The Bernadottes

Drottning Maria Eleonora och Gustav II Adolf hade vissa problem i sin relation. Ett av dem var att Gustaf var en krigarkung som nästan ständigt befann sig ute på olika slagfält. När han hade dött, i slaget vid Lützen 1632, verkade Maria Eleonora fast besluten om att ta igen missad kvalitetstid. Hon gav sig snabbt iväg till Spandau, väster om Berlin, för att möta liktåget som var på väg norrut mot Sverige. Där kastade hon sig över den döde kungen. Hans inre var utplockat och hans kropp var fylld med kryddor och örter för att den skulle klara den långa hemfärden bättre.

Gustav II Adolf hade dött i november. Under högsommaren nästan ett år senare, i hettan, hade han fortfarande inte kommit längre än till Tyskland, där Maria Eleonora samlat hela sitt hov, svartklätt ner till minsta gycklare, för att umgås med honom. Riksrådet hemma i Sverige började naturligt nog tappa tålamodet med henne. De försökte arrangera med den döde kungens hemresa till Sverige så att de äntligen kunde begrava honom. Maria Eleonora svarade med den uppseendeväckande invändningen att han inte borde få begravas så länge hon själv var i livet. Hon beställde en dubbel likkista där de båda kunde få plats. Hon tog fram honom och klädde honom i nya kläder. En diplomat konstaterade att hon klappade honom så mycket att han svartnade och förföll. När han till slut blev begraven halvannat år efter sin död, mot änkedrottningens vilja, fortsatte hon att vara en huvudvärk för både präster och riksråd. Hon skulle ständigt ner i gravkapellet och öppna sin makes kista.

Ja, Maria Eleonora älskade verkligen sitt lik. Ser man på beteendet så här på 400 års sikt verkar det rätt bisarrt, och det tyckte en del redan under hennes samtid. Det berättar historikern Fabian Persson i den nya antologin »Politik och passion«, som behandlar svenska kungliga äktenskap från medeltiden till nu. Men i själva verket, visar han, fanns det en rationalitet i Maria Eleonoras beteende.

Maktspelande maka. Maria Eleonora (1599–1655). 

Adeln och kungahuset var inbegripna i en evig konflikt, där båda försökte öka sin egen makt på den andras bekostnad. När Gustav II Adolf dog var hans tronföljare, den blivande drottning Kristina, bara fem år, vilket skapade ett politiskt vakuum där adeln hade chans att bredda sitt inflytande. Men så länge Maria Eleonora kunde ha hand om kungens gamla kropp kunde hon lättare bevara hans minne och påverka mytbildningen kring honom. Så länge hon fortfarande hade den kontrollen försvagades inte den kungliga dynastin.

Med det sagt så verkade det också som om Maria Eleonora faktiskt älskade sin make, vilket hörde till ovanligheterna i de här sammanhangen, och hennes sorg var förmodligen också helt uppriktig. Samtidigt agerade hon på ett sätt som låg helt i hennes politisk-strategiska intressen som drottning.

När det gäller relationer mellan kungligheter har den här dubbelheten alltid funnits. Att det privata är politiskt har vi väl alla kanske hört någon gång, men ingen har nog erfarit det så starkt som de som suttit på tronen.

Ta Gustav III, som hatade sin fru lika innerligt som han hatade hennes hemland, Danmark. De hade varit gifta i nio år innan han med stor förfäran insåg att han måste försöka ligga med henne. Han hade försökt komma undan. Han hade försökt skilja sig från henne, men det visade sig vara politiskt omöjligt. Då hade han börjat arrangera äktenskap åt sina yngre syskon, för på något sätt måste ju dynastin få nya medlemmar. Men det hela slutade i en nationell besvikelse när det gick upp för alla (kanonerna på Slottsbacken stod redan laddade för salut) att hans brors maka Charlotta under nio månader bara varit skengravid.

Gustav III fick bita i det sura äpplet helt enkelt. För att över huvud taget klara av det hela tog han med sin hovstallmästare, Adolf Fredrik Munck, in i sängkammaren. De tre lyckades på något sätt till slut avla fram en ny liten Gustav.

Hur enväldig Gustav III än var gottade sig hans samtid en hel del i den här historien, och varför inte? Hans kungliga ätt behövde klämma fram en arvinge till tronen, så hans privata svårigheter i sänghalmen var samtidigt av tyngsta politiska art och därmed av offentligt intresse. Det privata var politiskt.

Och det är också av samma anledning som vår egen kung, pressad, förvirrad och förlägen, inte bara kan förmå oss att »vända blad«, hur gärna han än skulle vilja det, när hans eget playboyförflutna kommer på tal. Han tycks inte förstå, eller vilja förstå, varför hans privata görande och låtande ska bli föremål för offentlig granskning. Men med kungamakten har det alltid fungerat så.

Kungar, drottningar, prinsar och prinsessor representerar folket inte på grund av vad de åstadkommit utan vilka de fötts till. »Ett barn som fötts till tronen är statens tillhörighet«, skrev redan drottning Kristina en gång. Redan i det grundförhållandet är begreppen »privat« och »offentligt« totalt sammanblandade. Vilka de är privat är, per definition, vilka de är offentligt. Att »vända blad« är därför inte en del av vår gemensamma överenskommelse, tvärtom.

