The Wire slår ur underläge

Ghettobruden och slagskämpen Zenobia har fixat håret i tre timmar, pluggat restaurangglosor och klätt upp sig till tänderna. Hon har äntligen fått ett break. Efter att ha klarat en samarbetsövning i sin obs-klass, är hon och några andra bråkstakar bjudna på flott restaurang av läraren och expolisen Bunny Colvin. Det ska bli en chans för dem att se något annat, en glimt av en civiliserad värld där umgänge är något annat än att sälja knark i gathörnen.

Äntligen, tänker man. Men inte länge – för sedan går allt åt helvete. Menyn är för lång, serveringspersonalen omöjlig att kommunicera med.

Förväntan byts till resignation, belöningen till förnedring. Det är så att hjärtat kan brista.

Platsen är den amerikanska staden Baltimore, och scenen är från fjärde säsongen av »The Wire«, tv-serien som gång på gång utnämnts till en av världens bästa genom tiderna. Temat är den enskilda människans kamp för överlevnad, värdighet – och ibland – förändring.

Huvudrollen i serien innehas av »the system«, samhällsorganismen, de kulturella, ekonomiska och sociala ramar som sätter gränserna för den enskilda människans handlande. Varje miljö, från knarkhandeln till den högsta politiska nivån, har sina tydliga regelsystem. Och framför allt hänger de ihop, är beroende av varandra. Politikernas önskan att kunna presentera bra uppklarningsstatistik slår direkt igenom i polisens utredningsarbete. När FBI bara är intresserade av att jaga terrorister, får knarkroteln sämre utrustning, vilket gör att den kriminella gängmedlemmen kommer undan. Underskott i skolbudgeten leder till neddragningar på klassrums­nivå – och till en större rekryteringsbas för knarkkungarna.

Mot samhällsorganismen står individen, vars uppgift blir att göra det bästa av sin miljö. Möjligheten för den enskilda människan att i grunden påverka systemet är obefintlig. Att förändra sin egen situation går ibland, kanske. Och det går att rädda en annan människa, även om det är obeskrivligt svårt. Expolisen Bunny Colvin kan inte med enkla Hollywoodgrepp som restaurangbesök hjälpa en hel klass, och i slutet av säsong fyra släcks hoppet för Zenobia och de flesta av hennes kompisar. Det enda han kan göra är att hjälpa Zenobias klasskompis Namond, en enda enskild unge, till ett bättre liv. Men ändra »the system«? – glöm det.

»The Wire« har nästan kramats ihjäl av recensenter och trogna tittare. Entusiasterna drar sig inte för att likna serien vid en modern Dickens, eller när de verkligen fläskar på, de klassiska grekiska dramerna. Samtidigt är tittarsiffrorna långt under kanalens verkliga publiksuccéer som »Sopranos« och »Six Feet Under«. Och det är kanske inte konstigt – gatuslangen är ibland nästan obegriplig, och även amerikanska tittare kan behöva textning. Persongalleriet är minst sagt fylligt – 30 huvudkaraktärer har introducerats till och med fjärde säsongen. Och intrigen är komplicerad, det kan behövas ett par, tre avsnitt innan man är inne i ramhandlingen. Men sen är man, å andra sidan, fast.

Varje säsong i »The Wire« har olika teman. I första säsongen var det knarkhandeln bland svarta tonårsgäng, sedan följde arbetslöshet och uppgivenhet bland hamnanställda arbetare i globaliseringens spår. I tredje säsongen var det tillbaka till gatan och olika ansträngningar för att faktiskt åstadkomma förändring. I fjärde säsongen skildras parallellt den högsta politiska nivån och gatans 12–13-åriga små soldater och kanonmat, och skolans monumentala otillräcklighet för att få dem på rätt köl. Nästa vecka kör den avslutande femte säsongen i gång igen i SVT, på samma obegripligt usla sändningstid som tidigare. Nu är det media och dess oförmåga att skildra samtidens viktiga skeenden som står i fokus – ett ämne som ligger seriens skapare, den förre kriminaljournalisten David Simon, varmt om hjärtat.

David Simon upprepar gärna att hans budskap är djupt politiskt, och innehåller en systemkritik som går ut på att den amerikanska varianten av kapitalism gradvis urholkar människovärdet. Det kan låta tråkigt, politiskt korrekt. Men så är det inte heller det politiska budskapet som gjort serien framgångsrik – utan det faktum att det i grund och botten är en briljant tv-serie med fantastiskt manus, maffigt persongalleri och stenhård dialog.

Framför allt ligger styrkan i att David Simon och hans team kan sina miljöer utan och innan, och lyckas med konststycket att öppna hittills stängda världar för tittarna. Gatans knarkhandel, »the game«, blir inte bara en allmän kriminell verksamhet, utan lagar, hierarkier och språk beskrivs med sociologisk precision. Och realismen är inte påklistrad – seriens publik är en udda kombination av bildad medelklass och boende i ghettot, som i »The Wire« ser sin egen verklighet beskriven in till minsta slanguttryck.

I »The Wire« finns inget politikerförakt, inte heller romantiseras den oskyldiga människan. Situationen i ghettot – särskilt för barnen – är hjärtskärande. Men alla, från politiker till knarklangare, har komplicerade drivkrafter, precis som i verkligheten. Den uppåtstigande politiska stjärnan Carcetti är lika delar cynisk karriärist och brinnande idealist. Första säsongens huvudkaraktär, polisen Jimmy McNulty, är visserligen en bra polis, men han tvekar inte att offra kollegor och familj för att komma framåt i det fall han för tillfället jobbar med.

Och här någonstans ligger väl den enkla förklaringen till varför »The Wire« trots allt är så bra. Den orkar vara lika komplicerad som verkligheten.

Sista säsongen av »The Wire« drar i gång den 4 april på SVT. Sändningstiden är fredagar klockan 22:25.