Teatern går baklänges ur krisen

Under våren och sommaren har en debatt om teaterns kris ”rasat” på kultursidorna. Nåja, kanske inte rasat. Men helt klart är att de som skapar teater som det sades på en debatt på Dramaten, ”saknar självförtroende”.  Så hur ta sig ur dödläget? 

En bit in i Svenska Revyn på Scalateatern framträder Johan Ulveson som Karl XII och berättar om sitt sista fälttåg då han försökte erövra Norge. Det misslyckades trots att kungen försökt vara smart genom att låta soldaterna gå baklänges in i fiendelandet – så att norrmännen skulle tro att svenskarna lämnade Norge i stället för att invadera det. 

Höstens teaterregissörer försöker ett annat knep. Man går in i framtiden genom att ha blicken stadigt fäst på teaterhistorien.  Det fungerar bra på Scala där Henrik Dorsin och ensemblen i Svenska Revyn ohejdat dyker ned i Hasseåtages arv. Satiren är lika kryddstark som en semla men återseendets glädje är stor bland publiken. Vi lever kanske i en så extrem tid att godmodighet lockar mer än satir.  

Dramatens stora höstssatsning King Lear har satts upp många gånger. Nu spelas Lear av Peter Anderson som hade småroller i Bergmans uppsättning 1984. Regin anförtros Falk Richter, en av Teater-Europas stjärnor. Han gör som revymakarna på Scala – återvänder till teaterhistorien och gör meta-uppsättning. Kung Lear är både Shakespeares gestalt och en döende regissör i färd med sin sista uppsättning. Cordelia, är inte bara Lears dotter utan också regissörens arvinge. 

Falk Richter har använt greppet tidigare, så egentligen är ingenting nytt. Ändå fungerar det, därför att skådespelarna ger idéerna kropp. Peter Anderson går inte vilse i tilläggen utan behåller sin kärna av smärta så att allt i handlingen binds till känslan av förlust. 

Metaperspektiven finns också i Svenska Revyn där flera scener visar hur skådespelarna arbetar. Det är roligt men harmlöst. I skrivarduon Svenska ord stod Hasse för skärpan och surrealismen och Tage för godheten och den lite naiva synen på samtiden. Svenska Revyn har definitivt närmast till Tage. Nostalgin dominerar. Till och med musiken för tankarna till Gals & Pals. Jag som sett Hasseåtages revyer saknar galenskapen och folkhemssurrealismen men skådespelarnas spelglädje tänder publiken på Scala. Har Sverige trots allt inte förändrats så mycket eller är svenskarna tvångs-nostalgiska? 

Så om nu både höstens stora underhållning och höstens stora drama blickar bakåt var finns det nya?  

Ett svar gavs på Dramaten under de två dagar då Antigone in the Amazone gästspelade inför en proffspublik, nyfiken på Milo Raus omskrivna blandning av teater och film. Dessutom är han chef för Wiener Festwochen vilket gör honom en smula folklig. Han om någon borde veta vart teatern ska gå. 

I uppsättningen av Antigone framförs delar av Sofokles text på scen medan videoavsnitt visar själva arbetet med uppsättningen i en liten by i Amazonas där befolkningen samtidigt som de repeterar slåss för att få egen jord. Den lite pretentiösa tanken är förstås att säga något om kolonialism och förtryck men det överraskande är hur texten påverkar både indianbyns invånare och de belgiska skådespelarna. Mot alla odds föds dramat på nytt. Den grekiska stadsstatens utsatthet smälter samman med indianbyns. Man glömmer den snackiga inledningen. Man glömmer Raus politiska agenda och når den enorma energin i Sofokles drama. Kanske är denna nästan pedagogiska enkelhet vägen ur den återvändsgränd många teatrar verka befinna sig. Stilen döps härmed till ”teatral ärlighet”. Fortsättning följer… 

***

Läs även: Det förflutna kan inte skickas hem

Läs även: Varför är svenska filmer så tråkiga?