Traditionellt firande av kungens födelsedag den 30 april.

Monarkin är i sig en sorts anakronism som råkat överleva in i vår tid, tillsammans med säckpipor, dansande björnar och zeppelinare. Och dess representanter får ibland finna sig i att försöka parera helt olika epokers förväntningar på dem. När prins Charles nyss förlovat sig med sin Diana och de två under en mycket ansträngd tv-intervju fick svara på frågan: »Är ni kära?«, svarade Diana »Självklart«, medan Charles något förvirrat garderade sig med: »… vad nu kärlek innebär«.

Betydde det att han var oförmögen att känna kärlek? Inte alls. Han var kär i Camilla Parker Bowles, som han snart också började träffa vid sidan om. Men Diana hade mycket bättre anor.

Och utifrån själva grundtanken om monarki, som innebär att vissa speciella släkter garanterar landets politiska stabilitet, gjorde prins Charles rätt. Äktenskapet kan i det sammanhanget användas för att stärka band mellan olika dynastier, besegla överenskommelser och förstärka allianser och pakter mellan nationer. Vad prins Charles eller Gustav III eller någon annan känner inför det hela har i regel väldigt lite med saken att göra. Det här är bara ett exempel på hur vår tids värderingar skaver mot andra, äldre värderingar, som fortfarande ligger lagrade i vårt statsskick.

»Det finns bara en plym kvar, en dekoration«, sa statsminister Olof Palme på sossarnas kongress 1972. Han pratade om den nya regeringsform som skulle läggas fram något senare, och som begränsade kungens makt till en enbart representativ roll som statschef. Han fortsatte: »… och det är lätt att genomföra republik om man så vill«.

Det är nästan alltför lätt att rationellt och i modern upplysningsanda argumentera för att avskaffa ett statsskick som ytterst bygger på att en viss familj skulle utgöra någon sorts mystisk länk mellan Gud och folket i en nation, och det gör Republikanska föreningen och många andra också lite allt som oftast. Men det här handlar inte om rationalitet.

Grejen är ju att folk tycker så mycket om kungafamiljen. Och för varje gång de gifter sig och får barn blir de ännu lite mer populära. När det hölls kungligt bröllop mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling var en halv miljon människor ute på Stockholms gator och deltog i bröllopsyran, och ytterligare tre miljoner följde spektaklet framför tv:n. När prins Carl Philip i sommar gifter sig med Sofia Hellqvist kommer det kanske inte att få riktigt lika stora proportioner, eftersom de är trea på bollen, men nog kommer det att få uppmärksamhet.

Anledningen är att det ändå får ses som en höjdpunkt i den evigt pågående realityserie som kungafamiljen blivit. I takt med att monarkin som institution har överlevt från en idétradition som blivit oss främmande har dess villkor fått omförhandlas för att den ska kunna fortsätta fylla en funktion i sin samtid. Där den tidigare betonat det furstliga har den nu blivit mer borgerlig. Där den tidigare fått sin auktoritet från Gud får den nu söka sitt existensberättigande hos sitt folks goda vilja. Där den tidigare var landets enskilt viktigaste maktfaktor har den nu fått rollen av dekoration, eller, ganska ofta, underhållning, distraktion. Att Carl Philip nu gifter sig med en tidigare deltagare i dokusåpan »Paradise Hotel« är därför helt logiskt.

Vi har inte kungafamiljen för att regera längre, utan för att titta på. Den alltmer tilltagande medialiseringen har gjort deras diffusa gräns mellan privat och offentligt till själva huvudsaken. Och kittlingen uppstår här, liksom i »The Osbournes« eller »Familjen Kardashian«, eller valfri kändis på Instagram, i att de är som oss. Men ändå inte! Men ändå lite! Och så vidare runt, runt, runt.

Och vilka gifter de sig med då? En Daniel från Ockelbo, en Sofia från Älvdalen. Svenska regenter har alltid haft svårt att gifta ihop sig med de mest inflytande furstesläkterna i Europa. Vår tron ligger för perifert, och våra dynastier är inte tillräckligt gamla och anrika. Bättre då att göra vad etnologen Mattias Frihammar är inne på i sin del av antologin: gifta ihop sig med dem som är kungafamiljens verkliga uppdragsgivare. Symboliskt sett: med det svenska folket.

»Politik och passion – Svenska kungliga äktenskap under 600 år« ges ut på Natur & Kultur i slutet av maj.

Fakta | Kunglig bok

I antologin »Politik och passion – Svenska kungliga äktenskap under 600 år« (Natur & Kultur) medverkar sju forskare. Redaktörer är Henric Bagerius och Louise Berglund.

Fakta | Sofia från Älvdalen

Vigseln mellan prins Carl Philip och Sofia Hellqvist kommer att äga rum i Slottskyrkan på Kungliga slottet i Stockholm lördagen den 13 juni 2015. Den blivande prinsessan Sofia är född 1984 och uppvuxen i Älvdalen i Dalarna. 2005 medverkade hon i dokusåpan »Paradise Hotel«. Fem år senare var hon med och grundade organisationen Project Playground som hjälper utsatta barn i Kapstaden i Sydafrika.