Terrorteater

En rättssal. Domarens bord i mitten, till vänster allmänna åklagaren, till höger en försvarsadvokat. Ett par vittnen, protokollförare, en vaktmästare, och den tilltalade – i flygvapenuniform. Alla reser sig när rättens ordförande kommer in i salen.

»Jag inleder härmed förhandlingen vid avdelning 16 för brottmål, jurydomstol«, säger domaren innan hon sätter sig.

Mannen på de anklagades bänk heter Lars Koch och är major i flygvapnet, tyska Luftwaffe. Han är åtalad för 164-faldigt mord då han i tjänsten skjutit ner ett passagerarplan på väg från Berlin. Ett plan som var kapat av terrorister.

Pjäsen »Terror« av den tyske succéförfattaren Ferdinand von Schirach har – efter det parallella uruppförandet i Berlin och Frankfurt hösten 2015 – varit det mest spelade stycket på tyska teaterscener. Det har också fått stor uppmärksamhet då det spelats på flera andra håll i världen och nu får pjäsen Sverigepremiär i en uppsättning av den fria gruppen Göteborgs Dramatiska Teater.

Flygmajoren som står inför skranket är en familjefar på 31 år, bosatt i Berlin. Ett mönsterexemplar för sitt yrke.

Åklagaren, stående:

»Lars Koch, med personuppgifter enligt vad som nyss nämndes, åtalas med åtals­begränsningar enligt 154 a § första stycket i straffprocesslagen  …«

De IS-anknutna kaparna hade planerat att störta planet på den fullsatta Allianz-arenan i München där 70 000 åskådare tittade på fotbollslandskamp mellan Tyskland och England.

»Han beskylls för att den 26 maj 2017 klockan 20.21 med hjälp av en jaktrobot ha skjutit ner ett passagerarflygplan av typen Airbus Industrie A320-100, som på uppdrag av det tyska flygbolaget Lufthansa befann sig på en flygning från Berlin till München med beteckningen LH2047  …«

På juridikens sedvanligt torrt och exakt redovisande vis svirrar storleksordningar, tidsangivelser, tänkbara handlingsalternativ, argument och motargument fram och tillbaka över scengolvet. Varvat med de djupt mänskliga utsagorna från vittnen och den tilltalade, major Koch. Eller ja, är han mänsklig  …? Det är en av kärnfrågorna i stycket. Åklagaren menar att han har hybris. Han har spelat Gud. Det handlar om rätt och orätt, gott och ont, att lyda order eller följa den personliga moraluppfattningen. Och: är det rätt att »offra« 164 människoliv – för att rädda 70 000? Major Koch tycker det. Ser det som »det minst onda«. Och agerade enligt egen uppfattning såsom han var utbildad att göra; för honom rörde det sig om nödrätt i en krigsliknande situation. Är han en Ensam Hjälte?

– Jag tror bara att det är rätt att döda få människor för att rädda många, som han säger.

Ytterligare en spänningsfaktor i föreställningen är att publiken får agera jury och rösta »skyldig« eller »oskyldig«. Ett snillrikt grepp. Stycket har två alternativa slut beroende på om publiken/juryn friar eller fäller. Interaktiv teater eller en sorts moraliskt sällskapsspel. Själv fick jag pirr i magen flera gånger, enbart av att läsa pjäsmanus. Texten ger ett så autentiskt intryck men så är också författaren själv advokat, om än inte längre verksam som sådan. Och ämnet: explosivt, och obehagligt verklighetsnära. Det här skulle kunna hända. Rättegångspjäser kan vara torra men så är det långt ifrån här; ordväxlingarna kryper under huden. Åklagarens skarpa plädering, major Kochs motiv för att på eget bevåg trotsa order, fru Meisers vittnesmål – hon som förlorat sin man. Hon läser upp sms:et hon fick från honom:

»Terrorister har kapat planet. Vi försöker ta oss in i cockpit. Snälla, var inte rädd. Vi klarar det. Jag älskar dig.«

Det var allt. Det kom inget mer.

Knappt någon aspekt av rättsdilemmat lämnas orört i pjäsen. Förresten: von Schirach har själv kallat rättssalen för en scen och leker med begreppen och likheterna i pjäsen. Så stärks också illusionen; vi är med. Flera recensenter har skrivit om just detta: att stycket sätter myror i huvudet som inte upphör att pinna runt på flera dagar.

Erik Åkerlind regisserar »Terror« på Göteborgs Dramatiska Teater som har plats för 50 åskådare i sin lilla lokal. Han berättar att ensemblen varit på ett antal rättegångar under förberedelserna, i studiesyfte. »Terror« är en mättad pjäs eller som Åkerlind säger: språkligt tung. Texten är det som bär. Han har försökt lyfta fram karaktärerna, känslorna för att det ska bli »underhållande«. Men det som »Terror« säger om samtiden räcker långt:

– Jag tänkte på det när jag hörde statsministern tala om alla gängskjutningar för ett tag sedan. Ska man sätta in militär i stökiga områden? Herregud! Det är just vad pjäsen handlar om: vilka principer ska vi lätta på, när samhället är hotat? Och vad händer då?

