadgar, visioner och värdegrundsdokument med diarienummer som vaktar och värnar den. Sedan finns ju kollegialiteten som styrform, försäkrar lärosätena vidare. Den står som en garant för akademisk frihet. Kollegialiteten är en levande kultur, sägs det, som ger den akademiska vardagen sin arbetsform. Om det ändå vore så väl.
Sanningen är att styrningen av dagens universitet främst präglas av New Public Management-idéer, normstyrning och mäktiga human resources-avdelningar (HR). Där är man väl förtrogen med diskrimineringslagen och lyder handläggningsordningar som marinerats i normkritik och intersektionell teori. I flera fall som uppmärksammats medialt har universitetens utredningspraxis inte förmått skydda lärare. Den har i stället använts mot lärarna. I svaren till UKÄ förs inga kritiska resonemang om det hot som kan komma inifrån universitetet själv.
Visst händer det, skriver många lärosäten, att det ibland uppstår livlig debatt och diskussioner om ordval, litteratur och bilder, men det är inte att förväxla med hot mot den akademiska friheten. Luleå Tekniska Universitet tycker det är tråkigt att UKÄ talar om ”utmaningar” som något negativt. Att utmana inom akademin är positivt och kan leda till “förbättrad kvalitet” och “personlig utveckling”. Aktivistiskt tryck från vänster? Nej, det är progression. Vänsteraktivister tycks knappt ens existera. Inte om man ser till remissvaren.
Det är underligt. I de flesta fall som finns dokumenterade har hotet till övervägande del kommit just från identitetsvänstern, inte från höger. Fallet med Tobias Hübinette vid Karlstad universitet, där en högeraktivistisk student skapade stort obehag för både lärare och studenter, är därför ett fall som sticker ut. Det är undantaget som bekräftar regeln. Ändå är det just detta exempel som flera universitet nämner som illavarslande. Mot högerhotet behövs åtgärder, kanske till och med lagändringar, konstaterar ett antal av lärosätena.
Finns ytterligare synpunkter? frågar UKÄ. Här får vi veta att högt tonläge i debatten är ett hot, liksom ”den politiskt färgade termen” cancelkultur och woke-vänster. Sådana termer bör ministern inte använda, mästrar Umeå universitet som däremot glömmer nämna det pågående fallet med historikern Jonny Hjelm. Han har utsatts för smutskastning och påtryckningar från samiska aktivister, politiker och forskare. Allt för en sommarkurs skull. Men Umeå universitet berättar inget om det för UKÄ.
Uppsala universitet nämner inte Inga-Lill Aronsson som blev uppläxad för att ha uttalat n-ordet trots att sammanhanget var adekvat. Linköpings universitet tar inte upp turerna kring historikern Johan Gärdebo som inte fick bjuda in skribenten Malcom Kyeyune – men gärna terrorapologeten Andreas Malm – som mentor till ett forskningsprojekt. På samma sätt förtiger Linnéuniversitetet att man sökte en professor med rätt teoribok i bakfickan, vilket Bo statsvetaren Rothstein kritiserat.
Flera av remissvaren anger att man jobbar för en avspänd relation mellan forskning och aktivism. Och lärosätena tycks onekligen ha en avslappnad relation till aktivism, när den kommer från ett visst håll.
***
