Therese Bohman klär av sina figurer
En ung kvinna och en äldre manlig förläggare attraheras av varann. Men Therese Bohmans väloljade roman utvecklas inte till ett metoo-drama.
Therese Bohmans nya roman Andromeda är inte vad den först verkar vara. Och inte heller vad den efter en stunds läsning verkar vara. Det är fascinerande hur en roman med ett så pass drivet och väloljat språk, där sidorna vänder sig själva, samtidigt kan rymma så många bottnar.
Den unga Sofie gör sin praktik på det stora och anrika förlaget Rydéns i Stockholm. Där lär hon känna Gunnar, förlagets litterära chef, som står bakom dess finaste utgivning under namnet Andromeda. En form av samhörighet uppstår mellan Sofie och Gunnar med känslor som är lika intensiva som svårdefinierade. De dras till varandras sällskap, till de sprakande samtalen om litteratur, kultur, bildning – men attraktionen tycks bestå i något utöver intellektet och bortom romantiken. Vad är det som gör att de så instinktivt förstår varandra?
Jessica tipsar/Tre romaner i höst
Om bara
av Vigdis Hjort Översättning: Jens Hjälte
Den anses vara en av hennes bästa romaner och har blivit en modern klassiker i vårt grannland. I höst kommer den första svenska översättningen av Vigdis Hjorts Om bara från 2001, som handlar om dramatikern och småbarnsmamman Ida Heier som förälskar sig handlöst i en tio år äldre professor med fru och barn.
Natur & Kultur
The Passenger
Stella Maris
av Cormac McCarthy
Länge såg det ut som att den postapokalyptiska romanen Vägen från 2006 skulle bli Cormac McCarthys sista verk. Men den i dag 88-årige amerikanen – känd för osedvanligt brutala västernskildringar som No country for old men och Blodets meridian – är i höst aktuell med inte bara en, utan två, nya böcker. I oktober kommer The Passenger, och månaden senare följs den av Stella Maris. De berättar historien om två syskon vars far var med och utvecklade atombomben. McCarthy har länge nämnts som en möjlig Nobelprisvinnare – frågan är om detta mastiga dubbelverk kommer att hjälpa eller stjälpa hans chanser?
Alfred A. Knopf
Till en början förvillas jag att tro att det främst är ett bildningsideal de delar, en brinnande kärlek för den riktiga litteraturen, den som trängs undan av marknadens hunger på kändisbiografier, kokböcker och deckare. I romanens beskrivning ställs också de bekanta dikotomierna mot varandra: »traditionen« mot »moderniteten« och »idealismen« mot den »krassa verkligheten«. Men det här är inte en tendentiös och typiskt samtida roman om spänningen mellan ekonomi och bildning, konst och kapital.
Therese Bohman har sedan debuten med Den drunknade 2010 blivit rosad för sin förmåga att skildra klass, kön och relationer nyanserat och på driven prosa. Hon lyckas även här med att plagg för plagg klä av sina karaktärer och blotta deras sanna strävanden, vari den gemensamma klassbakgrunden är den i särklass viktigaste nyckeln. Sofie finner livet optimalt när karriären pekar spikrakt uppåt med alla fördelar det ger i form av hög lön och bekräftelse. Gunnar bär stolt på sina högtflygande ideal och skyltar gärna med sitt förakt för marknadskrafterna, men dras samtidigt till festerna, sorlet, ytan, pengarna. De djupt tidlösa drivkrafterna lyser klart: viljan att klättra uppåt i samhällshierarkin och att finna en väg ut ur ensamheten.
Medan Sofie skrivs fram som en skriande hålighet, ett dött skal, är det Gunnars karaktär som ges färg och botten, erfarenheter och skavanker. Det är i hans reflektion som Sofies karaktär kommer till liv och får mod att stå stadigt. Men detta tillblivande är inte ett resultat av traditionella könsroller och maktstrukturer á la metoo. I stället reflekterar den svårplacerade relationen de fördomar som genast väcks hos omgivningen. Det viskas om att Sofie och Gunnar är ett par, och det insinueras givetvis att hon blivit utnyttjad i sin beroendeställning.
Det finns ingen plats för en relation som deras, och däri blottas den verkliga tragedin.
***
Läs även: Helena Granström läser man på egen risk