»Terror« passar in i teatergruppens repertoar. Att det blivit tyngre pjäser har »bara blivit«:

– Jag tror man kan säga att vi vill undersöka vad som är gott och ont, hur vi dömer varandra. Existentiella frågor.

Den här föreställningen handlar om våra val.

– Och den moralfilosofiska frågan: hur vi ska förhålla oss. Hur vi ska försvara oss. Hur staten ska förhålla sig. Det är mycket som står på spel. Något händer när man nämner ordet »terror«.

När von Schirachs pjäs sändes i filmversion i tysk tv, under en temakväll 2016, med efterföljande talkshow – »Hart aber fair«, »Hårt men rättvist« – fick tv-bolaget ARD kritik för att det blev ett spektakulärt jippo av pjäsen och eftersnacket. Tv-publiken hade endast haft sju–åtta minuter på sig att rösta; via mejl, sociala medier och telefon. Knappast en rimlig tid för eftertanke; teaterpauser är längre och i fallet »Terror« är det då som publiken rådgör med samveten och varandra innan de lägger sin röst. Tv-publiken behandlades som dumbommar skrev någon. I tv-versionen hade dessutom valmöjligheterna förenklats för »spänningens« skull; det blev »populist-porno«. Nära 87 procent av tv-publiken röstade »oskyldig«. Friande dom har övervägt på teatrar runt om i världen förutom i Kina och Japan.

Men tänk om passagerarna lyckats övermanna terr­oristerna i cockpit? Tänk om kaptenen kunnat gira förbi den fullsatta arenan och undvika den större katastrofen? Hade arenan inte kunnat utrymmas? Det är frågor som det vrids och vänds på i rättegångsdramat. Och vad gäller domen: nog finns möjligheten att döma »skyldig« – men ändå till ett milt straff? Exempelvis.

Då »Terror« spelades i USA, på New Drama i Miami, skrev Huffington Post att parallellen till demokrati och direktdemokrati också gör pjäsen viktig: ett styresskick som sätts på prov i dag i USA och runt om i världen. Recensenten kunde inte låta bli att tänka på Trump: »på hur extrem individualism har potentialen att döda demokratin  …«

Förra året spelades »Terror« på Lyric Hammersmith i London. Under repetitionsarbetet inträffade terrordåd i Manchester och på London Bridge. Regissör och skådespelare tänkte först ställa in men insåg att pjäsen och teatern kunde bli ett rum för publiken att bearbeta oro och tankar kring det som hänt. Fundera kring hur vi ska göra i denna terrorns tid. Kanske är också det ett av skälen till att stycket hittills uppförts på mer än 70 teatrar runt om i världen.

Von Schirach själv har sagt att han med pjäsen vill att vi ska »prata om hur vi vill leva«. Han hade först tänkt skriva en artikel om kriget mot terrorn för tidskriften Der Spiegel – men den svällde ut och blev teaterstycke. »Terrorismen är vår tids största utmaning; den förändrar våra liv, vårt samhälle, vårt tänkande.«

Londonpubliken fick små tryckknappsmojänger i händerna att använda vid röstandet. På andra teatrar har »juryn« fått olika lappar eller gått in genom olika ingångar efter paus, beroende på om de valt friande eller fällande.

Möjligen känns delar av händelseförloppet i dramat något konstruerat. Som i frågan om den uteblivna utrymningen av arenan i München. Varför skedde inte det? Men också sådant är ju fullt möjligt. Att även ansvariga tänker fel i en akut och pressad situation. Eller inte tänker alls. Ibland kallat för »den mänskliga faktorn«.

Ur åklagarens slutplädering:

»Om ni friar Lars Koch slår ni fast att människans värdighet, att vår författning är utan värde. Ärade jurymedlemmar, jag är säker på att ni inte vill leva i en sådan värld.«

Själv håller jag med åklagaren i den här fiktiva rättegången och röstar »skyldig«. Människor får aldrig göras till medel. Inte heller för att eventuellt rädda andra. Det är aldrig rätt att döma över vem som ska leva eller dö.

Fakta | Dramadebut

Ferdinand von Schirach är född 1964 och bosatt i Berlin.

Hans böcker om brott och straff har sålts i cirka tre miljoner exemplar bara i Tyskland. »Terror« är hans debut som dramatiker.

Cirka 60 procent av teater­publiken i världen har ansett den åtalade major Koch i pjäsen vara »oskyldig«.

Föreställningen har premiär på Göteborgs Dramatiska Teater i kväll, fredagen den 16 februari.